Det svenska försvaret kommer att växa snabbt under de kommande åren. Men med ett medlemskap i Nato kan inställningen till vad Sverige kan göra med försvaret bli mer offensiv, enligt ÖB Micael Bydén.
– Vi kan vara mer offensiva, vi kan vara tuffare från början hävdar jag. Vi vet att där bakom så kommer någon och fyller på, säger Bydén i Ekot.
– När väl vi har ett medlemskap, då är vi Nato, förklarar han.
Karlis Neretnieks, rektor på Försvarshögskolan 1998-2002 och själv av lettisk börd, hävdar att risken för krig minskar om Sverige kan hjälpa till att försvara Baltikum.
– Det är väl hela idén, att minska risken för krig, säger Neretnieks som även pekar på att en förstärkt svensk arméenhet i norr kan bli en ”brandkårsstyrka” i såväl norra Finland som Norge när vi väl går med i Nato.
Ingen fredsallians
Åsikterna går isär när det gäller om Nato förhindrar eller orsakar krig.
Det enda tillfälle då ett Nato-land blivit angripet var då Argentina angrep Storbritanniens koloni på Falklandsöarna 1982 – något britterna uppfattade sig kunna hantera själva, varför man valde att inte åberopa Artikel 5 och begära hjälp från andra Natoländer. (Detta utan att räkna ”torskkrigen” mellan de två Natoländerna Storbritannien och Island, som bara ledde till ett enda dödsfall trots upprepad eldgivning och ramningar av båtar.)
Nato-länder har däremot vid många tillfällen angripit andra länder, särskilt då USA som varit i krig samtliga år utom fem sedan andra världskrigets slut.
Det är i skrivande stund oklart om det ”mer offensiva” svenska försvaret kommer att byta namn till Anfallsmakten eller behålla det mer defensivt klingande Försvarsmakten i syfte att invagga rikets fiender i falsk trygghet.
Påtvingad mångkultur?
Även om Natoländer upprepade gånger bedrivit anfallskrig har Nato som allians bara gjort det vid ett fåtal tillfällen, först mot Serbien 1999 och senare mot Libyen och Afghanistan. Vid angreppet mot Serbien uppgav general Wesley Clark, Natos huvudbefälhavare i kriget, att den verkliga orsaken till angreppet var att förhindra att det uppstod fler etniskt homogena länder i Europa.
– Låt oss inte glömma vad som är ursprunget till problemet. Det finns inte plats i dagens Europa för etniskt rena stater. Det är en 1800-talsidé och vi försöker övergå till 2000-talet, och vi ska göra det med mångetniska stater, sade generalen till CNN den 24 april 1999.
Så vitt Frihetsnytt kunnat finna finns det dock ingen officiell policy från Natos håll om att göra länder mindre homogena. De baltiska länderna, Polen, Tjeckien och Ungern är påfallande etniskt homogena efter många år som Natomedlemmar – frånsett de stora mängder etniska ryssar som flyttades till framförallt Baltikum under Sovjettiden, vilket bidrar till att baltländerna väljer att lita på Nato hellre än på Ryssland.
Det är således oklart om general Clarks vurm för påtvingad mångkultur verkligen är Natos agenda eller snarare hans egna preferenser. Generalen ska ha beskrivit sina föräldrars äktenskap – modern var brittisk metodist, fadern från den kända judiska släkten Kohen – som just ”mångkulturellt”.
