Detta är en debatt-artikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Tusentals år av högklassig svensk kultur är undanskuffad – så vi skapar en svensk kulturkanon
Ordet ”kulturkanon” (med betoning på a:et) verkar vara obekant för många, men det finns god anledning för oss att ta till oss det och inse att det står för något som är av stort värde för oss. För en kulturkanon är helt enkelt en katalog över värdefulla kulturalster – något som vi i Sverige har ett rikt utbud av. En svensk kulturkanon blir ett sätt att dels lyfta fram all den högklassiga kultur vi har – smått unik för ett land som länge inte hade mer än åtta miljoner invånare – och dels ett verktyg i kulturkampen mot de som vill ha det till att det inte finns något svenskt alls – finanseliten mest.
Det finns nämligen inget bättre sätt att vinna en debatt, eller en kamp om opinionen, än att få motståndaren att stå och påstå saker som alla kan se inte är sanna.
Irak hade inte riktigt förlorat Gulfkriget 1991 i allas ögon, förrän den så kallade ”Bagdad Bob” ställde sig i TV-rutan och hånfullt deklarerade att Irak segrade på alla fronter – samtidigt som amerikanska stridsvagnar rullade fram i bakgrunden. Den situationen är rätt lik en situation där en debattmotståndare till oss påstår att det inte finns någon svensk kultur, samtidigt som vi visar att den sannerligen finns. Och i överflöd!
Det finns alltså goda anledningar till att vi behöver vår fredliga kulturkanon. Vi får chansen att vara för något, för det anses alltför ofta att vi bara är emot saker och dessutom får vi ytterligare en bra och nyttig konflikt med makten, som makten får hemskt svårt att vinna.
Danmark och den framgångsrika danska kulturkanon
Danmark liknar Sverige på många sätt och är väl värt att hämta exempel från. Danmark var nästan lika illa ute som Sverige runt 80-talet när globalismen verkligen började få fotfäste i västvärlden, men blev ett föregångsland på att slå tillbaka destruktiv globalism och värna om det danska. Den officiella danska kulturkanon, som innefattar arkitektur, formgivning, bildkonst, teater, litteratur, film och musik, blev en del i kampen samtidigt som den blev en hjälp för kulturen som sådan. Det uppstod en hätsk debatt i frågan, som vanns av den danskvänliga sidan, också det ett stort värde för saken.
Finanseliten vill nämligen helt enkelt att nationalstaterna ska upplösas och att folken som byggde dem ska ge bort dem till alla som vill invandra till dem, helst från tredje världen. För finanseliten är det därför mycket farligt med en nationellt rotad kultur som människor kan identifiera sig med, för den identifieringen blir också knuten till nationalstaten som kulturen växte fram i.
Danmark är som sagt ett föregångsland och mycket av danskt agerande för att skydda det danska kommer det bara vara för oss att kopiera. Av erfarenhet vet vi att den svenska PK-makten finner det oerhört plågsamt att kritisera Danmark, för danskarna är ett broderfolk sedan gammalt, och den svenska finanseliten har länge hävdat en skandinavisk gemenskap, även om det mest har varit för att stärka sina egna globalistargument. Danmarks exempel kan inspirera och visa vägen. För oss. Inte för de som vill oss ont.
Det förra svenska försöket
Kristdemokraterna har länge försökt få grepp om den svensknationalistiska delen av väljarkåren. Den första början av det syntes kring år 2017 med förslag om en svensk kulturkanon. De försöken har varit valhänta så det räcker till, men de har visat på att idéerna finns och att ett opinionsmässigt underlag finns för den som har förmågan och viljan att ta vara på det, och för den som dessutom har förmågan att se vad det egentligen handlar om.
För det är inte bara en fråga om ordning och reda, och att det är bra med gammal fin kultur, och att skolbarn ska ha kunskap, som kristdemokraternas försök mest syntes gå ut på, utan det är en fråga om att stärka svenskarnas ställning i Sverige – svenskarnas land.
Kulturen är en del av det skelett som binder Sverige och det svenska folket samman. Det är mycket mer än listor över olika kulturella skapelser, men att ta fram de listorna, och försvara dem, är en del av att försvara svensk kultur och därmed svenskarnas rätt till Sverige och till sitt självbestämmande i sitt eget land.
Motståndet vi kommer att möta
PK-makten är väldigt rädd för organiserat motstånd på den här nivån. PK-makten vill helst att vi ska ägna oss åt gatuslagsmål och liknande, och att vi ska verka så farliga och motbjudande som möjligt. Vi ska inte finna oss i att spela det spelet, utan vi ska vara de som vi redan är, och vi ska också visa det: kulturintresserade svenskar som vill ta vara på vår kultur.
Makten kommer att framstå som precis så mycket hätsk och oresonlig översittare som den redan är, utan att det går att dölja. Det kommer inte gå att skapa den önskade djävulsbilden av oss. Vi leder med 1-0 innan matchen ens börjar.
PK-makten kommer att hävda att det inte finns någonting svenskt. Det är en kamp om orden och den måste vi bara vinna, oavsett om det handlar om kulturfrågor eller inte, så det är ingenting att skjuta upp. Vi har bra på fötterna. Det finns så oerhört mycket bra svensk kultur – som på ett sätt är bra just för att den är svensk.
Tomas Tranströmer kan ge en Bagdad Bob-effekt
Oräkneliga japaner uppskattar till exempel den svenske poeten Tomas Tranströmer, bland annat för att han har förnyat det japanska versmåttet haiku. Oss svensknationalister är det lätt för makten att hånflina åt, vi ska ingenting ha att säga till om och vad vi tycker får inte betyda något. Men be då makten fråga till exempel Tranströmers många japanska läsare om det inte finns någon svensk kultur.
Vad är det då de har läst i alla hans översättningar? Det blir precis den ”Bagdad Bob”-effekt som är så effektiv att vinna debatter med, när makten ska stå och förneka det som alla kan se med egna ögon. Makten orkar inte med den situationen så därför är det precis den situationen vi ska skapa. Och exemplen är många fler än detta, fler än som går att räkna upp på något enkelt sätt.
Vår självutveckling och vår väg tillbaka till vårt eget
Vi kan själva utveckla vår syn på svensk kultur, och vårt sinne för svensk kultur, som en del av den här processen. Är Vilhelm Moberg en lite bättre författare än Ivar Lo-Johansson? Är Ragnar Östlund (som ritade Stockholms stadshus) en bättre arkitekt än Gunnar Asplund (som ritade Skogskyrkogården)? Varför finns det så otroligt mycket modern svensk musik världen över (Sverige är ett av bara tre länder som har större musikexport än musikimport) men ganska lite svensk musik från tiden före inspelningstekniken? Det här är ett strålande tillfälle för oss att vara för något, i stället för, som oftast, att bara vara emot något. Och utan att det går att framställa oss i dålig dager för den skull.
Nu är bästa tillfället
Tiden är nu och tiden är rätt för att börja lyfta fram vår svenska kultur i en kulturkanon. Det behöver inte toppstyras eller detaljregleras hur vi ska göra, bara vi gör det. Det blir ett arbete i glädje, med positiva och hoppfulla förtecken.
Naturligtvis kommer du här på Frihetsnytt kunna få se exempel på att vår Svenska kulturkanon är påbörjad.
Skribent: Bengt Karlsson
