Detta är en debatt-artikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Pensioner och Frihetsnytts publicistiska tema, frihet, kan tyckas ligga en bit ifrån varandra. Men det ligger något i konstaterandet att den som inte har någon trygghet alls, den har heller inte någon frihet. Tillika är det en frihetsfråga med behovet av öppen debatt om något som berör alla som får leva och bli gamla.
Pensioner genom historien
Det är först under de senaste hundra åren, i 1900-talets industrisamhällen, som ekonomierna har blivit så rika och produktiva att de kan bära något sorts allmänt pensionssystem. Militärmakter har länge haft pensioner som motivation till yrkessoldater och romerska legionärer som överlevde till exempel 25 års tjänst fick pension in natura genom att tilldelas en mindre lantgård som sin egendom. Det var länge sedan men det visar på den politiska makt som ligger i att kunna lova människor försörjning.
På 1880-talet gick Otto von Bismarck i det kejserliga Tyskland först och visade vägen genom att stegvis införa ett statligt socialförsäkringssystem som också innefattade pensioner. Man kan tänka sig att det var ett sätt att motarbeta den framväxande socialdemokratin politiskt, samt ett sätt att knyta in alla till att bli lojala mot staten – ett socialförsäkringssystem var det likafullt. Idén slog igenom brett i alla europeiska länder och det har aldrig egentligen funnits någon politisk väg tillbaka från systemet med allmän pension, även om det finns i lite olika tappningar. Alla länder i västerlandet har åtminstone något liknande.
Pensioner i Sverige
I Sverige har pension funnits för statstjänstemän sedan 1800-talets början, men mer allmän pension anses inte ha funnits före införandet av folkpensionen 1913. Först 1951 fanns ett enhetligt pensionssystem för alla i Sverige.
Allmän tjänstepension (ATP) infördes 1957 efter en omröstning som vanns med en enda röst i riksdagen, en folkpartist som hoppade av partilinjen. Det blev början på en pensionspolitik som befann sig på ett sluttande plan eftersom ATP blev ett röstköp för socialdemokraterna.
Man betalade skatt för att finansiera pensioner åt personer som redan befann sig i pensionssystemet, eftersom dessa personers egna redan betalade avgifter inte räckte till för de pensioner som socialdemokraterna ville kunna betala sina tilltänkta väljare bland pensionärerna. Principen ”betala till pensionärer idag, hoppas att morgondagens skattebetalare står för din egen pension” har bestått intill vår tid, även om systemet har ändrats på andra punkter.
1994 gjordes till exempel en stor ändring, som inskränkte rättigheterna att räkna inbetalade medel som pensionsberättigande. Systemet var helt enkelt på väg att gå i konkurs med tanke på hur utbetalningarna skulle komma att bli större än inbetalningarna. Överenskommelsen slöts över blockgränserna och alla inblandade var överens om att inte debattera saken offentligt i onödan.
Alla hade ett intresse av att människor skulle fortsätta tro på en pension som det gick att leva på – även om den saken minst sagt kunde ifrågasättas från den punkten och framåt. Men som politiker känner till (och det är därför de inte är intresserade av att debattera vissa saker): det människor inte vet, det har de inte ont av. Förrän senare kanske. Men då sitter det andra politiker vid makten och får ta smällen.
Det har gjorts småändringar i pensionssystemet även senare. Men grundproblemen står kvar.
Vad vi kan göra idag?
Vad vi kan göra idag är att börja använda den frihet vi får av nya, oberoende medier (till exempel Frihetsnytt) och debattera pensionsfrågor utan skygglappar, oavsett vad partierna i pensionskartellen från 1994 tycker.
Vi kan lyfta fram dagens fattigpensionärer – som kommer att följas av många, många fler och följas även av oss själva som fattigpensionärer om vi inte söker lösningar, både på det personliga planet och det politiska.
Vi kan till exempel, och kanske speciellt, lyfta fram orättvisan som ligger i att personer över 65 års ålder kan komma till Sverige och få full så kallad garantipension (en grundläggande pension som går till de som haft en låg arbetsinkomst). De personerna, över 65 års ålder, har i regel kommit hit därför att de har anhöriga här.
Dessa anhöriga kan tilldelas uppgiften att försörja dem, samt hålla dem med bostad. Det finns flera exempel att hämta i den lagstiftning som nu gäller för anhöriginvandrare. Det är en viktig del av de ansträngningar som måste göras för att avlasta pensionssystemet. Ett tecken på att dessa kostnader för pensionssystemet är mycket stora är att det inte går att få fram klara uppgifter på hur stora de är.
Dessutom är hela idén ett brott mot principen om pensioner, som den etablerats redan på romarnas tid: pension får man därför att man har tjänat ihop till den. Det är ett argument som biter.
Det viktiga är att vi inte tiger. Det är ingen som tackar oss för att vi är snälla, tysta och förstående och låter pensionspengarna rinna bort, så att inget finns kvar till oss när den dagen kommer.
