Detta är en debatt-artikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Skenargument för ett (svenskt) EU-medlemskap
Flera länder, både i Europa och utanför, står idag i kö för att få bli upptagna som medlemmar i den Europeiska unionen. Ukraina och Moldavien kan nämnas bland dessa. Dessa länder står därmed också i kö för att få sina demokratier och sina självbestämmanden underminerade. Vilka alternativ står Sverige och andra till buds?
”När pengar talar tiger sanningen” heter ett gammalt ryskt talesätt. När Finland, Sverige och Norge skulle folkomrösta om ett eventuellt medlemskap i EU framfördes olika ekonomiska argument för varför ett medlemskap var nödvändigt. Som medlemmar i EU skulle vår exportberoende ekonomi stå sig starkare sades det. Lite nämndes då att vi redan ingick i EU:s gemensamma marknad på de flesta områden genom att vi redan var medlemmar av EFTA (European Free Trade Association), som hade ett handelsavtal med EG (Europeiska gemenskapen, numera EU). Norge, Island och Liechtenstein har inte valt att bli medlemmar av EU men har i stället ingått ett EES-avtal (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet) som ger dessa länder de flesta handelsmässiga och andra fördelar som ett EU-medlemskap innebär. Dessutom finns ytterligare ett alternativ, nämligen att ingå ett direktavtal med EU, där man som två jämbördiga parter förhandlar fram exakt det man ser som ömsesidigt fördelaktigt, inklusive möjligheten att när som helst omförhandla dessa avtal. Det är denna väg som Schweiz har gått. Denna väg innebär att man får de fördelar man önskar utan att göra avkall på sitt eget lands demokratiska beslutanderätt. Ska vi därtill lägga det faktum att Sverige tillhör ett av EU:s rikare länder och därför bidrar mer till EU än vad vi får tillbaka, så faller de ekonomiska argumenten för ett svenskt EU-medlemskap. Faktum är att det finns ingen som helst risk att Sverige skulle ställas utanför den gemensamma marknaden eller den fria rörligheten inom EU om vi inte själva valde det. Sverige anses vara ett rikt land och en alltför viktig handelspartner för EU för att vi skulle lämnas ensamma ute i kylan om vi inte var medlemmar av EU.
Ett andra argument som framförts för varför Sverige borde vara medlem av EU, är det som handlar om medbestämmande, det vill säga att det har ett värde att vi sitter med där beslut fattas som direkt påverkar oss. Vi måste då komma ihåg att Sveriges andel av EU:s befolkning motsvarar ungefär Uppsalas andel av Sveriges befolkning. Lägger vi till att EU har många olika språk, kulturer, mentaliteter och intressen, så förstår man lätt hur otroligt lite makt vi svenska medborgare har i alla de frågor där EU har beslutandemakt. Då ska vi också komma ihåg att EU-lagar står över våra egna lagar, inklusive våra grundlagar. På så sätt är inte Sverige en självständig stat idag. Däremot har vi, likt Storbritannien, en laglig rätt och möjlighet att lämna EU, även om EU-kommissionen och övriga medlemsländer sannolikt kommer att försöka obstruera och försvåra ett sådant beslut.
Ytterligare framförda argument för ett svenskt medlemskap i EU handlar om att det blir lättare att resa, arbeta och studera i andra medlemsstater. Också här har det visat sig att samma fördelar kan uppnås genom antingen ett EES-avtal eller bilaterala avtal. Såväl Norge, Island, Liechtenstein som Schweiz har alla dessa fördelar trots att de inte är medlemmar. Även flera icke-europeiska länder har avtal med EU som ger båda parter olika former av rättigheter och fördelar i varandras länder.
Skulle då Sverige vara medlem av EU av ren solidaritet med EU:s fattigare medlemsstater i södra och östra Europa? För att hjälpa dem ekonomiskt? För att ställa upp? Det är naturligtvis valfritt, men rent rationellt så är det ingen bra idé. Sverige är ett land som behöver sina egna resurser. Många svenskar upplever idag att skolan, vården, de rättsliga myndigheterna infrastrukturen och mycket annat behöver mer resurser. Idag går många av dessa resurser till andra länder i stället, däribland EU:s fattigare medlemsstater. Det är inte ett sunt hushållande med sina resurser och det är inte ansvarsfullt gentemot det egna landets medborgare. Man bör se om sitt eget hus innan man skänker sina tillgångar till andra.
Ett imperiebygge
Alltmer tyder på att EU utvidgar sin makt på medlemsstaternas bekostnad. EU-kommissionen tar ständigt nya initiativ som visar att man har ambitionen och viljan att integrera EU:s medlemsstater, steg för steg, tills dess att länderna i realiteten reducerats till delstater i en allomfattande europeisk federation. Även om det i de olika EU-fördragen mer eller mindre tydligt framgår vad som är medlemsstaternas kompetens och vad som är EU:s kompetens, så föreslår ständigt EU-kommissionen ny lagstiftning som ligger utanför EU:s kompetens och som på olika sätt underminerar ländernas demokratiska oberoende. Inte sällan försöker EU-kommissionen komma åt den nationella makten genom att reglera ett område bakvägen, exempelvis genom att via olika klimat- eller miljölagstiftningar urholka ländernas rätt att ensamma lagstifta om skogspolitiken.
Att EU rör sig i riktning mot ett imperium är uppenbart. Att detta imperium styrs på tvivelaktiga demokratiska grunder är då än viktigare att nämna. Den enda institution inom EU som har rätt att initiera ny lagstiftning är EU-kommissionen. Denna tillsätts genom att respektive medlemsstats regering utser en person som ska ingå i den. Efter att dessa personer kritiskt granskats av Europaparlamentet sitter de sedan i fem år åt gången och har en otroligt stark roll utan att vara valda av medborgarna i något land. Det är uttryckligen förbjudet för dem att ha intressen eller lojaliteter hos det land som har utsett dem. Kommissionen ska endast ha det samlade EU:s intressen för ögonen och det är som regel dessa handplockade personer som driver på arbetet med att integrera EU på ländernas och medborgarnas bekostnad.
På senare år har Europaparlamentet fått en stärkt roll inom EU. Fler lagförslag ska idag behandlas och godkännas av både Europaparlamentet och av Ministerrådet, det vill säga ländernas ministrar. Det är förvisso ett steg i mer demokratisk riktning eftersom Europaparlamentets ledamöter är valda av de europeiska folken. Å andra sidan har också fler typer av beslut flyttats över till att bara behöva godkännas av en majoritet av länderna i unionen, där det tidigare krävts enhällighet. Det har alltså blivit lättare att köra över enskilda länder när EU ska fatta beslut. Med andra ord, ett demokratiskt steg fram och två tillbaks.
Ukraina och Moldavien
Som jag inledde med så har just Ukraina och Moldavien beviljats kandidatstatus till EU. I deras fall används även argument som handlar om säkerhet och demokrati. Men är det sannolikt att Ryssland blir mindre motiverade att vinna kriget över Ukraina om ryssen tror att en förlust skulle leda till att Ukraina blir medlem av EU, och sedan sannolikt även av NATO? Är det inte ett sätt att öka risken för att Ukraina förlorar kriget mot Ryssland, d.v.s. att landet får ett försämrat säkerhetsläge genom ett utlovat EU-medlemskap? Demokratiargumentet klingar falskt även det, beaktat just hur EU ständigt eroderar medlemsstaternas självbestämmande. Kanhända skulle ett ukrainskt och moldaviskt medlemskap tvinga fram insatser mot korruptionen i dessa länder, men lika sannolikt vore att deras korruption skulle sprida sig till övriga medlemsländer, däribland oss. Om det är av ekonomiska skäl som Ukraina och Moldavien bör bli medlemmar av EU, så tänk igen. Sådana fördelar kan uppnås genom avtal, utan ett regelrätt medlemskap.
Att äta kakan men samtidigt ha kvar den
Schweiz grundlag förbjuder överlåtande av beslutanderätt till främmande stater eller organisationer. Därför har Schweiz istället ingått flera bilaterala avtal med EU, som ger landet de fördelar som ett EU-medlemskap ger, men utan att det inkräktar på det schweiziska självbestämmandet. Inte heller Norge är medlem, utan har i stället ett EES-avtal med EU. Dock är många norrmän missnöjda med detta avtal. Missnöjet består till stor del i att landet mer eller mindre tvingas tillämpa olika EU-direktiv och förordningar utan att få vara med och besluta om själva innehållet. Lite skämtsamt säger man ibland att Norge är en ”fax-demokrati” – EU skickar ett fax till Norge där det står vilka lagar och regler som man har beslutat om på EU-nivå och som Norge därmed har att rätta sig efter. Inte konstigt om en sådan ordning väcker ont blod hos de frihetsälskande norrmännen.
Internationell handel är en nödvändighet om vi i Sverige ska kunna köpa den mat och de varor vi vill för att kunna leva bra liv här uppe i det kalla nord. Detta förutsätter dock inte att vi gör avkall på vår demokrati eller vårt självbestämmande. Genom att vara medlemmar av EU har vi överlämnat beslutanderätten över vårt samhälle och vår framtid till människor som inte bara är från andra länder, utan som också bor i andra länder. Deras levnadsvillkor och värderingar skiljer sig ofta från våra. Deras insikt om hur vi har det i Sverige är som regel ringa. Ändå bestämmer de över våra levnadsvillkor mer än vad vi gör själva. Om vi svenskar alls ska göra avkall på någon del av vårt självbestämmande så bör det göras till människor i andra länder som liknar oss så mycket som möjligt och som vi känner tillit till. Jag tänker då främst på våra nordiska grannar. Med jämna mellanrum låter Nordiska rådet göra opinionsundersökningar i alla nordiska länder där det tydligt framgår att nordborna gärna ser mycket mer av nordiskt samarbete. Vissa undersökningar har även visat att om ett nordiskt förbund hade funnits som ett alternativ till ett medlemskap i EU, i synnerhet om detta nordiska förbund hade haft handelsavtal med EU, så hade en majoritet av nordborna föredragit Norden framför EU. Detta gäller även de annars så EU-vänliga danskarna. Ett decentraliserat nordiskt förbund, med direkta avtal med EU som ger oss de fördelar vi behöver, utan att underminera vår demokrati, vore ett bra sätt att både äta kakan och behålla den.
