onsdag, 30 november

Alea iacta est – när Caesar korsade Rubicon och myntade ett begrepp

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma till tals, oavsett hur obekvämt det är. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Gör som Caesar som skapade det romerska kejsardömet och var ibland beredd på att verkligen satsa när det gäller

”Tärningen är kastad” ska Julius Caesar ha sagt innan han korsade floden Rubicon i täten för sin legion, en strängt förbjuden handling. Med denna handling skulle han komma att lägga grunden för det romerska kejsardömet, men även ge upphov till ett uttryck för att verkligen ge sitt allt när ingen återvändo finns.

När vi tittar på flera av de stora personligheterna i historien, Caesar, Napoleon, Djingis Khan, Tokugawa Ieyasu med flera, så ser vi oftast till de gärningar som skrev in dem i historieböckerna. Imperier byggdes, dynastier skapades och historien hade sett fullständigt annorlunda ut om det inte vore för dem.

Men framförallt hade historien tagit en helt annan vändning om dessa inte vågat göra farliga satsningar för att nå sina mål, även om det hade inneburit deras död.

En som gjorde just detta var Julius Caesar, den romerske politikern och fältherren som besegrade den korrupta romerska republiken och lade grunden för kejsardömet. Han myntade till och med ett uttryck för att åta sig företag som inte har någon återvändo: alea iacta est, ”Tärningen är kastad”.

Caesar trotsade ett korrupt system

Vid tiden för Julius Caesars agerande, första århundradet före Kristus, var Rom fortfarande en republik, som styrdes av en senat bestående av de rikaste männen i riket.

Grundtanken med senatsposten var meritokratisk. För att kunna avancera och till slut agera som konsul under en viss period, krävdes det att man bland annat skulle ha tjänstgjort som guvernör i något av rikets provinser, tjänstgjort som befäl i armén, tjänat det juridiska genom att antingen agera åklagare i allmänna mål eller försvara tilltalade, helst mäktiga och inflytelserika som då blev skyldiga dig en gentjänst.

Problemet var bara att när Caesar väl gjorde sin politiska entré hade senaten förfallit till ett genomkorrupt system. Pengar och tjänster bytte ägare under bordet för att grova tjänstefel och rena brott skulle ses mellan fingrarna på, guvernörsposten blev bara en möjlighet att plundra folket i provinserna för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt innan det blev dags att återvända till Rom.

Ordet ”republik” kommer från det latinska res publica och betyder ”offentlig sak”. Men för folket i riket var det offentliga inte särskilt offentligt och politiker betraktades i regel med stor misstänksamhet.

En som aktivt försökte bekämpa korruptionen var den legendariske talaren och advokaten Marcus Tullius Cicero, som senare blev motståndare mot Caesars ambitioner att göra om den romerska maktstrukturen. Men inte ens Ciceros ansträngningar var tillräckliga för att dränera träsket.

Ingen återvändo efter Rubicon

Caesar var själv inte främmande för att använda systemet till sin fördel, i synnerhet när han ingick det så kallade Triumviratet (trippelallians) med Roms två mäktigaste män: den stenrike Marcus Licinius Crassus och den hyllade fältherren Gnaius Pompejus Magnus. Men han avskydde korruptionen, den politiska kohandeln och hur rikets välstånd bara utgjorde en spargris för giriga och makthungriga män.

Efter sitt framgångsrika fälttåg i Gallien (dagens Frankrike, Belgien och delar av västra Tyskland) vände han år 49 f.Kr. tillsammans med en av sina legioner, 13e Legio Gemina, mot Rom. Anledningen till marschen har debatterats bland historiker, men mycket talar för att senaten fruktade hans popularitet bland folket och legionerna under honom och krävde att han skulle återvända från Gallien utan arméer och erkännande för sina bedrifter.


Att föra legioner i närheten av Rom var strängt förbjudet och den yttersta gränsdragningen i norr markerades av floden Rubicon (strax norr om dagens Rimini). Passerade man den med en legion befann man sig i uppror mot systemet. Att återvända skulle inte rädda dig från senatens vedergällning.

Historikern Suetonius (som levde över hundra år efter Caesar) skriver att Caesar ska ha uppvisat en viss tvekan när han stod vid stranden. Till slut, med vetskap om att han hade allt att förlora men även allt att vinna, gav han order om att korsa floden, med de bevingade orden alea iacta est, ”tärningen är kastad”.

Resten är, som det så fint heter, historia.

Alla ställs vi inför ett Rubicon förr eller senare

Det är få, om ens någon av oss som någonsin kommer att hamna i Caesars exakta situation, i täten för en armé på väg att trotsa den antika världens största supermakt.

Men alla hamnar vi förr eller senare inför valet att ibland satsa allt på ett bräde, med risk för att förlora allt. Det kan handla om att verkligen dedikera sig i ett förhållande, byta ett tryggt jobb mot att starta en egen firma, eller helt enkelt att engagera sig i en hjärtefråga som inte har det övriga samhällets gillande.

Många stannar vid stranden av rädsla för vad de kan förlora, men om de inser vad de har att vinna och anser möjligheterna vara större än risken, då är man beredd att kasta tärningen.

För ”obra” för att vara nöjd, för ”odåligt” för att göra något åt det

För ett par år sedan fick jag ta del av ett föredrag med en psykolog som förklarade en del av problemet med de missnöjda svenskarna. Vi lever oftast i ett tillstånd som är ”obra”, tillräckligt dåligt för att vi ska känna att vi inte är nöjda med tillvaron. Samtidigt är tillvaron tillräckligt ”odålig” för att man inte ska vara beredd till den extra ansträngningen som krävs för att bryta det tråkiga mönstret.

Ett konkret exempel är missnöjet med hur samhället är idag. Folk fasar för gängkriminaliteten, den havererade migrationspolitiken eller inskränkningarna som görs i våra privatliv med hänvisning till olika sjukdomar. Men många väljer att inte göra något, då den negativa känslan av samhällsförfallet inte överväger den risk man upplever att engagemang i en fråga kan resultera i, såsom att bli utpekad som något mindre trevligt eller tillskrivas diverse saker.

Bara du kan avgöra när det är dags att korsa Rubicon

Varken jag eller någon annan kan tala om för dig, som läser detta och inte har beslutat dig för att korsa Rubicon, när det är dags att lämna stranden.

Det är en dum idé att satsa allt på ett företag som du inte tror på eller inte känner att det får ditt engagemang att brinna. Men när det väl gör det så finns inget bättre tillfälle att verkligen ge sitt allt. Du tar kontroll över dig själv och ditt öde och ditt sanna jag får verkligen blomma ut i något som du verkligen älskar att göra.

För dig som känner en rädsla för att vad en eventuell förlust snarare än en vinst kan ge, vill jag påminna om att det är få i dagens samhälle som riskerar livet på samma sätt som Caesar eller Alexander den Store gjorde. Det värsta som kan hända är att du hamnar ett antal steg bakåt i din planering, men då kommer du att sitta på den värdefullaste skatt en människa kan äga, som varken guld, gröna skogar eller facebook-gillningar kan ersätta: erfarenhet av att kämpa, misslyckas och resa sig igen för att kämpa ännu en gång.

Jag lämnar dig här med ett utdrag från Werner von Heidenstams dikt ”Åkallan och löften” ur diktsviten Ett folk (1899):

”Det är skönare att lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge”

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

00:06:04

Svensk ekonomi i uppförsbacke

- Annons -

Liknande artiklar