Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Danmark och Sverige har båda rätt nyligen haft allmänna val. I båda länderna har socialdemokraterna varit tongivande under mycket lång tid. I valen nyligen gick dock respektive lands socialdemokrater åt olika håll – socialdemokraterna i Sverige från regeringsmakten och i Danmark till.
Den här händelsen svarar också mot olikheter mellan Danmarks och Sveriges socialdemokrater som ligger mer på djupet och som kan vara intressanta att belysa och diskutera. Det är den här krönikans ämne.
Bildades samtidigt men tog sen olika vägar
De socialdemokratiska partierna i Danmark och Sverige bildades ungefär samtidigt – sent 1800-tal. De hade båda djupt, mer eller mindre existentiellt viktigt samarbete med sina respektive länders fackföreningsrörelser, som växte fram vid samma tid. De hade genomgående samma syn på samhälle och samhällsutveckling – först allmän rösträtt, sedan mycket större ekonomisk jämlikhet mellan medborgare. Båda partierna motarbetades mer eller mindre våldsamt av det etablerade samhället och dess maktapparat.
Danmarks socialdemokrater slog sig fram till makten tidigare, enligt de flesta mera slutgiltigt vid folketingsvalet 1924, men kom då också in i den typiska danska samarbets- och förhandlingskulturen. Merparten regeringar i Danmark ända fram till 1982 leddes sedan av socialdemokrater i samarbete med andra partier – och med den typiska danska pragmatism som tog sig uttryck i många val och många olika regeringar, helt enkelt ett sätt att lösa upp oenighet genom att skapa nya mandatförhållanden.
Sveriges socialdemokrater kom inte till den verkliga makten förrän vid riksdagsvalet 1932, men satt sedan mer eller mindre ensamma vid makten ända till 1976, såvitt känt den längsta period som ett enskilt parti haft makten i ett land med allmänna och fria val.
Svenska (S) skapade partianknutna organisationer
Båda partierna slöt sig lite på samma sätt mot omvärlden av förföljelsen de drabbades av under sina första årtionden. Hela det övriga samhället uppfattades mer eller mindre som fiende. Det skapade en stark sammanhållning och en partikultur med stark kåranda, där man alltid höll varandra om ryggen.
Men socialdemokraterna i Sverige kom under sitt långa, mer eller mindre ensamma maktinnehav in i ytterligare en mentalitet som länge skulle komma att prägla partiet, och präglar det än i dag: Man identifierade sig alltmer med den tillväxande staten. Staten och partiet flöt ihop med ofta otydliga gränser och allt som gick bra i samhället – under en period av starkt positiv ekonomisk utveckling för Sverige – ansågs på ett eller annat sätt vara socialdemokraternas förtjänst. Man band in många människor i partianknutna organisationer; Unga Örnar för barn och ungdomar, Folksam för försäkringstagare, Reso för semesterresande, Konsum för dagligvaruinköp, HSB för boende och till sist kanske Fonus för begravningar. Man blev lite av en stat i staten. Detta fick aldrig någon motsvarighet i Danmark.
Skulle rösta (S) även med en häst som partiledare
Sveriges socialdemokrater fick också under denna tid en väldig kår av obrottsligt trogna väljare, varav många med stigande livslängd följt partiet in i våra dagar. Ibland kallas de, av socialdemokratiska politiker själva, för ”hästväljare”, de skulle rösta på partiet även om partiledaren vore en häst, och givetvis oavsett vilken politik som partiet faktiskt driver och hur den påverkar dessa väljare och medborgarna i allmänhet. De väljarna trodde helt enkelt på att allt gott, BNP-ökning, välfärd, ATP och andra sorters pensioner, faktiskt kom från partiet. Och rätt många tror det än i dag. Medelåldern hos (S)-väljarna är mycket hög och pekar mot problem som kommer för partiet.
Det finns inga sämre förlorare än socialdemokrater
Allt det här har gjort att den institutionella socialdemokratin – partiet och LO – i praktiken inte har kunnat tänka om eller tänka nytt. Man orkar inte tänka utanför paradigmet man har satt under hela efterkrigstiden, utan (S) har alltid rätt. Och skulle andra partier få låna makten en kort stund i samband med kristider, så är det ändå tillbaka till det normala snart. (S) har behövt vara ett maktparti, med makten att styra debatten, att styra myndigheter genom utnämningar, med makten över statsbudgeten, för att kunna vara sig självt och för att vara en bra och fungerande försörjningsapparat för sina många karriärpolitruker. Det finns inga så dåliga förlorare som svenska (S) och det finns heller inga så hätska och icke-konstruktiva oppositionspolitiker. Allt detta hänger ihop.
Nu finns det dock tecken på att paradigmet, med det automatiska maktinnehavet för (S) utan ifrågasättande, faktiskt är sönderslaget. Och faktiskt vägrade (S)-ledaren Magdalena Andersson för en tid sedan i en Expressenintervju i princip att ta avstånd från många av den nya regeringens politiska åtgärder. Det kan vara en början på något nytt – efter 90 år.
Danmarks socialdemokrater har förändrats i takt med sin omvärld. De har i princip avskaffat Dansk Folkeparti genom att överta deras politik i migrationsfrågan och det är ändå bara ett exempel. De står väl rustade för maktinnehav genom sin politik att lyssna och våga förändras.
Skillnader mellan Danmark och Sverige
Man kan diskutera i vad mån de här skillnaderna beror på partierna själva eller respektive nationers inbyggda kultur och historia. Men i Danmark har man alltid levt mycket på handel och jordbruk, och inte bara sedan 1800-talets början utan sedan medeltiden och längre tillbaka ändå. Den som ska leva på handel, med jordbruksprodukter eller annat, den måste lyssna, anpassa sig till sin omvärld och förändras för att kunna göra en liten vinst på att köpa och sälja.
I Sverige har vi mera levt på industri och råvaror. Det blir ett annat sätt att se på saker, handel och försäljning är bara en del, det är viktigare med ordning, reda och hierarkier. Det visas bland annat av att Gustav Vasa lyckades göra rent hus med landskapens självständighet och skapade en enhetsstat i Sverige.
Till den här bilden hör att svenskar länge har varit tillitsfyllda mot varandra och haft ett grundmurat förtroende för den politiska makten. Danskar har känt sig mer utsatta och också varit mer utsatta, de har ett svårare geografiskt läge som har gett dem en del problem genom historien och som också har gjort dem mer kritiska och misstänksamma till makt och auktoritet än vad vi är vana i Sverige. I Danmark tror man inte alltid den politiska makten om gott, av bister erfarenhet, och det inverkar förstås också på ett partis förmåga att ta och behålla makten i stor skala.
Danska (S) har anpassat sig medan svenska (S) tvingas börja nu
Danmarks socialdemokrater står sig starka i konkurrensen med andra partier, därför att de har anpassat sig till förändringar. Det är ingen tvekan om att Danmark kommer att förbli danskt, även med socialdemokratiska regeringar.
Sveriges socialdemokrater har nog vaknat för sent. De har i stort sett hela sitt förändringsarbete framför sig, framför allt de smärtsamma delarna, inte minst i migrationspolitiken där de inte kommer att orka utmana sina många migrantväljare. Den som vill ha en annan politik än den som (S) och kanske framför allt den förra (S)-ledaren Mona Sahlin länge har stått för, kan göra sig gott hopp.
Skribent: Bengt Karlsson
