Carl Lundström: En inte helt allvarlig analys av partiledardebatten

I måndags hölls en avslöjande partiledardebatt, där alla tyckte likadant men ändå gjorde sitt bästa för att verka arga på varandra. Tonvikten låg på energipolitiken och den ende vuxne i rummet var Jimmie Åkesson.

För att börja i storleksordning var partiledaren för Socialdemokraterna, Magdalena Andersson, full av kritik mot hur de andra partiledarna kritiserade henne. När det gällde energikrisen gjorde hon korrekta påpekanden om hur denna tillkommit – genom en bred överenskommelse där även de borgerliga partierna utom Sverigedemokraterna ingick.

Förhistorien till energikrisen i Sverige är som bekant att den så kallade Sjuklövern, (alla riksdagpartier utom Sverigedemokraterna) gick samman i en bred kompromisslösning efter det förrförra riksdagsvalet. Syftet med den så kallade Decemberöverenskommelsen var att hålla de sju partiernas viktigaste vallöfte till medierna, nämligen att inte samarbeta med Sverigedemokraterna.

En stor koalition kännetecknas av att ingen behöver ta ansvar för det som sker eftersom alla partier efteråt kan peka på varandra och säga att vi höll åtminstone emot vansinnet så mycket vi kunde – vilket aldrig är sant. Och när ingen har ansvaret är det ännu lättare för de dolda makthavararna i bakgrunden att styra. Sju kraftlösa partiledare och sju ännu kraftlösare riksdagsgrupper är det lättaste som finns att domptera för dem som kallas Makthavarna du aldrig valde. Decemberöverenskommelsen blev därför ett stort steg framåt för WEF- och FN-agendorna i Sverige, som i stort sett överensstämmer med Miljöpartiets politik.

Magdalena Andersson påminde sina borgerliga partiledarkollegor om att de själva skrivit under på att ”klimatmålen” är överordnade allt annat och att de därför inte borde skylla ifrån sig på den förra regeringen.

Anderssons formuleringar visade att hon, ifall hon varit statsminister, skulle ha gjort exakt detsamma som Kristersson nu gör, det vill säga sätta igång landets kärnkraftverk. Hon talade gång på gång om stabilitet och långsiktighet, något som hon menade sig själv vara garanten för. Alla hennes dörrar stod öppna för förhandlingar, som hon sade åtskilliga gånger. Ett påstående om att ”industrin” gärna vill ha grön extremistpolitik upprepade hon också ett stort antal gånger. Överhuvud taget överträffade den socialdemokratiska partiledaren Donald Trump när det gäller upprepningar – något som programledarna inte hade någonting emot. Andra partiledare avbröts däremot med gälla stämmor av SVT:s expertteam.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gjorde en god insats men sade inte särskilt mycket. Hans ståndpunkt var också mer lättfattlig än de övrigas. Han förklarade att hans prioriteringar var annorunda – han hade ingenting emot att ”klimatmålen” uppnås men först efter att regeringen tillförsäkrat befolkningen i Sverige vad den behöver.

Åkesson kommenterade också ett fånigt förslag från Magdalena Andersson om att staten borde stödja utvalda medborgare som inte har råd med bilbränsle för att komma till jobbet. Man skulle då ordna med billigare bränsle åt landsbygdsbor men inte åt ”storstädernas höginkomsttagare”. Åkesson konstaterade herremannamässigt att sådana krångliga system inte fungerar och att ogenomförbara förslag passar bra att lägga fram när man är i opposition men inte när man är i regering.

Åkesson gjorde också en värdefull markering när turen hade kommit till något slags språkrör för Miljöpartiet att säga samma sak som alla andra, nämligen att hans dörr står öppen för förhandlingar. Den gode mannen dristade sig till och med till att påstå att Miljöpartiet behövs i förhandlingarna för att säkra en långsiktig och hållbar politik eller något liknande. Jimme Åkesson klippte av honom med konstaterandet att Miljöpartiet inte på något sätt behövs utan tvärtom ska hållas borta från alla förhandlingar, eftersom detta parti har orsakat tillräcklig skada. Därefter hörde man ingenting mer från den modsnupne miljövännen.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson förhöll sig förnuftig och räknade upp olika självklarheter beträffande elproduktion. Han hade givetvis svårt att värja sig mot Magdalena Anderssons påpekanden att han själv varit delaktig i den katastrofala energipolitik som förts. Sådana anmärkningar gled han undan genom att prata om de kärnkraftverk som socialdemokraterna också gärna hade pratat om ifall rollerna varit ombytta. Moderatledarens personliga vekhet visade sig i hur han inte tordes protestera mot den världsbild som målades upp av majoriteten i studion inklusive programledarna, där de ständiga ”klimatmålen” tornade upp sig som ett allerstädes närvarande töcken över hela församlingen utom Åkesson.

Liberalernas storväxte partiledare Johan Pehrsson väsnades så gott han kunde men hade inte någon begriplig linje i det han sade. Klokt nog var det heller ingen som sade emot honom – hans ord förklingade i en pinsam tystnad i väntan på att programledaren skulle rikta en fråga till någon annan.

Centerpartiets före detta partiledare Annie Lööf som av någon anledning var närvarande sade också någonting om att man borde förhandla med henne ”eller med min efterträdare”, vilket inte föranledde några ytterligare kommentarer.

Det faktum att ett TV-program som utannonserats som en partiledardebatt innehöll 25 procent personer som inte är partiledare, varav en – Per Bolund – som aldrig ens varit det, gav upphov till svepande fördömanden och zoologiska invektiv från TV-publikens nationalpatriotiska kretsar.

Kristdemokratiska Ebba Busch höll i stort sett med alla föregående talare och försökte säga ”klimatmålen” lite mer sällan än programledarna och Magdalena Andersson men mer ofta än Ulf Kristersson. I motsats till Annie Lööf lät hon pigg och munter och man får säga att hon lyckades mycket bra med sin uppgift.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar hade som väntat i stort sett ingenting att komma med i en diskussion som rörde sig om någonting utöver allmänt tyckande och fördömande av andra människor. Samtidigt får man konstatera att hon ser bra ut, vilket man inte kan säga om någon av de andra kvinnliga deltagarna, samt att hon lät trevlig och talade god svenska.

På det stora hela var föreställningen lyckad, i synnerhet mot bakgrund av det tråkiga utgångsläget.

Med sin inövade underdånighet kommenterade massmedias experter slentrianmässigt partiledardebatten enligt det vanliga scriptet – debatten var ”oväntat hätsk” fick vi höra – något som lyssnare som själva lyssnat på debatten torde ha svårt att instämma i.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

Nyans ska hänga Åkesson-docka

Muharrem Demiroks dubbla lojaliteter