Credit Suisse – ännu en politiskt korrekt katastrofbank kräver räddning

Efter veckans ström av amerikanska bankfallissemang har den första europeiska storbanken behövt be staten om lån. Efter ett lånelöfte om 550 miljarder kronor minskade köerna framför uttagskassorna. Hur lyckas en schweizisk bank, grundad 1856 och baserad i världens mest stabila ekonomi, misslyckas? Frihetsnytt blickar tillbaka till då bankens kris egentligen började.

Credit Suisse, tidigare Schweizer Kreditanstalt, fick en ny verkställande direktör 2007, lagom till det efterföljande årets finanskris. Brady Dougan hade arbetat på banken i 22 år och betraktades allmänt som kompetent, men redan under hans tid började prioriteringarna svaja betänkligt. Bort från ekonomi till en mystisk fokusering på ”stakeholders” (sv. ”delägare”) och tillgodoseendet av diffusa externa krav.

I sin första Corporate Citizenship Report, 2007, beskrev Credit Suisse större investeringar i utvecklingsländer och arabländer, i andemeningen att banken gör fina affärer och att schweiziska pengar kan göra nytta även för andra folk. Det var i rapporten från 2008 som banken helt förlorade sitt fokus. Nu handlade det om självförhärligande för hela slanten, men vad som egentligen var härligt för Credit Suisse blev allt mindre klart.

Från och med 2008 blev det viktigaste för Credit Suisse att man hade 100 olika nationaliteter representerade bland sina anställda och en ”mångfaldig klientbas”. Omslagsbilden är på fasaden av bankens Londonkontor – som bara använder energi från ”förnybara energikällor”. Numera är man inte en schweizisk bank utan ”ett globalt företag inom bankområdet” som tar ”ansvar som ett globalt företag” tillsammans med sina ”varierande intressegrupper”. Just de sistnämnda grupperna är intressanta, eftersom dessa återkommer ständigt i presentationen.

”Stakeholders” tar över

Inom WEF, World Economic Forum, fordrar man ”stakeholder capitalism” och ”public-private partnership”, vilket sedan beskrivs i nebulösa termer. Med hjälp av uteslutningsmetoden har bedömare kommit fram till att ”stakeholder capitalism” är ett sätt för en framväxande världsregering att runda både ländernas demokrati och bolagens aktieägare, för att införa en världsomspännande skuggregering med WEF:s ledande män själva som styrande. I Credit Suisse första politiskt korrekta rapport 2008, producerad efter Brady Dougans tillträde, nämns ”stakeholders” 24 gånger, medan ”shareholders” nämns 20 gånger.

En ledtråd till vilka dessa ”stakeholders” är kan man få av ett besynnerligt diagram som presenteras i bankens rapport från 2008: Bankens verksamhet är omringad från vänster av NGO:er (”non governmental organisations”, sv. ”icke-statliga organisationer) och regeringar (NGO:er nämns först) och från höger av massmedia och lokalsamhällen (massmedier nämns först). Credit Suisse’s offentliga uppträdande signalerar, från och med 2008, underkastelse. Men inte inför sina hundratusentals ägare och anställda utan inför den finansiella eliten och dess massmediabolag, köpepolitiker och påverkansoperationer.

Efterträdare med internationell profil

Efter åtta år som chef för Credit Suisse – händelsevis de två mandatperioder som normalt behövs innan svenska väljare inser sitt misstag beträffande ministrar och partiledare – avgick Brady Dougan för att ersättas av Tidjane Thiam. Detta är en tidigare managementkonsult och VD för ett amerikanskt försäkringsbolag, bördig från Elfenbenskusten.

Frihetsnytt har inte undersökt Thiams prestationer i form av ”stakeholder”-pysslande men ingenting tyder på att varken Thiam eller hans mer anonyma efterträdare skulle ha gjort någonting för att vända skutan – snarare tvärtom.

Aktiebolag värderas av aktiemarknaden

SwebbTV:s finansexpert Magnus Stenlund inskärper i sin senaste sändning angående de amerikanska bankkollapserna att många av dagens banker inte är vad de ser ut att vara. De är inte längre stabila och välförsedda insitut med en orubblig egen ekonomi. Bankerna har idag tämligen urgröpta balansräkningar och deras förtroendekapital är ofta bara grundat i förvissningen om det ”public-private partnership” som innebär att bankerna, om de skulle slarva bort kundernas pengar, alltid kan räkna med att skattebetalarna får stöta till med sina.

Både Dougan, Thiam och deras efterföljare på VD-posten, liksom styrelseorföranden Axel Lehman, slår sig gärna för bröstet angående olika aspekter av Credit Suisse’s utveckling under respektive ledares vakt. Kvarstår gör ändå aktiepriset som den mest rättvisa domaren av hur banken har blivit skött – och jämförelse mot branschkollegor. Sådana jämförelser är lätta att göra. Man behöver inte gå över Atlanden till den lilla Silicon Valley Bank i Kalifornien för att hitta en releant jämförelse. Grannen 25 meter längre norrut på Paradeplatz heter UBS.

UBS har ungefär samma storlek och förhistoria, men andra prioriteringar. I samma veva som Brady Dougan tillträdde debatterades offentligt vem som skulle bli ny styrelseorförande för UBS. Den mest omskrivne kandidaten var Christoph Blocher. Blocher började som bonde, grundade sedan det framgångsrika börsbolaget EMS-Chemie och var mångårig partiledare för partiet SVP. Det, enligt svenska massmedier högerextrema partiet lyckades hålla Schweiz utanför EU och har sedan dess kämpat mot massinvandring, klimatskrämsel, krigshets och annat politiskt förfall.

Förtroendet förbrukat

Det egna kapitalet i Credit Suisse ligger fortfarande på samma nivå som det låg 2008, cirka 46 miljoner franc. Därför borde kunderna i princip inte vara mer oroliga nu än de var då. Och den globalistiska schweiziska statsradions experter anser att alltihop är kundernas fel, som plötsligt vill ta ut sina pengar utan anledning.

Bedömare frågar sig om inte kundernas misstag var att sätta in pengarna hos Credit Suisse från början. Möjligen är kundskaran hos denna bank företrädesvis personer som ser positvivt på bankens globalistiska profil. Men även dessa investerare ser uppenbarligen till sin egen förmögenhet i första hand. Och de har under de senaste månaderna i allt snabbare takt tömt sina konton och flyttat sina aktier till andra banker.

För att försöka återupprätta förtroendet för banken lovade i förra veckan Schweiz nationalbank att de skulle låna ut hela 50 miljarder franc till Credit Suisse vid behov. Nyhetsareportrarna ställde givetvis inte frågan varför just denna bank, och inte någon av alla andra schweiziska banker, behöver gigantiska lånelöften från nationalbanken. Med tanke på hur klimatsmart, feministisk och stakeholdervänlig som Credit Suisse ändå är borde ju denna bank vara branschens klarast lysande stjärna, enligt radioreportrarnas egen ideologi. Svaret kan finnas i nedanstående siffror. Även en radioreporter bör kunna se åt vilket håll sifforna pekar.