Carl Lundström: Det fredliga könet? Kvinnor vid makten leder till blodbad

Att döma av rubrikerna i industripressen leder inkvoteringen av kvinnor på beslutsfattande poster i näringslivet oftast till katastrof. Den finansiella eliten gör givetvis som den vill med sina pengar – värre blir det när stater sätter kvinnor att besluta om krig och fred. Inom storpolitiken slutar ”girl power” oftast i tårar och blodbad – det visar statistiken.

Detta är en debattartikel - skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Bland svenska feminister, (vilket inkluderar alla svenska partiledare utom Jimmie Åkesson, om han inte ändrat sig även vad gäller detta), anser man det vara en naturlag att en värld styrd av kvinnor vore den mest fredliga. Intet kunde vara felaktigare.

”Hell hath no fury like a woman scorned” skrev redan Shakespeare. Både män och kvinnor är beräknande men kvinnor är av naturen beräknande på ett annat sätt än män – detta beror dels på att en man, rent fortplantningsmässigt, är mindre värdefull och skyddsvärd än en kvinna och dels på att kvinnorna i tidernas gryning inte behövde ta de fysiska konsekvenserna av de strider som de uppmuntrade männen till. Släktsagorna ger rika exempel på hur kvinnor hetsar sina män och söner till livsfarliga konfrontationer, ofta mest för sin egen samhällsställnings skull.

Även en vetenskaplig blick på historien visar att kvinnor vid makten har varit allt annat än fredliga. Statsvetarna Oeindrila Dube och S.P. Harish studerade 193 europeiska regeringar mellan åren 1480 och 1913 och fann att drottningar var hela 27 gånger mer benägna än kungar att vara inblandade i krig mellan stater. I en ytterligare analys av demokratiska länder mellan 1970 och 2000, som nämns av Schweiziska Weltwoche, blev uppenbart att både ländernas försvarsbudgetar och förekomster av yttre konflikter var högre än genomsnittet när kvinnor stod vid rodret.

Infantil narcissism

Den tyska utrikesministern Annalena Baerbock företräder Die Grünen, alltså det tyska miljöpartiet, vars väljare enligt faktakollare hos Der Stern är övervägande kvinnor. Baerbock driver en ”feministisk utrikespolitik” som händelsevis stämmer helt överens med den globala finanselitens önskemål. Tillsammans med andra ”Young global leaders” från WEF:s politiska robotskola ska hon försvara ”vår demokrati” och bekämpa ”våld och diskriminering” i jordens alla länder. I sitt russofobiska raseri är hot levande exempel på det globalisiska tvärtomspråket.

I sin infantila narcissism anser hon på fullt allvar att det allvarligaste som kan komma av hennes politik är att ”politiker får det svårt”.

I sina regelbundet återkommande segerfantasier kräver den tyska utrikesministern att Ryssland ska ”förstöras” på ett sådant sätt att ”det inte kommer på fötter igen på decennier”. Nyligen, vid ett möte i Europarådet, yttrade hon ännu ett trotsigt stridsrop: ”Vi utkämpar ett krig mot Ryssland”.

Baerbocks läromästarinna är förmodligen den obehagliga ordföranden för ”EU-kommissionen” Ursula von der Leyen. Hennes krigshets och hotelser mot andra länder överträffar vad amerikanska generaler och norska Nato-chefer hittills har åstadkommit. Nyligen utropade hon att ”Ryssland kommer att betala för sina grymheter”.

”Vi kom, vi såg, han dog, hihihi”

Kvinnlig aggression är utbredd. När Hillary Clinton kampanjade inför det amerikanska presidentskapet 2016 varnade den amerikanske militäranalytikern Daniel L. Davis för att med henne i Vita huset skulle världen få ”en mycket mer aggressiv och militariserad utrikespolitik av USA”.

Att Clinton gillade att använda militärt våld istället för att leta efter politiska lösningar framgick fem år tidigare, när USA i samarbete med Israel lyckats uppvigla ett uppror mot Muammar al-Gaddafi i Libyen. Clinton, då utrikesminister, övertygade USA:s president Barack Obama att bomba det libyska försvarssystemet.

Obama skulle senare ångra att han gav upp sitt initiala motstånd – och beskrev sin eftergift som det största misstaget under hans tid som president. De politiska och ekonomiska konsekvenserna för Libyens folk blev förödande; islamistligor släpptes lösa att massmörda efter hjärtans lust, slavmarknader som varit stängda i ett sekel slog upp sina portar. Fortfarande 2023 är hundratusentals människor beroende av humanitärt bistånd i det land som dåförtiden var Afrikas rikaste – inte olikt fröken Baerbocks framtidsplan för Ryssland.

Svenska flygvapnet, med en enig riksdag bakom sig, deltog aktivt som medhjälpare i förstörelsen av Libyen. Efter att den libyske ledaren hade blivit ihjälhuggen inför mobilkamerorna fnittrade den amerikanska utrikesministern ljudligt inför TV-kamerorna. I den amerikanska valrörelsen några år senare, då hon försökte valfuska sig till presidentposten, hade hon stöd av hela den svenska riksdagen med undantag av SD. Partiets icke-feministiske partiledare avstod klädsamt nog från att ta ställning mellan de båda kandidaterna Hillary Clinton och Donald Trump.

Mindre har varit känt om maktlösa kvinnors inställning, till exempel deras vilja att gå ut i krig vid männens sida. Men historikern Carmen Scheide undersökte sovjetryska kvinnors deltagande i andra världskriget. Som mest utgjorde de åtta procent av de väpnade styrkorna. Scheide skriver att kvinnorna var tvungna att övervinna det initiala motståndet från männen när de anslöt sig till de stridande trupperna. Men de var beslutsamma, de ville bomba, de ville döda.

Under slutet av Josef Stalins regim hade etniska ryssar i huvudsak tagit över makten från den första generationens övervägande judiska ledarskikt. Detta ledde till att den nedbrytande feminismen i landet gradvis avvecklades. Efter kriget ville president Mikhail Kalinin återuppbygga de naturliga könsrollerna och sade därför åt de kvinnliga soldaterna att hålla tyst om sina uppdrag. Detta var ett försök att få samhället att glömma en fruktansvärd sanning: Krig är också kvinnligt. Men ingenting försvinner för att man inte pratar om det. Förr eller senare dyker det upp igen, bara tydligare.

Krigisk hunger

Om kriget varit enbart en mansangelägenhet, skulle det knappast finnas de självutnämnda och verkliga kvinnliga militärexperterna som översvämmar tidningsspalterna och TV-nyheterna. Damerna fullföljer sitt uppdrag ivrigt: Att bereda marken för ytterligare leveranser av vapen, och så snabbt som möjligt.

Nyligen föreslog till exempel den tyska militärexperten Claudia Major att knyta ihop en juklapp i form av ett ”stort paket ammunition” för Ukraina – förutom stridsflygplan och stridsvagnar naturligtvis. SPD-ledaren Saskia Esken utesluter ”ingenting”.

En sorts krigisk hunger har spridit sig bland kvinnor – vilket för något gott med sig: Bara de som tror på jultomten – eller massmedias propaganda – tror numera på illusionen att världsfred skulle kunna uppnås om det bara fanns fler kvinnor bakom spakarna.

Människan är människans varg

Men kvinnor är bara människor och har aldrig varit annat. Den feministiska självupphöjelsen med samtidig devalvering av den förment ”giftigt maskuline” mannen har ingenting med verkligheten att göra.

Det kan vara så att människan är god av naturen. Det kan också vara som Thomas Hobbes skrev «Homo homini lupus est», människan är människans varg. Båda påståendena kan vara sanna, samtidigt. Oavsett kön.

Enligt Sylvie-Sophie Schindler i Weltwoche kom Immanuel Kant, Gottfried Wilhelm Leibniz och Jean Baudrillard till liknande slutsatser. Inte ens den vanligtvis opålitlige Sigmund Freud gjorde någon skillnad; enligt honom tillhör en betydande del av våra aggressiva tendenser de mänskliga drifterna, inte de uteslutande manliga.

Max Frisch skrev ”Förr eller senare hittar alla på en berättelse som han betraktar som sitt liv.” Feminister skapar ett narrativ som passar dem – kanske vi andra också. Problemet är att de framställer sig själva som fredliga, trots att deras ideologi bygger på agitation och hat. Ingenting de säger fungerar utan meningslösa konflikter, defamering av hyggligt folk och konstruerade fiendebilder.

Enligt Schindler kallas två motsatta meddelanden som sänds samtidigt för ”double bind” inom psykologin. Den vanligare termen är ”dubbelmoral” eller helt enkelt ”hyckleri”.

Det finns bara en utväg för att befria sig från självillusioner. Det är inte bekvämt, men, för att citera Ingeborg Bachmann: ”Sanningen måste accepteras.”

Bara de som inte är lurade om sig själva kan stå upp mot sig själva. Och det är nödvändigt för kvinnor att hitta ett realistiskt förhållande till sin egen vilja att använda våld. Först då kan skadliga klyftor och konflikter mellan könen fyllas igen.

Det finns ingenting som är bra med att skilja kvinnor från män. När kvinnor gör gällande att de är mer fredliga och därför ”bättre”, skadar det inte bara män, utan även kvinnor – och därmed samhällsklimatet.