De framförda åsikterna är personliga och representerar personen, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
I Magnus Stenlunds nya bok med titeln Blodet och jorden får man sitt lystmäte av både historia, arkeologi, mytologi, religionshistoria, geologi och topologi. Magnus berättar själv i denna intervju om varför han skriver just en historiebok.
Till skillnad mot det Magnus Stenlund håller på med till vardags, vilket är att informera om politik, ekonomi och samhällsfrågor – som i dagsläget är ämnen som är tämligen negativa till sin natur – har han valt att skriva om historia för att på så sätt slå an en mer positiv sträng, berättar han.
När Magnus var åtta år hittade han sin mors gamla historieböcker på vinden och började läsa. Han fängslades direkt av alla spännande beskrivningar och uppfylldes även av en viss stolthet, vilken antagligen var avgörande för hans fortsatta intresse för det som är Sverige och svenskt.
Efter att ha skrivit skönlitterärt kände Magnus att han ville skriva en riktig historiebok, ”för den har ju ingen skrivit”, säger Magnus. En som inte var som undervisningsböckerna i skolan utan faktiskt mer som de gamla böckerna som fanns på föräldrarnas vind.
Magnus berättar att den ”källkritiska skolan” med Lauritz Weibull i spetsen helt satte agendan för hur svensk historia skulle skrivas med början för ungefär ett sekel sedan. Weibull drevs av ett stort hat mot Sverige och ville inte att Sverige skulle ha en fin historia. Därefter kom det politiska in genom en ohelig allians med socialdemokraterna.
En ny men gammal historia om Sverige
Det du skriver om i den här boken får man nog säga är vår absolut största tidsepok på cirka 11 000 år.
– Det börjar någonstans vid 14 000 år före Kristus. Sen börjar bronsåldern vid 1700 före Kristus i nästa bok som är skriven men inte ännu utgiven. Jag vill tydliggöra att sambanden hänger ihop så jag väljer att inte göra avbrott i ett sammanhang bara för att jag då hamnar i bronsåldern eller kanske till och med i järnåldern. Det är en viktig poäng med böckerna, för jag upplever att det finns ett väldigt stort förklaringsvärde i det som hände långt innan för att sen kunna förstå det som hände senare. Historikerna har underkänt alla resonemang som bygger på likheter mellan det som hände för 5000 år sedan och det som hände för 3500 år sedan. Det är inte bara tillfälligheter.
– Där kommer också myterna in, som är en viktig del i min bok, att man följer dem och utgår ifrån att de faktiskt kan vara sanna. Sen hittar man stöd för det eller för motsatsen. Den som inte tror på myterna har faktiskt bevisbördan emot sig. Myten har bekräftats på väldigt många sätt. Vissa viktiga naturhändelser inom nordisk mytologi måste ha förts i mål. Det finns mer närliggande bevis från 1600-tal med tingsberättelser i norsk historia, där en norsk historiker har jämfört dem med de folkloristiska berättelserna som florerade tidigt i förra århundradet alltså cirka 300 år senare. Då konstaterade denne historiker att det faktiskt var förmedlat helt rätt.
– Och detta var ju inga stora berättelser jämfört med ynglingakonungarna. Ynglingakonungarna höll sig ju med ett hov av människor vars uppgift var att hålla reda på deras historia. Att då tro att de här berättelserna inte skulle vara sanna bara för att de adderar sådana moment så att man lättare ska komma ihåg dem (visor, rim, ramsor m.m.) det är fel. Det jag utgår ifrån är att det alltid har funnits åtminstone en riktig version av historien och den som är den mest sannolika är vår historia tills någon annan kan visa något annat. Och jag uppfattar själv att detta som jag har lagt fram är den mest sannolika.
Man måste vara stolt över det man kommer ifrån.
Magnus Stenlund
En patriotisk och nationalistisk hållning är nödvändig för att hålla stånd mot de större nationerna.
Hur verifierar man då vad som kan vara historia och vad som bara är en myt och berättelse?
– Ett exempel är upptäckten av Doggerland som man kallar det. Det är ett tidigare ovan vatten beläget område som sträckte sig mellan Storbritannien och kontinenten och ända upp till delar av Jylland. Detta område sjönk under vattenytan, om jag nu minns rätt, cirka 6-7000 år före Kristus. Det sjönk därför att Storäggaskredet – som var ett område under vattenytan uppe vid Polcirkeln utanför norska kusten och stort som Storbritannien, det sjönk i ett slag 90 meter och skapade en enorm tsunami som dränkte det sista av Doggerland, som redan hade sjunkit en del genom tiden.
– Alltid finns det några överlevare som efter en sådan händelse vill se sig som ”det utvalda folket” och att detta verkligen var någonting otroligt. Då överlever myten. Varför skulle vi då inte koppla ihop detta med de så kallade alverna, övermänniskorna, de här ljusa, vackra, visa människorna?
Du nämner i Blodet och jorden att Östersjön inte var något hinder för förflyttning. Var vi redan då en sjöfararnation?
– Ja det var vi säkert men det jag ville påpeka var snarare två viktiga saker. Det ena är topografin i ett land som ständigt höjde sig över havet från att ha varit en havsvik som Mälaren var. Mälardalen är Sveriges yngsta landskap och de första som bosatte sig här gjorde det på en ö på Södertörn som nu är Paradisets naturreservat. Det var en ö som låg 6-7 mil från land, så visst måste de haft bra båtar.
– Det som hänt på Mälarens norra sida är att ända fram till romersk järnålder och folkvandringstid, så har det varit en labyrint av vattenvägar. Stockholms skärgård är ingenting i jämförelse. Om man tänker sig det området ur försvarssynpunkt så finns det väldigt goda skäl att anta att detta var rent idealiskt. Vem hittar in i det här och ännu mer – vem hittar ut? Dessutom måste man ha anpassade båtar för den terrängen och kom du över havet var det antagligen i en större båt. Framförallt är det så att de människor som levde i den här regionen, som förvisso inte kan ha varit lika tätbefolkad som i Skåne eller Jylland, hade ett mycket starkare skäl att enas just i försvarssynpunkt. Det tror jag är nyckeln till att Mälardalen trots det obegripligt isolerade läget långt upp i norr, sen visade sig kapabelt att ta över resten av Sverige för det är vad de faktiskt gjorde.
– Den andra biten det är den kultiska, för allt var religion förr. Vi vet idag att Uppsala är det i särklass mest betydelsefulla ortnamnet som existerar i den isländska Eddan. Och isländska Eddan är västnordisk – hur kan ett namn från östra Skandinavien kännas till på Island? Denna kultort, Uppsala, kom att bli en mytisk huvudstad för, skulle jag säga, hela den indoeuropeiska kulturen. Om vi inser att våra indoeuropeiska förfäder kom över Ålands hav och deras första landgöring är i princip Uppsala, då är det en ganska rimlig teori att indoeuropeerna har haft detta som en kultort ända sedan neolitikum faktiskt. Detta är ett paradigmskifte i historien att vi kan bekräfta att de kom över Ålands hav. De kan ha kommit söderifrån också och så möttes de någonstans, kanske i Östergötland. Vad hände då? Jo då uppstod antagligen det germanska språkområdet. Kanska det mest talade germanska språket uppstod i Östergötland.
Det finns alltså mycket källor att gå på och Sverige är ju präglat av weibullsk källfanatism. Hur har det sett ut i andra nordiska länder?
– Postmodernismen har ju drabbat även de länderna brutalt och i varierande utsträckning. Men det finns en mycket, mycket större respekt för äldre historia i de här länderna och ett större intresse.
Hur skulle man kunna föra in detta i svensk historieforskning och ge det den plats det förtjänar?
– Den tanken är ju här i boken. Så man kan köpa den, läsa och sprida den förstås. Men jag hoppas ju att denna bok tillsammans med de andra böckerna, när vi får en insikt om hur snett vi har gått – då kommer pendeln svänga – och då finns det här. Det finns ingen som tittat på detta tidigare.
Köp boken på magnusstenlund.se
