Det fogliga folket del 2: Masspsykosen – Palme

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

En del av oss, tyvärr alldeles för få, ställer sig ofta frågan – hur kunde det bli så här? För 50 år sedan en av världens mest framstående industrinationer, välmående, homogen och i topp på listorna med bäst utbildning, ekonomi och kollektiv samverkan.

Idag förvandlat till ett symbolpolitiskt och känslostyrt multikultiland vars enda målpunkt är att rädda hela världen på bekostnad av oss själva.

Vad hände med världens bästa land?

Ja, vad hände? Jag har en teori. Vi har fått lära oss att inte peka ut enskilda individer eller anklaga folkgrupper för landets självskadebeteende. Men jag hittar två mönster: Olof Palme och 40-talisterna.

40-talisterna var de som hade störst påverkansmöjligheter i Palmeresan, men valde att ingå i de tre små apornas arme. Inget se, inget höra, inget säga. Dessa självupptagna räksmörgåsglidare kräver en egen krönika. Det tar vi i nästa – nu blir det Palme.

En stor del är Palmes fel

Vem Olof Palme egentligen var har försvunnit i svallvågorna efter mordet på honom 1986. Då var han Sveriges statsminister. Palme var borgargrabb, uppväxt i en borgerlig miljö, välutbildad, men också extremt empatisk. Han bestämde sig tidigt för att göra en omvänd klassresa, från sin ekonomiskt oberoende miljö till att hänge sig åt arbetarklassen.

Palme reste runt i världen och studerade klassklyftor i USA och Asien. Han fann orättvisorna grova, och ansåg att svaret var Robin Hood-politik, även kallad socialism. Han S-märkte sig och gled in som en katt bland hermelinerna inom S och gömde sig som en ulv i fårakläder i Tage Erlanders regering. Här väntade Palme tålmodigt och höll ganska låg profil. Erlander var stolt nationalist, satte alltid Sverige främst och var ingen man som Palme kunde diskutera “de globala orättvisorna” med.

1969 gick Erlander hem, Palme blev partiledare för S och därmed också Sveriges statsminister. Säga vad man vill om Palme, men har var extremt intelligent och räknade tidigt ut att Erlanders nu icke längre närvarande hårda nypor kom att orsaka oro både i riksdagen och bland folket.

Palme sjösatte skyndsamt en mängd “sociala reformer”, vilka i praktiken innebar att näringslivet skulle socialiseras. Han ville att näringslivet skulle förstå det humanitära värdet i att skänka pengar till välgörenhet, läs bistånd. Så för att smida medan järnet var varmt och skynda på processen om ett polariserat och sekulariserat Sverige, drev Palme 1975 igenom det förslag som kom att förändra vårt land för eviga tider. 

Industrinationen Sverige dödförklarades. Mångkulturstaten Sverige föddes.

När näringslivet blev hemska kapitalister

Ytterst få i riksdagskammaren förstod där och då vad som hände den dagen. Dessutom har vi få kvar i livet som uppenbart kan förklara. Historieböckerna våra är som vanligt vaga när det gäller obekväma ställningstaganden.

Palme var en skicklig strateg och en retoriker av rang. Hans uppförande i talarstolen sövde åhörarna. Många retade sig mer på hans röst, svårigheten att stå still, det yviga framförandet än det han faktiskt sa. Palme hade under åren 1969-1975 lagt ut skuggridåer till näringslivet att han så fort som möjligt skulle börja spendera pengar på bistånd. Främst till oroshärdar världen över, men även inom landet, i välfärden.

Näringslivet svalde betet. I styrelserummen hos de stora företagen utbröt panik. Här gällde att snabbt gömma undan surt förvärvade slantar. Detta gjorde att Socialdemokratins framavlade fotsoldater inom fack och bildningsförbund flyttade fram sina positioner. Den hand som föder – näringslivets – blev istället hemska kapitalister som försökte gömma undan pengar för de svaga. 

Palmes segertåg fram till 1976

På arbetsgolvet blev stämningen mer hätsk när fackombuden eldade på med allt mer kommunistiska tankevurpor. Det byggdes upp osäkerhet mot den egna arbetsgivaren. Fackförbunden växte sig stora och starka, den S-märkta fanan blev allt tydligare i sin retorik. Den tidigare sunda samverkan mellan näringsliv och stat var som bortblåst. Blåsta av Palme.

Trots Palmes segertåg i det egna partiet så blåste ändå vindarna åt höger inför valet 1976. Den stora vattendelaren var kärnkraften. Borgerligheten hade fortfarande kraft kvar att kunna försvara den. Man nådde ut till stugorna med budskapet att Sverige måste ha kvar sin kärnkraft om folket ska ha några jobb att gå till.

Dessutom uppdagades interna skandaler inom Socialdemokratins samröre med fackförbunden. Rykten gick om mutor från de största förbunden rakt in i Socialdemokraternas partikassa. 

Första borgerliga majoritetsregeringen

Det nu ständigt sovande folket var på den tiden lite mer vakna och röstade blått. Sverige fick sin första majoritetsstyrda borgerliga regering. Den var dock svag, osams och spretig. Palme hade fortfarande stort inflytande.

Under denna tid var mandatperioderna treåriga. 1976-1979 hände inte mycket. Det enda som var på tapeten var kärnkraftens för eller emot. Efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 bytte Socialdemokratin fot i kärnkraftsfrågan från för till emot. Detta hjälpte dock inte, utan borgarna fortsatte styra Sverige med absolut minsta möjliga marginal. Det sägs att endast 8000 röster skilde blocket åt. Då blir det självklart parlamentariskt oroligt i riksdag och regering. Vilket Palme inte var sen att utnyttja.

Palme var som en haj i riksdagshuset

Han attackerade samtliga partiledare i princip dagligen. Mycket gick ut på att skapa förakt hos folket mot den borgerliga sidan, och främst hur dessa ville göra det sämre för den lilla människan.

Kärnkraftsfrågan blev åter het. Nej-sidan växte och rädslan började sätta sig i folkhemmen. “Folkomröstningen” i kärnkraftsfrågan 1980 hade tre linjer, varav alla på lite olika vis var emot kärnkraft. Det fanns ingen formell Ja-linje, utan bara avveckling i olika steg. Detta var ett stort nederlag för borgerliga blocket. 

Borgerligheten famlade i blindo och hade stora interna stridigheter och valrörelsen inför valet 1982 var en av de lamaste i Sveriges historia. Tillsammans med en Palme och Socialdemokrati i högform så blev det storslam för vänsterblocket.

Steg två i socialiseringen av Sverige

Palme var nu åter Sveriges statsminister. Han vilade inte på avtryckaren utan satte genast igång steg två i socialiseringen av Sverige. Han lyckades omgående skapa osäkerhet och oreda i näringslivet med väl valda reformer. Arbetarklassen blev än mer tydligt polariserade från sin egentliga arbetsgivare, näringslivet.

Palme lade grunden till den av sina efterföljande uttjatade klyschan “den humanitära stormakten Sverige”. Jag tror inte det egentligen var Palmes vilja att Sverige på många plan skulle förvandlas till ett U-land. Han lade plattformen, men kan inte hållas ansvarig, åtminstone inte fysiskt, för hur efterlevande politiker förvaltade hans arv efter hans död 1986. Min historia om Palme slutar därför här.

Istället några tips hur saker kunde gjorts annorlunda:

• En demokrati är inte starkare än dess svagaste länk. Polarisering hos det egna folket är nedbrytande. Våga istället värna om den egna staten, var rädd om den, lyft istället sakfrågor som är viktiga för det egna landets bästa.
• Rika människor måste få vara rika. Socialism rubbar deras cirklar, de drar öronen åt sig och sluter leden. I värsta fall flyttar de utomlands, tar sina företag med sig och vi tappar viktiga skatteintäkter. Men också förståelsen för varandra.
• En sakfråga är en sakfråga. Den skall diskuteras utifrån Sveriges bästa, inte känslostyras. Resultatet av känslopolitik ser vi idag.
• Den osunda relationen mellan stat, regioner, kommuner, fack och bildningsförbund borde ha stoppats. Hade sovande riksdagsledamöter varit vakna så hade vi förmodligen haft ett helt annat Sverige idag.

Ett starkare, sundare och rikare Sverige. De största bovarna i detta skall som sagt avhandlas i nästa krönika – Det fogliga folket del 3 – masspsykos 2 – 40-talisternas uppgång, Sveriges fall.