Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Ett av socialismens praktexempel på misslyckande
Den offentliga sektorn – socialismens mest frontade vapen i välfärden. Stat, landsting, kommun. Vård, skola, omsorg. Men vänta nu, undrar den invigde – Regioner heter det väl? Just det! Och namnbytet från Landsting till Region är bara ett i raden av exempel på kostnadskrävande (läs vansinnigt slöseri med skattemedel) projekt som denna mastodont frambringat. Namnbytet kostade miljarder. Nya loggor, nya värdegrunder, nya pappersvändare. Blev det kortare vårdköer? Näpp! Det blev ängre.
Bakgrund – effektivitet
Meningen med den offentliga sektorn i dess ursprung kan stavas samverkan. Att samla statliga myndigheter, landsting och kommuner i ett led när det gäller vård, skola och omsorg. Korta och snabba beslutsvägar, effektiva informationskanaler som landar på arbetsgolvet och implementeras skyndsamt. För patientens, elevens och omsorgstagarens bästa. Till rimliga kostnadsnivåer och utan onödig administration. Detta fungerade tämligen bra fram till 90-talet.
För bra för att lämna orörd
Innan den offentliga sektorn blev symbolpolitik visste alla inblandade vad de skulle göra och varför. Undersköterskan, städerskan och kanslisten på Krigsmakten hade alla samma mål för dagen. Förenkla vardagen för de hundratusentals människor som mötte offentliga sektorn inom olika områden. Institutioner hette det. Vårdhem, sjukhem och sanatorium (för er som inte minns; sanatorium var ett slutet högrisksjukhus där man vårdade patienter med extremt smittsamma sjukdomar). Man skulle verka i det tysta, men samtidigt skulle medborgaren snabbt veta vart den skulle vända sig om hjälp och stöd behövdes.
Personalpropagandan
Runt 1990 blev den offentliga sektorn plötsligt omodern. I den era av “förändrings- och förbättringspotenial” som nu infördes ansågs sektorn bära på “negativa tendenser från svunnen tid”. Orden inom apostrofer är direkt saxade ur de utbildningskurser som samtlig personal inom sektorn tvingades gå på. Japp, jag gick den själv och den var propaganda. Ingen förstod någonting. Konkret så stod vi också samtidigt inför ett generationsskifte inom personalkåren. Enkelt sammanfattat kan man säga att det uppstod två läger. Dels 60+, företrädelsevis bastanta damer som avfärdade det nya tänket som “trams” och “jag ska snart gå hem”, alltså pensioneras. Sedan hade vi “de sårbara” 70-talisterna, alltså bland annat undertecknad, som vid tillfället nyss fyllt 20.
De yngre såg lyriska ut inför den nya modellen. Räddhågsna och vilseledda gummiryggar föddes redan här. Beredda att i följsamhetens namn bli föreläsarnas förlängda arm. Själv satte jag mig hos de arbets- och livserfarna landstingstanterna på fikarasten. Vi skrattade högt, drog fräckisar och sa till föreläsaren att hon var förkastlig. Självklart passade vi också på att fråga denna dam vad hon hade för erfarenhet av stat, kommun och landsting. “Ingen alls, blev svaret, är konsult inom liberal marknadsekonomi”.
Så enkelt monterar man ner välfärden
I linneförrådet på sjukhemmet där jag sommarjobbade som ung, låg lakanen stärkta, vikta och redo att nyttjas i skottraka rader. Ordning och reda i skåp och lådor, välskött och välstädat. För er som läst tidigare krönikor så vet ni att jag uppskattar metaforer. Plötsligt hade någon rivit runt bland lakanen och lämnat dem huller om buller. Strukturen, ordningen och förnuftet blåstes bort. Men också arbetsglädjen för vissa av oss.
Det infördes nya “moderna” arbetsmetoder, vilket i praktiken innebar att arbetskraften lyftes bort från golvet och istället hamnade på de kontor som likt svampar ur jorden sköt upp lite varstans. Vi skulle vårda fler patienter, laga mera mat till flera och städa samma ytor på kortare tid med färre personal.
Ingen vet vad någon gör
“Flexibilitet och vårdnära tjänster”, hette det. Det innebar att personalen nu mer skulle jobba enligt “carpe diem-devisen”. För att lyckas med detta krävdes enorma mängder kontorsfolk som satte scheman, tillverkade värdegrunder och la “prioriteringsimplement”. På golvet blev det kaos. Personalen sprang runt som yra höns, utan mening och utan mål. Självklara göromål som utförts utan bekymmer skulle nu behovsprövas och omprioriteras.
För “carpe diem” gällde bara vardagar under kontorstid, det var ju ingen av de nytillsatta värdegrundsbevakarna som ens tänkte tanken att ligga i jour, eller arbeta på obekväma tider. Ungefär samtidigt startade den stora IT-vågen, så all dokumentation skulle först göras på papper, sedan tryckas in i de hundratals nya datorer som kommunerna “tvingats” köpa in, varpå ytterligare kontorsfolk behövde anställas för att möta den nya digitaliserade eran.
Som sammanfattning – ett citat: “Kan den baka bröd? Om inte, vänligen förpassa eländet dit den hör hemma, i sopsäcken!”. Från husmor på Furs Sanatorium, när hon tyckte att den dator hon skulle bli påtvingad mer liknande en bakmaskin.
“Ack, det nya Sverige kommer i sig själv att bli ett större hot än ryssen eller annan lede fi”.
Hur man hittar på pappersjobb
Värdegrunderna ersatte sunt förnuft. Paragrafryttarnas policys byggde mer på HUR arbetet skulle utföras, än ATT det blev gjort.
Hur länge Agda 93 år behövde vänta på sin dusch och sin mat ansågs inte särskilt viktigt, utan mer noga var att Agda blev (PK)-korrekt behandlad av värdegrundsplattformarna.
För att försöka förklara: Ett provtagningsrum på en vårdcentral måste vara kliniskt rent.
Innan värdegrunderna: väggar, dörrar och golv våttorkas. Bänkar, vagnar och skåpsluckor överses med bakteriedödande medel. OBS! Rör EJ medicinsik utrustning. Provtagningstoaletten kemskummas och låts självtorka. All rengöring utföres utanför centralens schema.
Efter värdegrunderna: Städning av rum: 6 minuter. Ett städuppdrag som byggde på renlighet tog alltså efter värdegrunderna plötsligt 1 timme kortare tid.
Skiftet skedde den 1 juli 1994. Den 30 juni städade jag provtagningsrummet på 1 timme och 14 minuter. Den 1 juli tog det 8 minuter. Jag tappade 2 minuter, vilket jag först var tvungen att redovisa på papper. Sedan rapportera till städledaren, som skrev det på nya papper. Städledaren rapporterade till den helt nya befattningen “teamleader”, som skrev nya papper. Skillnaden mellan städledare och teamleader” kunde ingen förklara. Teamleader lämnade tvåminuterspappret till “gruppchefen” – ytterligare en ny post.
Gruppchefen hade ett skinande nytt kontor med nya möbler och för den tiden en sprillans ny hightech-dator som nu skulle begåvas med min avvikelserapport. Gruppchefen hade dessutom en “biträdande gruppchef” – en “trainee”, vid sin sida. Helt enligt marknadsliberal ekonomis standardnormer. Gruppchefen lyckades till slut föra över texten från alla papper in i datorn och sände detta till “avdelningskontoret för städsupport”. På detta kontor väntade 7 stycken nyupprättade tjänstehjonsbefattningar på att… just det… vända samma papper igen. Min tidsavvikelserapport “sysselsatte” alltså ELVA tjänstehjon en hel dag. Ett helt fotbollslag för två minuter!
Den fördummande sektorn
Det var nu förfallet började på allvar. Vi snackar slutet 90-tal och framåt.
Landet över tillsattes tiotusentals nya låtsas- och hittepåjobb där ingen förstod varför, eller vad de skulle göra. Inom kort växte denna svulstiga kostym sig allt fetare och snart hade antalet “medarbetare” överstigit en halv miljon. Heltidsanställda politiker inom stat, landsting och kommun bestämde vad andra heltidsanställda inom stat, landsting och kommun skulle göra. Eller snarare hur de skulle bete sig, för värdegrundsplattformarna styrde varje ord och varje handling. Ingenting var längre praktiskt eller fysiskt betingat. Allt styrdes genom symbolpolitik, där värdegrundsplattformarna och policypärmarna såg till att SAMTLIG berörd personal, OAVSETT nivå, tyckte och tänkte “rätt”.
“Rätt” var det enligt symbolpolitikens agenda och känslomässigt styrda villfarelser. Allt utanför detta ansågs vara “osolidariskt med arbetsgivaren” och kunde på sikt leda till uppsägning.
Som en sekt – antingen tycker du rätt eller så åker du ut
Kim Jong-Un och hans regim i Nordkorea hade varit gröna av avund om de hade känt till Sveriges koncept. En värdegrundsplattform är nämligen inget annat än ett tvångsmässigt styrdokument som tvingar löntagaren/medarbetaren in i en indoktrineringsfas. Fasen innebär att du skall lära dig att hedra och helga staten utan förbehåll och motsägelser. Som en sekt. Är du med, är du med villkorslöst, är du det minsta emot åker du ut.
Den allra mest otäcka formen av värdegrundsplattformsbyggande är den som sker i “projektform”. I projektet samlar man redan frälsta värdegrundsbevakare från de egna leden, med konsulter och “experter” “utifrån”. Detta för att få “en oberoende sammansättning sakkunniga”.
Vad hade man inte kunnat göra för pengarna..
Jo, tjena. Konsulterna och experterna får sina arvoden betalda av…
Just det… skattemedel! Dessa är alltså redan köpta från början och lever på att åka runt i landet och föredra symbolpolitik. Projektet kan pågå i ett år eller mer. Skillnaden mellan policyn i pärmen man hade när man satte sig till bords första dagen och policyn i pärmen dag 363 är marginell.
Men den har “sysselsatt” en “projektgrupp” på nio personer i minst ett år. Det ser bra ut i statistiken det! Skapar bra förutsättning för kommunerna att kunna inhämta statsbidrag och framför allt “förebyggande gruppsamverkan för en framtidssäker och hållbar kommun”. Om vi multiplicerar upp detta med 20 regioner och 290 kommuner så behöver man inte vara ett geni för att förstå vidden av detta.
Den ofantliga sektorn har genom åren och fram till idag kostat åtskilliga BNP.
Och det fortsätter och fortsätter…
Lösningen är nära
Självklart skall vi ha en välfungerande offentlig sektor, med kostnadseffektiv och synkroniserad verksamhet för skola, vård och omsorg. Där jobbar läraren, sjuksyrran, köksbiträdet och städerskan tillsammans med många andra yrkesroller för att hjälpa dig i din vardag. Den styrs av människor med lång livs- och arbetserfarenhet som är fullt kompetenta att forma sina verksamheter själva, utan klåfingriga politikerfingrar i syltburken. En effektiv organisation som på riktigt bedriver slagorden “vårdnära verksamhet” och “korta beslutsvägar”.
Ett exempel: En sjukhusdirektör med en handplockad styrgrupp på tio personer klarar alldeles utmärkt av att driva sitt sjukhus på egen hand.
Inga genusforskare behövs för att styra ett sjukhus
Dessa behöver inga genusforskare, HR-konsulenter, livsstilscoacher eller verklighetsvilsna politiker. Styrgruppen klarar detta för att kraften och resurserna ligger nära arbetsgolvet, nära patienterna. Här jobbar nöjda människor med bra löner och villkor som brinner för sitt sjukhus, för arbetet och för patienterna.
Väntetiden på akutmottagningen är inte tio timmar, utan max en kvart. För att alla vet vad de skall göra. För att överläkaren på respektive avdelning minutsnabbt kan fatta rätt beslut i rätt sak och vägleda sina hungriga medarbetare direkt. De i princip kastar sig över patienten med rätt verktyg, och rätt inställning. Inga värdegrunder behövs. Ingen vill sina patienter illa, det fattar alla. Tio timmars väntetid på akuten är ren ondska.
Den ofantliga sektorn är helt överflödig
Däremot behöver vi inte den OFANTLIGA sektorn. Fylld med adepter som läst genusvetenskap på Södertörns högskola i fem år. Märkliga “forskningsutrymmen” och vedertagna “ansvarsområden” utan mening eller mål. Men som kan fortgå i årtionden för att ingen vågar ifrågasätta “humanitära värden”. Yrkestitlar som ingen begriper innebörden i.
Projekt. Godhetsapostleri. Symbolpolitik. Känslostyrning.
Hundratusentals låtsasjobb som inte tillför någonting, mer än obehag.
Människor som kommer direkt från valfri högskola, sätter sig på en ergonomisk skrivbordsstol och tjänar från dag ett 10000 kronor mer i månaden än specialistsjuksköterskan som ligger i slutlön efter 40 års arbete.
Tusentals heltidsanställda politiker som hasplar ur sig floskler och inte har någon som helst erfarenhet av riktigt arbete på golvet. Värdegrundsplattformarnas okrönta drottning. Kostar skattebetalarna miljonbelopp varje dag, året om.
Pappersjobben görs om till riktiga jobb
Lösningen är mycket enkel. Ingen i den ofantliga sektorn behöver egentligen friställas. Hjälpbehovet i den offentliga sektorn är enormt. Därför får den anställde i den ofantliga välja om den enligt avtalsmässiga villkor vill erbjuda sina tjänster i den offentliga sektorn. Vi använder resurserna där de behövs och gör mest nytta. Kontorskomplexen kan med enkla medel byggas om till vård eller omsorgsplatser. Personal finns redan.
Nu har du förstått skillnaden mellan ofantlig och offentlig sektor. Vi behöver bara en – den offentliga. Den skall vara stark, trygg, effektiv och sparsam med skattemedel. Allt annat är socialism… och det är…som ni vet… ondska.
