Evert Taube – evigt rotad i svenskarnas hjärtan

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Evert Taube var en folklig trubadur och musikskapare under 1900-talet med samma ställning i Sverige som Vladimir Vysotskij i Ryssland, Wolf Biermann i Tyskland, Jacques Brel i Frankrike och Georges Brassens i Belgien. Men Taube var egentligen deras överman vad gäller långtida skapande kreativitet och var produktiv långt upp i åren trots att han levde ett långt liv som född 1890 och död 1976.

Den som vill, kan se Evert Taube som en länk i en lång kedja av svenskt musikskapande och musikframförande med tema lyrik och musik mest för soloframträdanden, där klassisk svensk visa ligger lite i botten och glimtar till ibland… Carl Michael Bellman, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Ola Magnell. Kanske ska dessutom Ulf Lundell och Lars Winnerbäck fogas till den listan, för även om de också har gått andra vägar och i regel spelar med full ensemble, så bottnar de i samma tradition både musikaliskt och kreativt.

Inspiration från fjärran land och sjömansliv

Evert Taube inspirerades till sitt skapande av sjömansliv och utlandsvistelser i början av 1900-talet. Han skapade en genomgjuten helhet av folkvisor, sjömansvisor, trubadurtradition och mycket annat med sin egen speciella, enkla, personliga form. Melankoli, glädje, sjöliv, skärgård eller natur kan variera – han hittar ändå alltid rätt ton och finner resonans i svenska lyssnares hjärtan.

Text och musik hänger alltid tätt ihop i Taubes skapandeprocess och blir till musikstycken som stått sig mot tidens tand och som hör till varje allsångstillfälle bland svenskar. En slösande rik skapelseprocess tog sin början med sex visböcker i tät följd från och med år 1919, och den skulle fortsätta i närmare 30 år. Långt efter det att hans kreativa ådra sinat var han också fortfarande efterfrågad som scenartist.

Den mångfacetterade Taube

Taube var också både författare och poet, liksom målare, och lär ha närt förhoppningar om att bli invald i Svenska Akademien genom sitt författarskap. Men det var som vissångare och visförfattare han skapade sig sin konstnärliga persona. Och som sådan gjorde han ett oerhört mycket större och varaktigare intryck än i stort sett alla akademimedlemmar som kommit och gått, även om många av dem säkert under åren sett ner på Taubes viskonst och tyckt att den var under Akademiens nivå.

Har retat en del radikalfeminister

Som barn av sin tid, född nära sekelskiftet 1800/1900 och obetitlad adelsman (han var adlig men utan titel, kunde varken kalla sig baron, greve, hertig eller riddare) var Taube i stort sett opolitisk under sin levnad, men har ändå retat upp sentida radikalfeminister. Speciellt ”Flickan i Havanna” har varit ett rött skynke för många med feministisk inställning. Men ingen har riktigt kunnat rubba Taubes popularitet eller få hans musik lagd i arkivet, även om hans verk inte alltid kan leva upp till krav på politisk korrekthet som var okända på hans tid.

Däremot tog Taube under senare tid miljöpolitisk ställning, och många, för att inte säga alla, känner igen ”Änglamark” från 1971, en visa på miljötema som blev den sista av hans hand som publicerades i hans livstid.

Djupt rotad i svenska hjärtan

Alla känner till Taube på ett eller annat sätt, för han finns och kommer alltid att finnas i vårt kulturella svenska DNA, men den som vill dyka djupare kan gärna börja i samlingsvolymen ”Hjärtats nyckel heter sång” från 1960.  Alla kan säkert finna sin egen väg till Taube, men en sak kommer alltid att stå klar: Han har en självklar plats i vårt omistliga svenska kulturarv.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar