Rapporterna om svår torka hopar sig. Vattenbristen beror till viss del på mänskliga beslut men inga som har med CO2 att göra. Detta hävdar Gisela Müller-Plath, professor vid Berlins tekniska universitet i en artikel som publiceras i veckans nummer av Weltwoche. En ledtråd: det är inte för varmt, det finns för lite grundvatten.
Apspelet upprepar sig varje sommar: någonstans har floder lite vatten, marken torkar och skogar brinner. Media kommenterar detta reflexmässigt med fraser som ”den värsta torkan någonsin” och det är alltid vi själva, dvs ”mänskligt skapade klimatförändringar” som är boven.
Värst är det i Italien, där många medier just nu rapporterar om vattenbrist. Antonello Pasini, klimatforskare vid det nationella forskningsinstitutet CNR, förklarar: ”Här i Italien ser vi effekterna av klimatförändringarna. Luftströmmarna har förändrats i Italien och hela Medelhavsområdet. Därför kommer högtrycksområden som tidigare hängde över Sahara till Italien oftare.” Och så den obligatoriska vi-måste-satsen: ”Vi måste göra en omedelbar ansträngning för att producera färre växthusgaser för att stoppa klimatförändringarna från att bli värre.” Samtidigt rapporteras skogsbränder från nordöstra Tyskland, förutom de vanliga i Grekland och Kroatien. Även Schweizisk agendamedia vill vara med på ett hörn: ”Schweiz håller på att torka upp”, berättade nyligen Neue Züriche Zeitung. ”Om klimatförändringarna inte kontrolleras måste Schweiz förberedas för de somrar som är vanliga i södra Medelhavet.”
Vem torkade ut Europa 1540?
Vad ligger bakom? Blir jorden i Europa verkligen torrare, floderna fattigare på vatten och skogsbränder vanligare? Om ja, i vilken utsträckning är det en naturlig eller en mänskligt orsakad utveckling?
Åren 2003, 2015, 2018 var särskilt varma och torra i Centraleuropa. Men det var inte alls det värsta någonsin. Det europeiska torråret 1540 var det värsta under historisk tid. En forskargrupp ledd av Oliver Wetter från universitetet i Bern analyserade mer än 300 medeltida krönikor och publicerade resultaten i tidskriften ”Climatic Change”.
– Det klara vädret och solstrålningen började den siste februari och varade till den 19 september 1540, alltså i 26 veckor. Det regnade inte mer än sex dagar under denna tid, skrev Heinrich Bullinger i Zürich (även om han skrev på latin). A. Möller noterade i krönikan om den sachsiska staden Freiberg: ”På sommaren var det en sådan enorm värme och torka att Thüringer Wald fattade eld på ett antal platser och vattnet torkade nästan helt upp varpå det i brist på mat blev stora prisökningar som ledde till nöd och fattigdom.” Många krönikor rapporterar om ihållande, brännande hetta, uttorkade sjöar och floder, missväxt, djurdöd, svält och många skogs- och stadsbränder. Väderrekonstruktioner visade att medan floden Elbe fortfarande bar hälften av den vanliga mängden vatten under torråret 2003, fanns bara en tiondel av vattnet kvar år 1540.
Klimathistoriker har redan identifierat orsaken till tusenårshettan 1540. Det hade bildats ett enormt högtrycksområde från sydvästra till nordöstra Europa, som sträckte sig till höga höjder och var kopplat till högtryck över Azorerna. Högtrycket blockerade under 11 månader de västliga vindarna som annars skulle ha medfört regn till kontinenten. Samma ”Omega-väder” var ansvarigt för de varma somrarna 2003 och 2018.
2003 påstod massmedia som vanligt att värmen berodde på mänskligt orsakat CO2-överskott i luften. Med andra ord bar mediernas tittare och läsare skulden genom att leva sina liv och sköta sina arbeten. De utvalda experterna håller med, vilket naturligtvis är ett kriterium för att bli utvald. På löpsedelsnivån regererar propagandister som Johan Rockström, ”väder-Nils” och ”väder-Pär”. Det finns många verkliga experter som inte instämmer i kattmusiken men de syns knappt i media. Men Rüdiger Glaser från universitetet i Freiburg fick ändå säga följande i Der Spiegel:
– Det faktum att det var mycket värre värme 1540, utan den artificiellt förstärkta växthuseffekten, sätter bedömningen av mänsklig påverkan på vädret 2003 i perspektiv. Det fanns också värre år under 20:e århundradet. 1921 bar Rhen så lite vatten att en tidigare okänd stor grotta kom i dagen på Zürich-sidan av Rhenfallen. Om det fanns extrema naturliga klimatfluktuationer i det förflutna, då finns de idag också avslutar Glaser.
Klimatforskarnas världskrig
Förra året kom två välkända vetenskapliga publikationer till motstridiga slutsatser. Rubriken på den enas rapport var ”Europa har sedan 2015 upplevt de torraste sommarperioderna under de senaste två årtusendena”. Källan till detta häpnadsväckande påstående var ett forskarlag lett av Ulf Büntgen som publicerades i tidskriften Nature. Med en isotopanalys av resterna av trädved, främst från Tjeckien, hade de rekonstruerat en lång trend mot allt torrare somrar i Centraleuropa. I slutet av trenden visade träbitarna tecken på torka under åren 2015 till 2018. Resultatet korrelerade visserligen inte med FN:s/IPCC:s beramade beräkningsmodeller. Ändå drog hela det mediala och politiska Europa samma slutsats som författarna: ”Förmodligen orsakades torkan av antropogen uppvärmning och den tillhörande förskjutningen i sommarjetströmmens bana”. Ulf Büntgen kan emellertid inte förklara varför den beskrivna 2 500-åriga upptorkningstrenden startade. Framförallt kan han inte förklara vad som skulle ha orsakat de första fyra av de fem extrema torkafaserna i den cykliska upp- och nedgång som han själv rapporterat om. ”Koldioxidutsläpp” presenteras som förklaring till den sista extremnoteringen i en kurva med fem extremnoteringar – en måttligt övertygande slutsats, åtminstone för en ärlig betraktare.
En annan forskargrupp, ledd av Monica Ionita, kom till motsatta slutsatser, som också publicerades i tidskriften Nature. Hon rekonstruerade Centraleuropas torka-historia under de senaste tusen åren med en mer varierad databas. Förutom trädringanalyser simulerades havsytans temperaturer och salthalten i Atlanten, liksom atmosfärisk cirkulation inklusive nederbörd, som i sin tur innefattade historiska krönikor av temperaturer, nederbörd, vattennivåer i floder, skördar och annat. Resultatet: Förra seklet, då en nästan kontinuerlig ökning av konstgjord CO2 mättes, var en av de mest regnrika perioderna totalt sett. Och torkasomrarna 2003, 2015 och 2018 låg fortfarande helt inom intervallet för naturliga temperaturfluktuationer.
Vad är orsaken till sådana avvikelser mellan vetenskapliga forskningsrapporter? Förutom olika rekonstruktionsmetoder för historiska meteorologiska data kan omfattningen av en torka specificeras rumsligt (storleken på det drabbade området), tidsmässigt (torkans varaktighet) eller som en svårighetsgrad (graden av uttorkning). En sak är klar: hypotesen om CO2-utsläpp som orsak stöds inte.
Varför är det torrt?
Men om det inte är klimatförändringar, varför är det då så torrt just nu? Enkelt uttryckt är torrhet eller torka ett direkt resultat av brist på nederbörd. Men det påverkas också av andra faktorer. Världsmeteorologiska organisationen (WMO) definierar fyra kategorier: meteorologisk, jordbruks-, hydrologisk och socioekonomisk torka. De ängar och våtmarker som brukade omge våra bosättningar har försvunnit. Brist på nederbörd leder till torr jord snabbare när mer vatten avdunstar på grund av höga temperaturer, låg luftfuktighet och mycket solsken. Dessutom förstärker torr jord värmen eftersom jord med normal fuktighet absorberar hälften av nettosolstrålningen. Detta kallas en självförstärkande albedoeffekt. Så var fallet både under den historiska torkasommaren 1540 och även nu senast 2018.
Det finns andra faktorer också. I till exempel Tysklands nordost leder brist på regn snabbt till torka. Det beror på att sandjorden på den tyska nordskjökusten knappt binder något vatten. Skadorna av regnbristen 2018 märks än i dag, vilket framgår av ”Drought Monitor Germany” från Helmholtz Center for Environmental Research UFZ i Leipzig.
Torra skogar brinner oftare. Årets uttorkning av italienska Po-dalen tillskrivs en kombination av otillräcklig nederbörd sedan december och en regional sol- och värmeperiod sedan i våras. Och man kunde ha börjat oroa sig redan i vintras på grund av ovanligt lite snö i södra Alperna, varifrån en stor del av inflödena till floden Po har sitt ursprung.
Men CO2-utsläppen?
Många faktorer orsakar torka – är mänskliga CO2-utsläpp en av dem? Som diagrammet ovan visar finns det inga anmärkningsvärda trender i nederbörd i Centraleuropa under de senaste 100 åren. Sommartemperaturerna har dock stigit i Schweiz och Tyskland, nämligen med 1,5 grader i Schweiz och 1,1 grader i Tyskland – under 100 år. Solens varaktighet ökade också något. Utan att gå in på de möjliga orsakerna till detta: Kan detta ha fått jorden att torka ut?
Torka definieras som ett direkt resultat av ett nederbördsunderskott. Alla hittills dokumenterade torrperioder har sett en lång period av ingen eller mycket lite nederbörd, förvärrat av avdunstningshöjande faktorer som höga temperaturer och solsken.
Omvänt, med tillräckligt med regn, även vid höga temperaturer, hade det aldrig varit någon torka; jämför med tropikerna. Därför verkar det svårt att föreställa sig att enbart en temperaturtrend utan förändringar i nederbörden kan leda till en torkatrend.
Intensifiering av jordbruket
Ibland kan man höra argumentet att även om det inte har kommit mindre regn under de senaste decennierna har det skett en ökning av kraftiga regn som marken inte kan absorbera tillräckligt. Data från den tyska vädertjänsten kan inte bekräfta detta. Utan extremvädret 2002 finns det ingen trend, och särskilt under torkaåret 2003 var det särskilt lite kraftigt regn. Sammanfattningsvis stöder inte empirin påståendet överallt att torka och skogsbränder är konsekvenser av antropogena klimatförändringar. Ändå är människor inte oskyldiga: genom att förändra landskapet bidrar de definitivt till att ha en ogynnsam inverkan på vattenbalansen. Människor ingriper i markens vattenbalans på olika punkter, direkt, utan en klimatmodellerad omväg via CO2-utsläpp.
Giovanni Rallo från University of Pisa skriver i National Geographic att ”jordbruket står för mer än 50 procent av vattenförbrukningen i Po-dalen”.
– Tidigare var de viktigaste grödorna grönsaker eller spannmål, som till stor del kunde odlas med hjälp av regn med lite extra vattentillförsel. Men det skedde en intensifiering av jordbruket med högre vattenbehov, fortsätter Rallo.
Och ju varmare det är, desto mer måste man vattna – en ond cirkel. Även moderna tallskogar är ett problem i norra Tyskland – med sin snabba tillväxt suger de vatten tills grundvattennivån sjunker.
Den tyske naturforskaren och flerfaldigt prisbelönte miljöaktivisten Josef Kowatsch nämner sex mänskliga influenser på vattenbalansen i marken:
– modern jordbruksindustri
– modernt skogsbruk
– förlust av översvämningsslätter i dalar
– stadsutveckling
– vägbyggen och
– välståndsrelaterad sänkning av grundvattennivån, vad nu detta ska betyda
Agenda 2030 och de ständigt växande städerna
Enligt Agenda 2030, som globalisternas köpepolitiker har skrivit under på, ska framtidens världsmedborgare bo i storstäderna – allihop. Landsbygden ska reserveras för ovanliga grodor och gigantiska, automatiserade jordbrukskoncerner som arbetar med genmodifierade grödor. Paradprodukterna som kommer att erbjudas till de på varandra staplade världsmedborgarna i mega-städerna blir konstgjort kött och ätbara insekter. Utvecklingen går i denna riktning redan idag, inte minst i Sverige. Det naturliga, decentraliserade jordbruket motarbetas av politiken och det enda i vårt land som verkligen växer, förutom brottsligheten, är vår huvudstad. Den ändlösa urbaniseringen, i kombination med globalisternas väljarimport från tredje världen, har en stor påverkan på grundvattnet i Europa.
Ytor där man ska bygga dräneras. Häckar, träd, ängsodlingar tas bort, de övre vattenlagrande humuslagren förstörs och blir ”betongjordar” som knappt släpper igenom vatten. I skogarna kompakteras jorden av stora skogsmaskiner. Ängarna och våtmarkerna som tidigare omgav varje bosättning försinner vid exploateringen av de växande städernas gröna omgivningar. Sammantaget sipprar allt mindre regn ner i djupet där grundvattnet lagras.
Klimatförändringar utan betydelse
Då som nu: ”Megatorka” som åren 1540, 1921 och 2018 orsakas av ”Omega-vädermönster”, ett storskaligt högtrycksområde över Centraleuropa som flankeras av två lågtrycksområden och därmed hålls kvar och blockerar regnvädret. Att sådana väderförhållanden skulle bli mer frekventa i samband med klimatförändringar orsakade av människor, eftersom detta skulle förskjuta jetströmmen, är rena spekulationer.
Gisela Müller-Plath, (författarinnan till källartikeln till denna artikel) genomförde nyligen en undersökning av långväga tryckförhållanden som påverkar europeisk nederbörd oberoende av konstgjorda CO2-utsläpp. Undersökningen publicerades i Nature-tidskriften Scientific Reports av Mülle-Plath och två medförfattare. Analysen av den europeiska torkans historia och väderdata från de senaste 150 åren visar att av människan orsakade CO2-utsläpp, knappast kan bidra till sådana händelser. Det regnar inte mindre än tidigare och det fördelar sig inte annorlunda. Det är snarare konstgjorda mark- och landskapsförändringar som leder regnet snabbare via floderna ut i haven och därmed sänker grundvattennivån. Detta påskyndar inte bara uttorkningen av jorden och den tillkommande uppvärmningen av den regnlösa luften, utan gör också att flodnivåerna sväller snabbare. Detta har en slutrapport om de svåra översvämningarna i Tyskland häromåret nyligen visat.
