Carl Larsson har varit död i mer än hundra år. Men ingen enskild person har inverkat så mycket på hur svensk formgivning ser ut, inredning, arkitektur, möblering och mycket annat. Han och hans konst och hans verk lever långt efter honom själv.
Gillade inte industrialismens förfulning
Carl Larsson var en viktig del av och den främste svenske representanten för en internationell rörelse som uppkom som en motreaktion på den förfulning som industrialismen kom att representera för många vardagstings utseende. Rörelsen kallas lite vagt Arts and Crafts Movement och var från början mycket riktigt rotad i industrialismens ursprungsland, Storbritannien.
Allt i Sverige som handlar om småhusarkitektur, inredning, trädgård och mycket annat som gäller det vackra på vardagsplanet, bär spår av Carl Larsson. Han tog vara på det gamla formspråket, förnyade det varsamt och gav det en bild som består än idag.
Fattig bakgrund
Carl Larsson föddes 1853 och dog 1919. Han växte upp i delar av centrala Stockholm som då var präglade av fattigdom. Hans föräldrar levde i små förhållanden och kunde bara erbjuda ett enkelt liv utan stor andlig stimulans eller möjlighet för Carl Larsson att förkovra sig eller utveckla sig konstnärligt.
Vid 13 års ålder rekommenderades han att söka till det som nu kallas Konstakademien, en institution som genomgått flera förändringar fram till vår tid men som då undervisade yngre personer praktiskt i bildkonst. Han blev kvar på Konstakademien i sju år, samtidigt som han arbetade med konst eller annat som behövdes för att han skulle kunna försörja sig.
Illustratör med brett arbetsfält
Under de senare åren av sin tid på Konstakademien arbetade Carl Larsson som grafiker och illustratör av tidningar och böcker, då med tung och dominerande roll men idag ofta lite bortglömda: tidningen Kasper, H.C. Andersens sagor, Anna Maria Lenngrens dikter och Viktor Rydbergs Singoalla bland många andra. Han lärde sig att arbeta på beställning och sätta sin konst i tjänst för andras idéer.
Parisvistelser och etableringen av den egna stilen
För att fullborda sitt konstnärskap reste han två gånger till den tidens konsthuvudstad – Paris. Första gången blev ett misslyckande utvecklingsmässigt, men andra gången fick han 1881 ett brev av en annan konstnär, Fredrik Wilhelm Scholander, som gav djupt intryck och kom att bli lite av ett livsuppdrag. Budskapet var enkelt: Lägg det excentriska åt sidan, måla det du har runt omkring dig, och måla det som ett stycke verklighet. Det präglade Carl Larssons konst från denna tid och de akvarellmålningar som blev hans signum. Han blev aldrig en del av någon rörelse som sökte modernisera konsten, trots att den rörelsen fanns i Frankrike.
1883 gifte han sig med konstnären Karin Bergöö och fick rikligt med familjemotiv till sin konst, till exempel som i målningen Atelje-Idyll.
Plats i etablissemanget
Med priser vid utställningar och chefskap för Göteborgs museums konstskola var nu Carl Larsson en del av det svenska konstetablissemanget. Han sökte sig mot monumentalkonst och efter flera motgångar och omstarter fick hans tävlingsförslag till dekoration av Nationalmuseums trapphall slutgiltigt godkännande, i en serie om sex fresker. Inte minst känner många också igen monumentalmålningen Midvinterblot, som hänger på en framträdande plats i muséet.
Från Sundborn till världens muséer
Carl Larssons arv finns i DNA till svenskt formspråk och svensk design. Hans barn lät hans hem Sundborn i Falun bli ett museum över hans konst och gärning. Hans konst finns på muséer i Danmark, Frankrike, Italien och Tyskland, utöver all hans konst i svenska muséer. Han är en stor och kraftfull del av svenskt konstskapande och svår att prata bort för alla som påstår att svensk kultur inte skulle finnas.
