Önskan om en fredlig jul övertrumfade krigsmålen
Julens fröjd och krigets fasor går inte ihop. Men 1914, under första världskrigets första år, inträffade det. Brittiska, franska och tyska soldater slöt på eget bevåg fred över jul på västfronten. Det stora julstilleståndet är en hjärtevärmande berättelse om hur kärleken till en gemensam tradition och dess ljusa budskap kunde övertrumfa ett år av slakt och propaganda.
De första månaderna som följde på krigsutbrottet den 1 augusti 1914 kännetecknades av ett snabbt avancemang av den tyska armén in i Belgien och Frankrike. Men när hösten satte in lyckades fransmännen och den brittiska expeditionskåren stoppa den tyska framryckningen. Ingen sida lyckades trycka tillbaka den andre, och följden blev det ställningskrig som utgör själva sinnebilden för första världskriget; skyttegravarna.
Det dröjde inte länge innan höstregnen omvandlade dem till lergravar och när vinterkylan kom frös allting till. Dessutom utsattes soldaterna i skyttegravarna för fientligt artilleri och döda kamrater låg utspridda i ingenmansland mellan linjerna.
När fienden låg så nära inpå varandra blev det ofrånkomligt med en viss kontakt och när dödläget mellan sidorna fortsatte och livet i skyttegravarna övergick till rutiner, började vissa uttryck för lev-och-låt-leva att manifesteras. Då och då slöts mindre stillestånd för att samla in döda och sårade från ingenmansland.
Men julen 1914 tog detta ytterligare ett steg.
Sånger snare än kulor kastades mellan linjerna
Båda sidor hade försäkrat sina soldater och befolkningar att kriget skulle vara över till jul, då männen skulle få åka hem och fira en segrares helg.
Men när julen kom var segern fortfarande avlägsen och soldaterna skulle få tillbringa julhelgen i de skyttegravar de gjort till sina hem. För att upprätthålla moralen och skapa julkänsla fick soldaterna både gåvor och dekorationer från sina regeringar, kungar och privata insamlingar.
De första stegen till ett stillestånd togs när de båda sidorna började sjunga julsånger. Det var inga lågmälda yttranden, utan brittiska, franska och tyska julsånger, oftast med samma melodier men olika texter, ekade över slagfältet.
Det utvecklade sig till rena tävlingar mellan sidorna, där större fokus lades på att sjunga bättre än fienden snarare än att beskjuta honom. Många gånger tog det sig uttryck av rena konserter, där duktiga sångare framförde sina sånger till applåder och jubel även från fiendesidan.
Episoden gestaltas på ett väldigt bra sätt i den franska filmen Joyeux Noel från 2005, där en tysk operasångare plötsligt ackompanjeras av skotska säckpipor.
”Båda sidor avancerade längre under en pisspaus än under de kommande åren”
Skottlossningen av julsånger som både fransmän, britter och tyskar kunde sjunga med i på sina respektive språk, öppnade för en känsla av gemenskap. De var samtliga européer som satt i samma sits och skulle fira en högtid som båda sidor skattade högt.
Även om det inte fanns något uttalat avtal ansåg båda sidorna spontant, oberoende av varandra, att inga skott skulle avlossas under julen. Fred och frid i juletid skulle även råda på västfronten.
Den 24 december började spontana trevare att skickas ut från båda sidor där man föreslog ett vapenstillestånd över julafton för att kunna begrava sina döda och uppleva en viss värdighet och bekvämlighet.
När stilleståndet upplevdes bli verklighet, stack några modiga soldater upp sina huvuden över skyttegravskanten, och när inga skott avlossades klev de upp ur skyttegravarna och gav sig ut i ingenmansland. Deras kamrater följde snabbt efter och helt plötsligt avancerade båda sidor, utan vapen och skottlossning, och gick varandra till mötes. Händer skakades och gåvor utbyttes, trots språkförbistringen.
I den brittiska komediserien Svarte Orm sammanfattar huvudkaraktären Edmund Blackadder (mästerligt porträtterad av Rowan Atkinson) händelsen med följande ord:
”Båda sidor ryckte fram längre under en julepisspaus än de följande två och ett halvt åren av krig.”
Kriget avgjordes med fotboll
Ett av julstilleståndets mest mytologiska inslag är de fotbollsmatcher mellan framförallt tyskar och britter, som ägde rum. Några soldater ansåg, skämtsamt, att kriget skulle avgöras med bollskott snarare än med gevärsskott, och snart utkämpades flera matcher längs med hela frontavsnitt.
Exakt vilka matcher som vanns är tyvärr bristfälligt dokumenterat, men enligt ett skotskt regemente ska man (enligt sitt eget subjektiva vittnesmål) ha vunnit en match mot tyskarna med 4-1. Det finns ett antal vackert dekorerade tyska ölsejdlar bevarade som britter sägs ha vunnit som troféer i matcherna.
Verkligheten hann ikapp
Uppemot 100 000 soldater ska ha deltagit i stilleståndet och dess omfattning varierade längs med hela frontlinjen. På en del ställen varade den över julafton och juldagen, den 24 och 25 december, medan den varade i ytterligare ett par dagar på andra platser.
Tyvärr gjorde sig kriget strax påmint och fienden, som för några dagar varit vänner, tvingades återgå till att bli fiender. Respektive lands överkommando såg inte med blida ögon på händelsen, även om ingen straffades för att ha varit delaktig.
Däremot såg man till att åtgärda detta genom att förflytta tyskarnas härdade trupper från östfronten, för att inga vänskapsband skulle riskera att finnas kvar vid fronten. Båda sidor såg därefter till att massiva bombardemang och anfall ägde rum vid stora högtider för att motverka icke-våldsamma kontakter med fienden.
Möjligheterna till spontanfred skulle även minska i och med krigets ökande brutalitet de följande åren, när djävulska vapen som eldkastare och stridsgas sattes in, samt den känslomässiga avtrubbning som drabbade soldaterna.
Pressen på hemmaplan censurerades också för att inte riskera att fienden plötsligt fick mänskliga drag. Censuren såg olika ut i olika länder. I Storbritannien tilläts vissa vittnesmål att göras hörda, medan den tyska och franska censuren var desto hårdare.
Minnet lever vidare
Första världskriget kom att pågå i nästan ytterligare fyra år efter julstilleståndet och kosta 15 miljoner människor livet, både i Europa, Afrika, Asien och för soldater från Amerika och Australien.
Men för ett par dagar lyckades en god välvilja övertrumfa kulspruteelden och propagandan, och julens budskap om fred och frid till alla människor, nådde även skyttegravarna. Det var framförallt den gemensamma traditionen mellan de tre länderna Tyskland, Frankrike och Storbritannien som placerade julen som den viktigaste högtiden och därför öppnade upp för en spontan fred hos båda sidor.
I en tid när traditioner och identitet urholkas och påstås vara orsaken till krig var det just traditionen och identiteten hos kristna européer, som banade vägen.
Julstilleståndet 1914 är en av de mest mytomspunna händelserna under kriget, som annars bjöd på en uppsjö av legender, och är en berättelse som hyllats och porträtterats på olika sätt ända sedan dess. Filmen Joyeux Noel har nämnts ovan, men en väldigt aktuell porträttering är det svenska hårdrocksbandet Sabatons låt ”Christmas Truce”.
Kriget som skulle göra slut på alla krig, lyckades inte med sin föresats utan åtföljdes av den ena konflikten efter den andra. Den här julen pågår fortfarande flera väpnade konflikter, inte minst den i Ukraina, som stormakterna har utsett till sitt geopolitiska schackbräde.
Oavsett vad man tycker om respektive sida så kan man alltid hoppas att även dessa frontavsnitt får uppleva en fridfull jul och nyår (som de ortodoxa firar mer än julen).
Källor:
Dowswell, Paul – Sanna historier om första världskriget, Historiska media, 2007
Willmott, H.P. – Första världskriget, Albert Bonniers Förlag, 2006
