Under onsdagen valde FN att fördöma Rysslands annektering av områden i östra Ukraina. Kort innan omröstningen, som hölls öppet, hade USA haft möte med representanter för över 100 länder. Hur självständiga var rösterna?
Med överväldigande majoritet, 143 av 193 länder, fördömde FNs generalförsamling Rysslands annektering av fyra områden i östra Ukraina igenom. Frihetsnytt rapporterade i förgår om en kontrovers som gällde röstningsproceduren.
Endast fyra länder, utöver Ryssland, röstade mot – Syrien, Nordkorea, Nicaragua och Vitryssland. Samtidigt avstod 35 andra länder från att rösta, däribland Indien, Pakistan och Kina.
Av BRICS-länderna (Brassilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) var det endast Brasilien som stödde resolutionen. Enligt nyhetsbrevet Monthly Review skulle resolutionen förlorat stort om man hade använt invånarantalet som måttstock, så kallade proportionella val eller ”popular vote”.
Seger för Ukraina – eller för USA
Omröstningen föregicks av lobbyarbete från USAs sida. Dagen före omröstningen höll utrikesminister Anthony Blinken ett digitalt möte med diplomater från 100 länder.
Som Frihetsnytt rapporterade under gårdagen krävs det idag inte mycket för att dra på sig USAs vrede. Hot om repressalier kan drabba även allierade länder. Det senaste landet att hamna i skottlinjen är Saudiarabien. Det oljerika landet har nämligen begränsat produktionen med höjda priser som följd, vilket USA ansåg att man skule låtit bli eftersom detta kan gynna Ryssland. Sedan dess har Washington utfärdat underförstådda hot om ”konsekvenser” mot Saudiarabien.
Diplomati mellan två länder riktar sig ofta även till åskådarna. USA:s attityd mot Saudiarabien gick förmodligen inte de 143 röstande länderna förbi: ”antingen är du helt med oss, eller så är du helt mot oss. Annars kan du räkna med konsekvenser. Se bara på Saudi och tag akt.”
”Idag Ukraina, imorgon någon annan”
USAs FN-ambassadör, Linda Thomas-Greenfield välkomnar utfallet av det amerikanska lobbyarbetet.
”Idag är det Ryssland som invaderar Ukraina. Men imorgon kan det vara en annan nation vars territorium kränks.”
Bedömare menar att man inte behöver stödja sig på FN-ambassadörens självsäkra uttalande för att konstatera att USA förbehåller sig rätten till våldsamheter på varjehanda grunder – som inte alltid är förutsägara. Detta visar historien. Imorgon kan det vara Saudiarabien som får räkna med en amerikansk demokratiseringsinvasion med hundratusentals döda som följd, med falska anklagelser som förevändning. Invasionen av Irak 2003 kan tjäna som ett av många exempel på den typen av ”förlängd diplomati”.
På samma sätt kan USA se det som befogat att sponsra revolutionära terrorgrupper och avfyra missiler mot länder man inte ligger i krig med, såsom varit fallet med Syrien.
Maktens dubbla måttstockar
FN-ambassadören för Kongo-Kinshasa, Georges Nzongola-Ntalaja påtalade nyligen hyckleriet i de västmakternas resonemang. Han betonar att Kongo stödjer Ukraina och vill se ett slut på kriget, men vill att det internationella samfundet applicerar samma standard i andra situationer när länder invaderas och ockuperas.
Anklagelser om dubbla måttstockar brukar dock inte bekomma USA:s djupa stat. Ärlighet eller heder är inte nödvändigt för den som har stöd av världspressen och de så kallade makthavarna du aldrig valde.
Ett välkänt exempel, direkt jämförbart med situationen i Ukraina, kommer från 1999. Då bombade USA Serbien eftersom landet vägrade erkänna provinsen Kosovos utbrytning. När serberna försvarade sin territoriella integritet gällde ingen av de principer som åberopas i fallet Ukraina. Då gick Nato, med USA i spetsen, in med bombplan över Serbien för att tvinga landet till underkastelse. Sverige, genom utrikesminister Anna Lind, godkände USA:s agerande – vilket gav upphov till uttrycket ”bombvänstern”. Lind blev senare mördad av en man med serbiska rötter.
Med facit i hand talar det mesta för att resultatet av FNs omröstningar långt ifrån alltid utgår från organisationens principer. Resultaten beror även på vilka morötter och piskor som de verkliga makthavarna kan visa upp för de olika medlemsländernas delegater.
Viktor Eriksson
