DN tar i en artikel vid namn ”Här smider utsparkade SD-politikerna planer för framtiden” upp ett ämne som sällan eller aldrig tagits upp i media tidigare: går det att sona sin bakgrund som nazist och göra en comeback i politiken?
Turbulensen har varit stor i den sverigedemokratiska lokalavdelningen i Klippans kommun i Skåne de senaste dagarna. På en natt har tio kommunledamöter från partiet förlorat sin partitillhörighet. Detta eftersom styrelsen valde in två personer med nazistbakgrund.
Då valde partiledningen i SD att bestraffa, genom uteslutning. Nu väljer samtliga uteslutna att bli politiska vildar och kommer dessutom styra Klippans kommun och detta är något som aldrig hänt tidigare i Sverige – en helt unik situation. En unik situation, inte bara för att uteslutna personer ska styra en kommun, utan också för att frågan, om det går att sona en bakgrund som nazist – och göra comeback i politiken, för första gången kommit ut i mainstreammedia.
En ovanlig artikel
Under onsdagen, den 23 februari, publicerade Dagens Nyheter (DN) en artikel med namnet ”Här smider utsparkade SD-politikerna planer för framtiden”. Tidigt i artikeln ställs en fråga som är central för hela innehållet: Går det att sona en bakgrund som nazist – och göra comeback i politiken?
Går det att ha en bakgrund som ”nazist” och ändå göra en politisk karriär, om man tydligt visar att de åsikter man hade då, tillhör ens förflutna? Det är okej att vara socialdemokrat och att ha bakgrund som kommunist, vilket det finns gott om exempel på.
Det är en viktigare fråga att besvara än vad man kanske kan tro vid första anblicken. Det handlar i grunden om rätten att få byta åsikter, att få utvecklas som människa. Att man inte ska behöva bli en paria bara för att man har varit radikal när man var ung. För vem har inte varit radikal när man var ung, när allt var svart eller vitt, när nyanserna saknades? När de enda lösningarna var de radikala och man såg på livet och världen med helt andra ögon än när man blev vuxen.
Vissa regler för partiet, andra för medlemmarna
På riksnivå har Sverigedemokraterna (SD) tagit fram en vitbok, var syfte är att visa för sina väljare och media att den högerextremism som sägs ha funnits i partiets tidigare historia, inte är en del av det nya SD. Men om partiet ska ha rätt att få göra upp med sin historia, ska inte den enskilde personen få göra det också?
Den tidigare ordföranden för SD Klippan, Jonas Luckmann, påtalar dubbelmoralen för DN:
– Hela partiet är sprunget ur extremism och nazistisk grund. Man har gjort en vitbok, och enskilda ledamöter ute i landet måste också få göra upp med sin historia.
Fakta: Vitbok En sammanställning eller dokumentering över ett skede eller förlopp som hänt tidigare. I Sverigedemokraternas fall rör det sig om en genomgång och kritisk analys av partiets tidiga historia.
Men det finns människor som inte tycker att vi ska få ändra åsikt eller utvecklas. Det finns personer som tycker att vissa åsikter ska innebära livstids förbud mot att engagera sig politiskt. En av dessa är Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, som i ett uttalande i DN tydligt mellan raderna för fram den åsikten. I en intervju med DN i måndags får han följande fråga:
Exnazisterna har tydligt tagit avstånd från sin bakgrund. Spelar det ingen roll?
– Även om man tar avstånd kastar det en skugga över deras omdöme. Det är ingen rättighet att få politiska förtroendeuppdrag. Har man varit så aktiv i en nazistisk organisation som de här personerna var, då kanske man ska ägna sig åt något annat, det finns mycket annat trevligt här i livet.
Det Sannerstedt säger är att den som en gång varit extremist för alltid förlorar all rätt att syssla med politik för att personen visar på ett evigt dåligt omdöme. Har inte alla människor någon gång haft dåligt omdöme? Att göra misstag är en del av människans sätt att växa.
Sannerstedts uttalande är egentligen ett uttryck för ett extremt intolerant och odemokratiskt synsätt. Skulle han sagt samma sak om alla de socialdemokrater som har en bakgrund i sin ungdom som kommunister? Frågan är egentligen mycket större.
Det handlar om demokratins grundfundament, att få uttrycka åsikter fritt och kunna ändra dem när man får nya perspektiv. Dessutom ur filosofisk synvinkel kan väl egentligen ingen med 100 procents säkerhet säga vad som är rätt eller fel, det får historien avgöra och inte Sannerstedt.
Gäller samma resonemang för vänsterextremister?
Det SD gör är att tillämpa dubbla måttstockar. En individ kan enligt det resonemang som både partiledningen och Sannerstedt för, inte göra samma resa som partiet, det vill säga lägga saker som hänt för 25-30 år sedan bakom sig.
Skulle SD:s partistyrelse resonerat likadant om det rört sig om två före detta vänsterpartister? Eller är det enbart personer med en högerextrem bakgrund som för evigt är förbjudna att arbeta politiskt inom SD? Varför är det i så fall på det viset? Ska man inte kunna få göra misstag och utvecklas i livet och ska man för evigt dömas ut för saker man gjort som ung? Eller är det så att SD sätter demokratins grundprinciper åt sidan för att media ska bli nöjda?
Har inte SD ett ansvar att verkligen ta tillvara på folk som ändrat åsikter och verkligen omfamnat sverigedemokratiska sådana? Varför bidrar SD snarare till att svärta ned dessa personer, istället för att hysa förståelse och kontrollera att personerna är ärliga i sina nya åsikter?
En viktig fråga att ställa är om vi ser en förskjutning av SD:s beteende när de nu väl fått politiskt inflytande. Har SD börjat använda maktens metoder som de själva kritiserat under så lång tid? Det har under flera år lyfts en intern kritik inom partiet att partiledningen stämplat och uteslutit folk till höger och vänster. Att partiet inte stått pall för att inte använda odemokratiska metoder mot politiska motståndare eller sina egna.
Kan det vara så eller är det bara en naturlig del av utvecklingen när man får makt. Att man helt enkelt börjar använda de metoder man själv kritiserade från början. Eller går det att ta sig ända fram till köttgrytorna utan att behöva sälja ut sin själ? Ja det är en annan diskussion och en annan artikel. Men frågan behöver ställas.
Vilket samhälle vill vi ha?
I slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Ska det finnas en respekt för andras åsikter och en acceptans för att dessa kan ändras, eller är det bara tomma floskler som skapats av de som har makten för att det ska låta bra?
De två uteslutna sverigedemokraterna som för 30 år sedan var nazister, Andreas Olofsson och Thomas Jelinek är kritiska till den hysteriska reaktionen på deras bakgrund.
– Man måste kunna förändras i livet. Vi kommer fortsätta kämpa, säger Olofsson, som förklarar att han brinner för skolfrågorna i kommunen och vill göra vad han kan för att ungdomar i Klippan i dag inte ska dras in i extremistiska miljöer, som han själv gjorde.
– Det här är en politisk fars. Vi levererar och gör ett bra jobb för folket i Klippan, säger Jelinek.
Ska politisk förföljelse vara acceptabelt?
Frågan kvarstår: Vad är det för samhälle vi vill ha i Sverige? Vill vi ha ett samhälle där makten förföljer oliktänkande bara för att de en gång tänkt fel eller tyckt fel? Är det inte i själva verket så att de flesta av oss vill ha ett samhälle där man tillåts ha olika åsikter och där vi tillåts göra fel och växa?
Under många år har den vänsterextrema organisationen Expo hängt ut sverigedemokrater och på så sätt fått ledningen i SD att utesluta ett stort antal kompetenta och duktiga personer.
Det har pågått en riksomfattande kampanj mot högerextrema, men inte mot vänsterextrema. Varför är det så? Människor som någon gång i sitt liv varit aktiva eller på något sätt haft kontakt med högerextremism har förlorat arbete, vänner och politiska befattningar.
Något liknande har inte hänt människor med ett vänsterextremt förflutet. En viktig sak att tillägga är att de flesta av de personer som haft en bakgrund i extremhögern och bestämt tagit avstånd från sitt förflutna, samt på ett trovärdigt sätt visat att detta varit ett resultat av dumhet och ungdomssynd, ändå inte fått en ny chans. Varför är det så?
Bedömningen från media och makten ser inte lika ut för alla. De som pekas ut som högerextremister döms mycket hårdare än vänsterextremister, trots otaliga exempel på våld, förföljelse och död som både kommunism och anarkism inneburit.
Socialdemokraterna och våldsvänstern
Inom Socialdemokraterna har det länge varit välkänt att många haft en bakgrund inom extremvänstern innan de blev socialdemokrater. Många har till och med varit öppna kommunister och anslutna till organisationer som begått våld mot oliktänkande. Varför är det okej?
Ett exempel är Mathias Wåg som idag jobbar som journalist på Aftonbladet, men som tidigare varit en av de ledande personerna inom AFA. Det finns flera exempel på sådana personer och frågan är:
Varför har vi olika måttstock för olika personer och olika åsikter?
Kan det vi ser i artikeln från DN i själva verket vara början på något nytt? En ny diskussion vi väntat på i 50 år. Kan det vara så att diskussionen om tabubeläggning, svartmålning och guilt by association äntligen kommer upp i vanlig media? Kan det här vara början på det paradigmskifte som vi väntat på? Är det så att vi äntligen får det Sverige som socialdemokraterna pratat om i snart 50 år, men som de aktivt motverkat, det vill säga ett samhälle med tolerans mot andras åsikter och där alla faktiskt behandlas lika.
Mycket bra artikel.
Men jag vill gärna påpeka att ”högerextrema” egentligen är människor som längtar efter tiden då t.e.x tåg gick efter tidtabell och priserna var oförändrade i åtminstone ett år i taget , och en tid då barnen var i skolan för att inhämta kunskaper men inte behövde vara rädda för att förnedringsrånas , en tid då det fanns en levande landsbygd där lantbrukets djur var ute vid lämpligt väder , en tid då man inte var rädd för ”gäng ” om man väntade på buss kvällstid , en tid då våra skatter gick till ändamål som gagnade dom som betalat skatterna …osv..osv..Det är ”högerextrema” tankar.