Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Asatron är vårt folks ursprungliga religion. Den förtjänar en plats ibland oss igen, för den har många positiva sidor som livsåskådning, likaväl för den som tror som för den som tvekar, eller inte tror alls.
Jag ska börja med att skriva att jag inte har några avsikter att ifrågasätta någons tro eller teologi. Däremot förbehåller jag mig rätten att skriva det jag tycker och tänker, utan att någon ska ifrågasätta det. För mig är det en rimlig ordning av ömsesidighet och tolerans.
Asatron i historien
Asatron är inte bara det svenska folkets egen ursprungliga tro, utan samma tro som de indoeuropeiska folken tog med sig på sitt segertåg över världen. Bara detaljer skiljer. Den är lätt igenkännlig som samma religion som den grekerna eller romarna höll sig till – ett pantheon med gudar i människogestalt, större, vackrare, visare och mäktigare men också med människors svagheter och fel. Likheterna går igen på flera sätt; alla urindoeuropeiska religioner har en gudahövding, en skördegud, en krigsgud och många större och mindre gudar som är skydd för olika fenomen i natur och samhälle.
En ”värdegrund” att dö för
Asatron tjänade de nordiska folken väl. Som alla religioner som får fotfäste, hade den också förmågan att skapa ett ethos för samhällsmedlemmar. Man höll sitt ord och man höll ihop inom familjen, samhällets nödvändiga minsta byggsten, och den som inte gjorde det fördömdes även av gudarna. Man hade modet att stå upp för sig själv och stoltheten att vilja skapa ett stort och gott rykte om sig, så långt ens krafter räckte till.
Som Havamal, kärnan i asatrons urkund Eddan säger:
Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.
I och med detta skapades en mentalitet som gav mod och handlingskraft i svåra situationer.
Asatron var kanske ingen tro som gav något hopp för den som hade svårt att klara sig själv. Det var å andra sidan knappast någon annan religion på den tiden heller som gjorde det. Kristendomen var bara för de kristna själva, längre än så sträckte sig inte deras välvilja, oavsett teologi, men mer om detta senare.
Djur och natur var inte helgat
Asatron var kanske heller ingen religion som gav djur eller natur automatiskt skydd och helgelse. De nordbor som koloniserade Island högg faktiskt ner all skog, en fjärdedel av landets yta utan att plantera nytt, lite av en miljökatastrof för den tiden.
Men kristendomen hade som doktrin att djur och natur enbart var till för att tjäna människan, som i (1 Mos 1:29) Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. 30 Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så.”.
I 1 Mos 9:2-3 tas det ett steg till: ”Alla markens djur och alla himlens fåglar skall känna skräck och fruktan för er. Över dem och över allt som krälar på jorden och över alla fiskar i havet ger jag er makt. Allt som lever och rör sig skall vara er föda; allt detta ger jag er så som jag gav er de gröna örterna.”.
En annan Mellanöstern-religion, islam, har för sin del kvar halalslakt än i dag, och mer behöver väl inte sägas om den saken när det gäller djurens rätt i den religionen.
Asatron hängde ju ihop med, och samexisterade med sin föregångare animismen, läran om att naturen är besjälad, och i det ligger en naturlig omsorg om natur och miljö. Många har kanske en farmor eller mormor som inte ville slå ut hett vatten direkt på marken, utan väntade på att det skulle svalna. Man sa att det berodde på att man inte ville stöta sig med ”de små” som levde under jorden och som i kulten kallas ”platsens rådare”. Men det var förstås bra även för växterna, som inte tål hett vatten så bra.
Ekologi, religion och magi går lite hand i hand, oavsett vad man tror.
Asatron och kristendomen
Romarriket övertog kristendomen som statsreligion eftersom dess hierarkiska ordning med lydnad och disciplin som centrala begrepp, passade bra att bygga stater och imperier med. Kristendomen var då, och skulle länge vara, en religion som inte tålde någon vid sin sida, inte heller när den blivit statsreligion i de stater och imperier som efterträdde romarriket.
Kristendomen missionerade bland alla folk och omvände dem med vilka medel som helst. Karl den store företog ett regelrätt folkmord på saxarna för att få dem att byta till kristendomen och lyckades till sist. Många tror att vikingarnas härjningståg under århundradena efter detta var ett försvar för deras egna religion gentemot en stor makt med hur mycket våldskapital som helst. Att så många kristna kyrkor råkade ut för vikingarnas förstörelse kan vara ett tecken på detta.
Kristendomen blev också Sveriges statsreligion. Asatron försvann. Det går inte att tänka bort och det vore feltänkt och ohistoriskt att försöka. Sverige hade inte kunnat bli en del av en europeisk gemenskap annars och den kristna reformationen var med och lade grunden till den svenska nationalstaten.
Men asatron finns därför att minnet av den finns. Den kristendom som finns i Sverige i dag, som den representeras av ”Svenska kyrkan”, som varken är svensk eller någon kyrka, har inte längre något andligt budskap som den ens själv är intresserad av. Det ger en plats och en öppning åt asatron.
Asatron år 2023
Asatron av idag kan inte vara som den var år 950, lika lite som kristendomen är det. Men asatron kan ge även icke-troende en livsåskådning som kan vara det som Sverige behöver – hopp, mod, lojalitet och heder är många goda egenskaper som asatron omfamnar.
Den är en möjlighet för många, utan bistra, konstiga eller bakvända krav på ofelbarhet och utan krav på blind tro utan eftertanke, som Mellanösternreligionerna har. Asatron kan vara en moralisk grundstruktur för ett gott liv och ett gott samhälle. Och för den som vill tro, så är väl inte tron på de gamla gudarna svårare att uppbåda än en tro på jungfrufödsel, treenighet eller transsubstantiation.
Kort sagt – man väljer själv. Jag ifrågasätter ingen människas teologi, jag pekar bara på möjligheter. Men Nordiska Asa-samfundet och Samfundet Forn Sed kan vara vägar vidare.
