Etikprövningen – nödvändigt eller ett hot mot den fria forskningen?

Den etikprövningsmyndighet som finns för att se till att lagen om etikprövning för forskning efterlevs, har stött på allt större kritik från forskarvärlden. Kritikerna menar att myndigheten blivit alltmer politiskt styrd vilket hämmar den fria forskningen då projekt och studier som inte faller dem i smaken löper större risk att få avslag.

Inrättades med goda intentioner

De så kallade etikprövningsnämnderna som år 2004 inrättades vid Sveriges universitet ersattes 2019 av en Etikprövningsmyndighet och en Överklagandenämnd för etikprövning (Önep). Syftena med myndigheterna har varit att se till så att lagen om ”etikprövning för forskning” (SFS 2003:460) efterlevs.

I lagen definieras forskning som ”Vetenskapligt experimentellt eller teoretiskt arbete för att inhämta ny kunskap och utvecklingsarbete på vetenskaplig grund”. Innan någon forskning görs på människor måste man därför ansöka om tillstånd och få myndighetens godkännande, som i sin tur gör en avvägning mellan riskerna och kunskapsvinsterna.

Johan Modin, chef för Etikprövningsmyndigheten i Uppsala. Foto: Wikipedia/ Sverker Johansson Foto: Sverker Johansson
Johan Modin, chef för Etikprövningsmyndigheten i Uppsala. Foto: Wikipedia/ Sverker Johansson Foto: Sverker Johansson

Lagen omfattar därför all typ av forskning på levande personer (inte bara medicinsk), såväl som forskning på avlidna, biologiskt material från människor, samt forskning som innebär hantering av känsliga personuppgifter. Syftet ska vara att skydda den enskilda människan, dess integritet och värna om respekten för människovärdet. Så långt låter det som att lagen fyller sitt syfte, liksom myndigheten som ska se till att den efterlevs.

För att förhindra mänskliga tragedier

Det kan därför tyckas lovvärt och rimligt att vilja värna människan och i slutändan undvika tragedier likt Vipeholmsexperimenten. Lika underligt kan det därför förefalla att lagen samtidigt inte behöver tillämpas på kliniska prövningar av humanläkemedel eller vacciner. Särskilt med tanke på alla de som farit illa av de senaste årens mRNA-injektioner, som gått under benämningen vacciner.

Förutom ovanstående omfattar lagen även teoretiskt arbete. Det vill säga att man inte får samla in personuppgifter och sedan bearbeta dem så länge inte myndigheten godkänt syftet och upplägget med forskningen. Det betyder att den forskning som (i deras ögon) förefaller vara alltför kontroversiell och/eller politiskt inkorrekt riskerar att få avslag, eller anmälas, ifall den påbörjats utan myndighetens godkännande.

Professorn som hamnade i blåsväder

Det var just detta som drabbade Åke Lundkvist, professorn i virologi vid Uppsala universitet när han våren 2020 tog blodprover med ett nytt test på cirka 450 vänner och bekanta i Stockholmsområdet för att testa halterna av anitkroppar mot SARS-CoV-2. Det hela genomfördes i rent experimentellt syfte (inte forskning) och han hade därför inte sökt något tillstånd från Etikprövningsmyndigheten.

De sensationella resultaten som visade att betydligt färre blivit smittade av coronaviruset än vad FHM hade uppskattat, var av sådan vikt att han gick ut med dem i massmedia. Något som resulterade i att han i december året därpå (2021) anmäldes till Önep och åtalades för att ha brutit mot lag 2008:192. Det innebar att professorn i värsta fall riskerade fängelse och det är i dessa sammanhang man kan fråga sig vad syftet med anmälan var?

När myndigheter och lagar blir kontraproduktiva

För oavsett vad syftet var kan det på sikt komma att skapa en uppgivenhet och rädslokultur inom forskarvärlden. En kultur där forskare varken vågar starta nya banbrytande projekt, testa nya vägar eller ta initiativet till nödvändiga experiment och test av produkter likt de professor Lundkvist ägnade sig åt. Sådana initiativ riskerar att istället för att belönas, sluta med fängelsestraff, entledigande, omplaceringar eller böter.

Därför kan man fråga sig var gränsen går och vilken forskning som riskerar att aldrig genomföras (eller ens komma till skott) därför att man är rädd för att den ej ska bli godkänd hos Etikprövningsmyndigheten. Ett godkännande som dessutom är helt nödvändig för att ens kunna få finansiering till forskningen.

Därför måste total yttrandefrihet få råda

Lösningen på denna problematik borde därför vara ganska enkel. Till att börja med borde de rådande lagarna och myndigheterna tas bort och läggas ned, eller åtminstone omformas så att i alla fall de grundläggande aspekterna av mänsklig värdighet skyddas.

Utöver detta bör total yttrandefrihet råda inom forskarvärlden så att enskilda forskare vågar testa nya vägar, ta självständiga initiativ och i slutändan komma fram till adekvata slutsatser utan vare sig rädsla för repressalier eller avslag på sin ansökan av politiska skäl.

Samhällets rådande syn på vad som för tillfället anses vara kontroversiellt, nobelt, rätt eller fel bör därför aldrig få styra riktningen på den forskning som bedrivs. Då får vi en situation likt den idag där det blir politisk styrning och anslag endast beviljas till de projekt som faller myndigheterna i smaken.

Det är just genom att stöta och blöta olika teorier, modeller och våga bege sig in på okända vatten som man kommer fram till nya saker. De må kanske inte alltid passa vår verklighetsbild eller rådande uppfattningar men det är ju det som är själva syftet med forskning.

Det vill säga, att beskriva och förklara det man har kommit fram till (alltså verkligheten), oavsett slutresultat.

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några varor i din varukorg ännu.

Bläddra bland produkter