Även konsten är psykologisk krigföring

De framförda åsikterna är personliga och representerar personen, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

I dagens Djupa samtal talar vi om konst med den välkända och fantastiska konstnären Markus Andersson. Varför är konsten i det offentliga rummet ofta inte något som vanliga människor uppskattar? Och varför köper folk konst till sina hem som de kanske inte alltid tycker är vacker?
Detta är ett kort utdrag ur intervjun.

Vilka bestämmer vilken konst som är vacker eller ful? Är det vi vanliga människor eller finns det någon grupp som styr över sådant?

– När det gäller den offentliga konsten är den allt annat än demokratiskt styrd. Vi har väl aldrig fått vara med och rösta fram vad det ska vara för konst ute på Stockholms gator, eller i någon annan stad. Det är ofta ganska dolt vem det är som beslutar, men det är ofta någon stiftelse, alltså något slags mellanläge så man inte ska kunna fråga vilken idiot det är som har bestämt att den där fula betongklumpen ska vara där. Helt klart är det en liten grupp som bestämmer det.

Du målar själv figurativ (föreställande) konst, men det mesta av den moderna konsten är icke-figurativ. Den är ofta kall, tidlös, avskalad och svårbegriplig. Varför tar man fram den typen av konst och varför kan den kosta så oerhört mycket?

– Den kanske inte är direkt tidlös för den är väldigt bunden till den här tiden. Den är beroende av alla de ekonomiskt mäktiga krafter som bär upp den. Jag skulle tro att om 100 år kommer de tycka att det var väldigt konstigt, korrumperat och knäppt att hylla den här konsten.

– Hur det går till när priserna på denna konst trissas upp finns det ett exempel på från 50-/60-talet med en inriktning som kallas abstrakt impressionism. När man lanserade den stilen fanns det en konstkritiker som hette Greenberg. Han samarbetade med säkerhetstjänsten CIA, som hade stora resurser att dra i olika trådar och infiltrera olika kulturtidskrifter, vilket de gjorde i Europa efter andra världskriget. Den stilen och de priserna är upptrissade av en säkerhetstjänst och det finns dokumenterat på CIA:s hemsida.

Vapnet var mot traditionen och den allmänna estetiska uppfattningen, det var det man ville få bort

Markus Andersson

Människor mår ju bra av att vara i vackra miljöer och vissa saker är erkänt vackra. Varför ville kommunismen och socialismen ta bort de vackra miljöerna genom att låta oss bo i betonggetton?

– Den synen på människan är ganska otäck tycker jag. Ungefär som att människan behöver inte skönhet, utan bara betonglådan att bo i, sitt jobb och lite mat sen är det bra. Makthavarna kan ju dessutom ha mycket mer kontroll över den här betongförorten än folk som är utspridda här och var i landet. Det är en väldigt otäck makttanke i det.

Du är ju en mycket känd konstnär, men sällan ser man dig i etablissemangsmedia utan mest i alternativmedia. Vad finns det för plattformar för dig idag att ställa ut din konst?

– Ja det är på lokal nivå och egna initiativ och alternativa utställningslokaler, det är så jag har levt till stora delar. Sen har jag ställt ut på vissa fina ställen också men generellt, om man inte följer de här konstdirektiven som är perversa och osunda, då måste man ta eget initiativ och försöka hitta alternativ. Jag har byggt ett eget sommargalleri på min gård. Man får skapa sin egen plattform, precis som alternativmedia.

Finns det många konstnärer i Sverige som skulle vilja ställa ut på en alternativ plattform?

– Det tror jag att det finns en hel del. Även många yngre konstnärer som vill gå i den andan. Jag har kontakt med en del norrmän som jobbar med böcker, som jag ställde ut hos. Och där pratade vi om att konsten har en roll i den nya rörelsen som vi vill skapa.

Om man ser på konsten i tunnelbanan exempelvis så är det oftast icke föreställande, mörk och skapar mörka känslor. Tror du att det finns en medvetenhet att man vill skapa det för det är sällan man ser något man blir glad av?

– Det är tydligt. Det är ett kodspråk som används i den offentliga konsten och den påverkar det omedvetna. Den är väldigt nedslående. Om man tänker sig motsatsen att vi skulle ha svensk historia på olika stationer, att man gestaltar ett stort bondeuppror och på en annan Gustav III till exempel.

Du har tagit upp det här med att man i flera fall i den offentliga konsten kan se nekrofila inslag. Kan du berätta om varför man har det?

– Det är en bra och en viktig fråga. Om man går på ett modernt konstmuseum i Umeå, Stockholm, Mexico City eller Madrid så är det vissa konstverk som ser precis likadana ut. Du kan inte se vilket som är från Umeå och vilket som är från Madrid. De har samma kodspråk och har ingenting med någon nationalitet att göra. Vanligt förekommande är döda djur, någon ko som hänger i ett rep och flugor som surrar runt detta. Det är vanligt med kadaver.

– Detta går igen i andra konstverk, exempelvis en kvinna som ligger och ser död ut och ett ägg som rinner på hennes mage. Det symboliserar att hon inte blir befruktad. Eller ett provrör med spermier som man häller ut på ett golv. Allt detta är anti-liv alltså. Jag tänker att det är en underliggande dödskult bakom det här. Eller en Yves Saint Laurent-reklam som hade en död kvinna som var strypt – det var reklam för kläder! Folk reagerar liksom inte.
Nekrofili är ju en fetisch där man är sexuellt intresserad av döda människor och det finns nekrofila drag inom den moderna konsten och mycket av det som premieras.

Varför gör man här med konsten?

– Det är för att påverka, det är psykologisk krigföring för att påverka vårt sinne – vårt estetiska sinne som hänger samman med alla andra sinnen vi har. Man vill grumla det. Själva grundsyftet med den offentliga konsten generellt är att manipulera sinnet. Det ingår i den psykologiska krigföringen mot oss.

– Det finns ett konstverk under Eiffeltornet som är flera hundra kvadratmeter. Det föreställer en makaber dödsdans med svarta och vita figurer där de svarta dominerar de vita. Det ser inte ut som en trevlig ringdans utan det ser ganska otäckt ut, som en dominanslek som inte känns så trevlig. Det konstverket heter Endless sleep och finns i asfalten under Eiffeltornet. Denne konstnär har fått designa en segelbåt för en i Rothschildfamiljen med dessa konstiga, makabra danser på seglet. Där ser man hur nära de stora globalistfamiljerna är dessa konstnärer, de är som en liten klan.