fredag, 9 december

Fjärmandet från döden gör oss sköra och frånvarande

Att vi alla faktiskt kan dö redan imorgon borde inte komma som en överraskning för någon av oss, men istället för att lamslås av panik och ångest bara vid blotta tanken på ens frånfälle så kan man lära sig att förhålla sig till det och framförallt acceptera det. Först då inser vi värdet av livet, dess skörhet och värdet av att vara i jordelivet i detta nu.

Någonting oundvikligt

När jag skriver detta har det nyss varit Allhelgonadagen då många av oss säkerligen besökte våra förfäders gravar för att tända ljus och minnas deras tid på jorden. Jag lade både ljus och kransar på farföräldrarnas gravar och tänkte på deras tid i jordelivet. Inte bara på deras levnad utan även det ofrånkomliga faktum att jag själv kommer att vara död och begraven en dag. Det är i dessa stunder av reflektion kring livet och döden som man ödmjukt inser hur korta och sköra våra jordeliv är.

Det finns trots allt få saker i våra liv som är lika säkra som dess slut, det vill säga döden, eller döden och skatter som Benjamin Franklin sade för 250 år sedan. Det är sant att vi inte undslipper dessa två bördor om man nu kan kalla döden en börda. För när vi väl dör kan vi ju inte riktigt uppleva och förnimma själva döden i just det ögonblick som den inträffar, med undantag för de fåtal som påstår sig ha varit biologiskt döda en stund och sedan blivit återupplivade.

Även om man varit med om en sådan upplevelse är det ändå oundvikligt att man en dag lämnar jordelivet. Detsamma gäller i högsta grad oss andra som antagligen inte kommer att få träda in i dödsriket en stund för att sedan återvända. Vi ska ju alla dö, vare sig vi vill det eller ej.

Kan orsaka ångest och panik hos många

Det är snarare tankarna på döden som för många kan bli en börda, åtminstone om man inte kan hantera och acceptera dem. För acceptera ens oundvikliga frånfälle måste man, samt kunna hantera tankarna kring detta faktum. Åtminstone om man vill leva ett någorlunda harmoniskt och balanserat liv där man inte går omkring och stressar upp sig över faktumet att man en dag ska dö. För vissa kan minsta tanke på döden leda till svår panik, ångest och samvetskval över vad man gjort och inte gjort under sin livstid.

Det här med dödsångest verkar ha blivit allt vanligare under det senaste halvseklet, i synnerhet under de senaste 2-3 åren när den av många fick ett offentligt utlopp och användes som en förevändning för att införa diverse begränsningar i samhället och folks liv. Att införa restriktionerna x, y och z ansågs av många nödvändigt helt enkelt för att ”Jag annars kan dö i Corona” ifall det inte görs. Detta, fast det fanns betydligt farligare och värre saker att råka ut för än Corona men som i sin tur inte skulle beläggas med en rad restriktioner.

Men hur kommer det sig? Det vill säga att just döds- och panikångesten har spritt sig så mycket bland befolkningen och hos en del kan förlama det logiska tänkandet?

Fjärmandet från döden

Antagligen beror denna ökning av döds- och panikångest på att många har blivit så fjärmade från döden att vi inte ens reflekterar över den. Vi får sällan, om ens någonsin med egna ögon, bevittna folk som dör runtomkring oss. Visst har vi vänner, släktingar, familjemedlemmar som har dött eller kommer att dö, men nästan samtliga dör på sjukhus istället för bland de närmast sörjande.
Hur många av oss har bevittnat eller kommer ens att få bevittna deras livlösa kropp och gestalt när de väl har gått bort?

I Sverige får vi inte ens se den döde ligga i öppen kista, som är vanligt i många andra länder, några av dem i vår närhet dessutom. Tack vare alla medicinska och tekniska framsteg är även barn– och spädbarnsdödligheten idag väldigt låg och därmed kommer de flesta av oss heller aldrig att få uppleva ett syskons frånfälle. Något som var vanligt förr och som morföräldrarna fick uppleva under sina uppväxtår. Under deras tid var detta så vanligt förekommande att man kallt räknade med att minst ett barn i syskonskaran gick bort före fem års ålder. Idag, när vi är vana vid och förutsätter att samtliga barn överlever de första levnadsåren, kan blotta tanken på ett barns död fylla oss med stor skräck, panik och maktlöshet.

Tänk efter själv:
När var det du såg en död människa senast? Eller åtminstone ett djurkadaver på vägen eller i naturen? Det kanske därför inte är så konstigt att många av oss blir förskräckta endast vid blotta tanken på vår bortgång då de flesta av oss faktiskt aldrig ser någon dö i verkliga livet. Detta faktum, i kombination med hur medierna ofta skrämmer upp folk med sina perspektiv på och porträtt av döden. Perspektiv som ofta känns ganska ateistiska, kalla, råa och hemska och som gör att man till varje pris vill undgå denna oundvikliga process, eller åtminstone skjuta upp döden så långt som bara möjligt.

Åren i livet vs livet i åren

Upphöjandet kring det ungdomliga har onekligen lett till en snedvriden syn på ålderdom och åldrande men även livskvalité. Idag verkar det viktigare att bli så gammal som möjligt istället för att se till att få bästa möjliga livskvalité under det liv man får, vare sig det blir långt eller kort.
Att leva så länge som möjligt istället för så väl som möjligt verkar vara mottot numera. Kvantitet sätts före kvalité. Du tillåts för övrigt inte ens bli gammal utan förväntas nästan under livets sista decennium förbli ung, pigg och rask ända in i graven. Att vi därför har en ganska flagrant åldersdiskriminering i detta land, där fokus alltid ligger på det ungdomliga och energiska istället för på ålder, visdom och erfarenhet är därför inte så konstigt. Har man bara fokus på det ungdomliga tar man ytterligare några steg bort från döden och livets slutskede.

Jag minns hur jag själv som barn var mycket rädd för döden när jag av vuxna ofta fick den beskriven på ett väldigt materialistiskt sätt. ”När du dör blir allting bara svart och så händer det ingenting mer” var beskrivningen jag ofta fick och som också gjorde bilden av döden till något makabert och hemskt som man ville undvika. Hur välment det än må ha varit att försöka svara på nyfikna barns frågor om svåra ting, så tror jag inte att detta är bra pedagogik ifall syftet är att fostra lugna, självsäkra och harmoniska barn.

Bättre pedagogik borde istället vara att beskriva döden på ett sätt som dels väcker nyfikenhet och fascination. På så sätt kan vi regelbundet begrunda dessa livsexistentiella frågor med nyfikenhet, samtidigt som vi inte får panik över dem utan istället accepterar vår hjälplöshet och vårt öde. Det är i sin tur acceptansen inför det oundvikliga som skänker oss en dos ödmjukhet och vördnad. En vördnad inför det faktum att vi inte kommer att leva för evigt utan istället sålla oss till de cirka 110 miljarder på denna planet som redan lämnat jordelivet.
Denna bild ger för övrigt en ganska häftig och greppbar illustration av hur många människor som levt på jorden hittills.

Vikten av att inte fjärma sig från döden

Det finns många anledningar till att vi inte bör fjärma oss från döden men fjärmat oss har onekligen de flesta av oss gjort de senaste decennierna. Mycket på grund av att vi inte har drabbats av krig, svält eller stora landsomfattande katastrofer på över 150 år, i kombination med alla tekniska och medicinska framsteg, vars konsekvens blivit att vi sällan ser folk dö runtomkring oss.
Även tekniken och dess ständiga bakgrundsbrus stör idag många av oss så pass ofta att man inte kan vara närvarande och begrunda livet och dess många frågor. Man flyr in i den för att man innerst inne är rädd för att möta sig själv.

Den stora faran med att fjärma sig från döden är framförallt den onödiga stress, rädsla och ångest som med tiden byggs upp. Att gå omkring med dessa över tid skapar i sin tur många fysiska och psykiska krämpor som för en betydligt närmre döden. Förutom den onödiga, invärtes stress man själv skapar så finns det också en rad andra nackdelar:

  • Du får stora svårigheter med acceptans i diverse situationer.
  • Det blir mindre tid för tankar och reflektioner kring ditt eftermäle.
  • Du blir mindre medveten om livets korthet och skörhet.
  • Du blir mindre medveten om din egen dödlighet och dina begränsningar.
  • Du blir mer benägen att leva nihilistiskt, utan en tanke på framtida generationer.
  • Du blir mer rädd för att ta risker i livet, vilket begränsar ditt liv på många sätt.
  • Du får större svårigheter med att ta tag i och våga möta övriga rädslor i ditt liv.
  • Du blir lättare triggad av övriga händelser och saker som är obehagliga.
  • Din självkännedom blir sämre om du aldrig reflekterar över livet och din existens.
  • Du får större svårigheter med att sörja och bearbeta dödsfallen i din närhet när de väl sker.

I andra länder där döden är betydligt mer närvarande i vardagen, har man följaktligen ett helt annat synsätt på både den och livet. Man begränsar inte sig själv och sitt liv på samma sätt då man är mer medveten om döden, sin dödlighet och det faktum att livet närsomhelst kan ta slut. Man har inte heller konstant tillgång till stora medier som dagligen basunerar ut hemska nyheter om elände och ond, bråd död i ens närhet och omvärld.

Tips för ett sundare förhållande till döden (och livet)

Ifall man efter dessa rader fortfarande skulle höra till den skara som finner döden väldigt otäck och ångestladdad, så finns det mycket man kan göra för att mildra denna rädsla, eller åtminstone göra den mindre påtaglig och närvarande i ens liv.
Här är det första steget att stoiskt acceptera det faktum att du en dag kommer att lämna jordelivet, vare sig du vill det eller ej. Precis detta gjorde herrarna i stråkorkestern på Titanic. De hade accepterat sitt öde och fortsatte därför att spela så långt det var möjligt.

Att därför bara acceptera detta faktum istället för att försöka fäkta mot det kan i sig skänka en stor dos sinnesro. Sedan finns det andra saker man kan göra för att bearbeta dessa tankar och rädslor så att de inte blir en börda i ens liv.

  • Börja med att skriva ner varför döden skrämmer dig och vilka känslor som triggas när den kommer på tal
  • Promenera regelbundet på (och omkring) kyrkogårdar ifall dessa skänker dig obehag och ångest. Du övervinner endast rädslorna genom att bemöta dem.
  • Skriv en daglig tacksamhetsdagbok. På detta sätt blir du mer medveten om din existens och allt fantastiskt som du faktiskt har i detta jordeliv. Det gör en ödmjuk och får tankarna kring döden att kännas mindre betungande.
  • Träna regelbundet och undvik skräpmat (du får igång ett bättre blodflöde i kroppen och framförallt huvudet, vilket får dig på bättre tankar)
  • Prata med någon närstående om dessa tankar kring döden ifall de bekymrar dig.
  • Sök upp och prata med en präst, predikant eller valfri teolog om dessa frågor. De delar ofta med sig av sina tankar kring livsexistentiella frågor.
  • Besök regelbundet dina förfäders gravar om du har möjlighet. Sådana besök gör det lättare att förlika sig med ens egna framtida frånfälle.
  • Umgås mindre med personer som är rädda för eller flyr från livsexistentiella frågor och mer med de som kan prata om dem utan obehag.
  • Undvik obehagliga filmer eller böcker strax innan läggdags. Ifall dessa ligger fräscha i ditt minne kan de få dig på konstiga tankar.
  • Skumma igenom tidningens dödsannonser. Det kanske låter makabert men genom att då och då göra sig påmind om att döden finns runtomkring en så blir den med tiden något mindre hemskt och mer naturligt. Det kan liknas vid metoden att dagligen låta någon med spindelskräck få se en livs levande spindel på nära håll. Med tiden blir den allt mindre skräckinjagande.

För övrigt beskriver denna (engelskspråkiga) hemsida på ett ganska lättbegripligt och konstruktivt sätt vad man kan göra för att överkomma rädsla och dödsångest.



Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar