Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Hur socialismen gjorde en blomstrande kommun till en trött polariserad håla
Hur blev Emmaboda – en järnvägsknut mellan tre städer med mängder av kultur och nöjesaktiviteter – den bidragstörstande problemkommun som den är idag?
Dennis Niklasson beskriver sin väg till insikt om socialismens destruktiva inverkan.
Jag är född och uppväxt i Emmaboda – en liten ort med huvudnäring i en stor industri, omgiven av flera mindre – glasbruk och småföretag och med en rejäl arbetaranda. Det rådde hög sysselsättning och befolkningen var homogen.
Det fanns alla chanser för en kommunledning att i symbios med företagen skapa en livskraftig och behaglig tillvaro åt sina medborgare. Till och med bekymmerslös.
Politiken styrdes i långa cykler av socialister. Socialdemokraterna och dåvarande VPK var härskande, med vissa avbrott för Centerpartiet.
De ekonomiska skattemusklerna var svällande, förenings- och affärsliv väl utbyggt. Orten som var en järnvägsknut mellan tre städer inbjöd dessutom till kultur och nöjesaktiviteter – synnerligen trivsamt. Hur lyckades då en välmående industriort köra sig själv i botten, till att bli den bidragstörstande problemkommun som den är idag?
Palmes meridianlinje – bra ska bli dåligt och dåligt ska bli bra
För den som inte sov på samhällskunskapen i årskurs fyra på vår välfungerande lokala skola, finns svaret där. Flertalet av eleverna tittade drömmande ut genom fönstren och inväntade rastsignalen. Inte jag. Jag var hungrig. Det pratades mycket politik i min lilla by. Där var bönder, arbetare och en trätoffelfabrik. Jag satt gärna och lyssnade på gammelfolket när de diskuterade.
Min lärare var min guru, min ledare. Han var påläst, neutral och skicklig. Jag lärde mig mer i mellanstadiet än all övrig skoltid tillsammans. Vi förväntades kunna skriva, räkna och läsa obehindrat i årskurs två. Mellanstadiet var bara fördjupning.
Just denna dag berördes ett ämne som gjorde att alla mina sinnen skärptes – Palmes meridianlinje. Om man önskar översätta denna tes till mer vardagliga former, så vore det som om alla människor på jorden satt samtidigt vid samma middagsbord, åt exakt samma mat, vid samma tidpunkt, iförda likadana kläder.
Läraren ritade en rak linje på svarta tavlan.
Under linjen skrev han ”dåligt” och ritade en pil upp mot linjen.
Över linjen skrev han ”bra” och ritade en pil ner mot linjen.
Snark…suddgummin…stolgnissel..
Jag satt på helspänn. Sedan sa han:
”Det som är bra skall alltså bli dåligt och det som är dåligt skall alltså bli bra. Men på bekostnad av vad?” Läraren tittade håglöst ut över sin egentligen ganska skötsamma klass, men ingen lyssnade, än mindre svarade på frågan. Inte jag heller, men hjärnan arbetade frenetiskt. Detta var ju avgrundsdjup socialism i sin oädlaste form. Denna lektion i samhällskunskap gav mig svaret på en fråga som jag ställt mig tidigare: Varför den välfungerande och storsäljande trätoffelfabrikens ägare fick motta okvädningsord när de köpte varsin splitterny jubileumsutgåva av Volvo 244 GL. Fastän skatten, momsen, alla avgifter och arbetarnas löner, till och med med lite bonus, var betalt, så var alltid någon arbetare sur.
Polletten föll ner tidigt
Orderstocken var välfylld, leveranser för en månad framåt var packade och klara, ingen återinvestering behövde göras just då. Kontorsfolket hade full kontroll på alla siffror in och ut. Men ändå blängde en del av arbetarna ilsket när bilarna en morgon stod på fabrikens parkering. De tyckte att bilpengarna skulle fördelas rättvist mellan alla arbetare istället. Det tyckte jag var konstigt. Som pojk tyckte jag att de var alldeles fantastiska. Skinande nya i grå metallic.
Arbetarna var visserligen en stor del i maskineriet, men de hade ju redan fått lön, och lite bonus. Varför skulle de då sno av ägarnas pengar som blivit över när allt var betalt? Jag såg ingen logik i detta. Det var ju faktiskt ägarnas pengar.
Samhällslektionen i skolan fick alla bitarna på plats, och från och med nu höll jag extra koll på sossarna och deras tankevurpor.
Är du borgarjävel pojk?
Fortsatt omgiven av arbetarkommunens rät- och avigsidor fixade jag ett sommarjobb för första gången, sexton år gammal. Arbetet var förlagt till ett glasverk, där jag skulle slipa ugnsluckor till Philips microugnar, som då hade sin tillverkning i Norrköping. Det fick icke vara en enda liten repa eller ojämnhet kvar på glaset. Bredvid slipen låg en folder över ugnarna. På bilderna syntes inte glasen, i slutprodukten satt de bakom frostad plast. Jag frågade förmannen varför det var så noga med slipningen när glaset ändå skulle täckas med plast. Ska bara vara så, blev svaret. Jag tänkte på mellanstadiet igen. Det gjorde jag ofta i olika sammanhang. Halvtaskigt glas skulle slipas bättre för att sedan täckas över av plast. Lite som hela Sverige var på väg att bli kände jag.
Efter endast några dagar styltade en herre fram till slipen med en bunt papper: ”Nu ska du me´ i facket pojk!” Nej tack, sa jag. Jag är här bara över sommaren, så jag har ingen som helst nytta av det. ”E du borgarjävel pojk?” För honom var det nog det värsta ord han kunde ta i sin mun. Jag smålog när han traskade iväg, provisionslös.
Förmannen stod och småhoppade av ilska, men sa inget. Redan där och då skymtade jag det uttryck som sedermera kom att kallas politisk korrekthet.
Staten och landstingen lämnar över till kommunerna
Jag var väl förberedd när förfallet av den stolta industrinationen Sverige tog sin början. Jag visste redan att LO, ABF, Hyresgästföreningen osv, enkom existerade för att agera stödhjul och röstinsamlare åt Socialdemokraterna. Frågan nu var istället hur långt de var färdiga att gå. Nationellt, regionalt och utrikespolitiskt.
Nu sjösattes en mängd reformer som skräddarsytts för att kunna verka i det dolda, men ha stor genomslagskraft och påverkan i stort och smått. Staten passade också på att frigöra sig ansvar och lämna över detta till kommunerna.
Åren 1981-1994 tycker jag personligen innehöll de reformer och nya regelverk som dels kom att omkullkasta det som historiskt varit bra, men också under lång tid kom att påverka framtiden. Framförallt 1988-1992 hände det mycket. Staten lämnade över skolan till kommunerna, som var dåligt förberedda och hade knackig ekonomi. Ungefär samtidigt lämnade landstingen över stora delar av vård och omsorg till kommunerna.
Fler byråkrater och policydokument
Landets kommuner stod inför uppdrag som snabbt blev dem övermäktiga. Lokala politiker blev vilsna och fattade dåliga beslut. Ansvaret för lokaler, drift, underhåll och personal på områden man hade ytterst lite erfarenhet av, blev för tungt. Som moteld anställdes mängder med kommunala byråkrater och chefer som famlade i blindo. För det var inte bara så att verksamheter skulle tas över och implementeras rent fysiskt, utan staten vänstervridna teoretiker hade också riggat med normer, policys och dokument om hur det skulle se ut ”humanitärt”.
När skolan klev över stupet
I skolan skulle mer fokus och resurser läggas på svagbegåvade elever som ansågs behöva extra stöd och hjälp, på bekostnad av duktiga, flitiga och allmänbegåvade elever, som ansågs ”klara sig själva”. Lärare som hade svårt att ta till sig det nya tänket blev inofficiellt förpassade från klassföreståndare till rastvakt. Under denna tid jobbade jag själv nära skolvärlden och språkade med flera av dem. För mig var det skrämmande att se dessa lärare, med mångårig prickfri tjänsteutövning i egenskap av klassföreståndare, vandra runt på skolgårdarna som vikarier. Givetvis var de belagda med munkavle, men för mig var det ändå inte svårt att förstå. De som hade ordning, reda och disciplin som varumärke, och brann för att varje elev skulle sitta still och utöva kunskapsinhämtning, var också de som istället hade fått de ”vikarietjänster” som dök upp från ingenstans. Hur det gick, eller snarare inte, har vi facit på i dagens flumskola.
Institutioner ersattes med isolering
På omsorgssidan skulle ”landstingens institutionstänk” raderas ut. Vackra ord, men i praktiken innebar detta att välfungerande verksamheter plötsligt ansågs förlegade och byggde på en bakåtsträvande grundidé. Sjukhem för äldre och handikappade skulle ersättas med mindre enheter där det till största delen skulle bedrivas dagverksamhet, varpå de boende helst skulle bo i ”eget boende” istället. Fina tankar möjligen, men bland de boende skapades endast oro. Människor som var vana vid rutiner skulle bli mer flexibla och ”fånga dagen”. Det skulle moderniseras, förbättras, förändras. Många gånger mer för den ”goda” sakens skull, utan tanke på de människor som dagligen måste möta den nya tiden.
Så kom EU som lök på laxen
Ovanpå detta låg ansökan till EU, eller EG som det hette då, och skavde. De som hördes mest, tyckte jag, var JA-sidans lobbyister.
Allt skulle bli billigare, bättre och med större utbud om vi gick med i EG. Främst riktades fokus på den välmående medelklassen, som också klarat finanskrisen förhållandevis väl. Billiga resor till Medelhavets stränder, med låga kostnader för mat och husrum. Man marknadsförde Europa som ett gigantiskt och prisvärt smörgåsbord, helt enkelt. Däremot glömdes det helt bort att samtala runt ökad byråkrati och de hisnande avgifter som skattebetalarna tvingades betala för att kunna ta del av allt det fina. 1994 var folkomröstningen, 1995 blev vi medlemmar i EG/EU. Jag röstade nej.
Mångkultur och Den djupa staten
Det privata näringslivet genomgick i denna tidsålder också stora förändringar. 1968 var en av Wallenbergarna över i New York och skrev på förberedande dokument att Sverige skulle bli en mångkulturstat. Detta presenterade Palme inför en halvsovande riksdagskammare 1975. Det tycktes klinga fint i öronen. Lite godhet och volontärarbete kan ju aldrig vara fel. Stora delar av ledamöterna hade förmodligen ingen aning om vad de tryckte på ja-knappen för, eller hur det har kommit att påverka hela vårt land idag.
Någonstans här grundlades det som från vänsterhåll brukar avfärdas som en av flera konspirationsteorier – Den djupa staten. I korta ordalag, Investors påverkan i statsapparaten och hur man hamnade i knät på varandra. Vad som nu tog sin början kan ses som en pilgrimsfärd.
Svensken var nöjd och glad, så det måste åtgärdas..
Sverige genomförde en ursäktsresa för att vi på många områden var världsbäst. För bäst fick man inte vara som nation. Vi hade ju en gång i tiden varit en stormakt. Vi hade klarat oss bra under världskrigen och industrin blomstrade efter andra världskrigets slut. 50-talet anses av många vara ett av Sveriges absolut starkaste årtionden. Sysselsättningen var extremt hög, vi hade gott rykte runt om i världen för vår goda kvalité på varor och tjänster. Kollektivet var sammansvetsat och förstod vikten av att hålla Sverige homogent och starkt. Gemene man var tämligen nöjd och glad. Rikt kultur-, idrotts-, nöjes- och musikutbud. Det mesta i Sverige var lite för bra. Meridianlinjen igen – sänka det bästa, höja det sämsta. Mycket kunde ha gjorts med större eftertänksamhet.
Här tappade Socialdemokraterna fullständigt sin kompass
För att kunna genomföra detta egentligen ganska obegripliga experiment, behövdes kollektivet, alltså folket. Det gällde att slänga till dem köttben så att de likt råttor sprang dit maten kastades. Folket var vid detta läge fortfarande ganska frigjorda och pålästa. Samtidigt var Socialdemokraterna stora och starka och det ledande partiet i ord och mening och påverkan och den enorma organisationen runt partiet med undergrupperingar på alla plan, skulle självklart gå att nyttja. Om folket visade sig goda, alltså socialistiska, ge dem belöning.
Ge dem saker att förhålla sig till, förmåner att bevara och behålla om de gjorde det som ansågs gott. Få dem att förstå vikten i att hålla sig inom uppgjorda ramar. Använd välfärden som argument för att kunna vidhålla extremt högt skattetryck. Se också till att ingen ifrågasatte experimentet, och om så gjordes, förminska och omvänd vederbörande. Få dem att förstå att nu gäller mångkulturstaten och den är helig och inget man petar på. Här tappade också Socialdemokraterna fullständigt sin kompass.
Från ett arbetarparti till symbol och åsiktsparti. Beredda att göra vad som helst för makten. Klistra
-ismer på meningsmotståndare. Gömma sakfrågor bakom känslostyrda dimridåer.
Socialismens fördel: Den ger dig kraft att kämpa emot
Tage Erlander hänger säkert kvar i tavelramar på väggarna hos många socialdemokratiska nästen än idag. Men ingenting av hans homogena drömsamhälle står att finna. Däremot genomsyrar Palmes meridianlinje socialismens samtid. Själv blev jag ett ”högerspöke” mitt i fiendeland. Avslängd med fallskärm i krigszonen, lämnad att klara mig själv.
Samtidigt har det varit synnerligen nyttigt och berikande. De tusenåriga ordstäven står bi än idag. Dessa rår ingen åsiktsregistrerare eller visselblåsare på. ”För att förstå din fiende måste du lära känna honom”. Som oliktänkande finns det ingen bättre arena att vistas på än socialismens högborg. Det ger dig växtkraft, insyn, förståelse och kamplust.
Det gäller bara att undvika Brutus, den man som Caesar valde att ha nära sig i romarriket, trots Brutus ständiga svekfullhet. Brutus som ständigt lurade bakom ryggen på sin kejsare, redo att utdela verbala knivhugg i politikens tjänst.
För mig är och förblir socialism ren ondska. Därför håller jag blicken öppen, sinnet fritt och Brutus borta. Samt det aldrig sinande hoppet om ett fritt samhälle, där folkets oberoende av överheten gjort densamma fattig. Frihet på riktigt, eller redigt, som vi säger i Småland.
