torsdag, 6 oktober, 2022

God moral och andlig renhet – del 2

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma till tals, oavsett hur obekvämt det är. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Vetenskap och tro

Detta är artikel två med huvudrubriken ”God moral och andlig renhet” under vilken jag planerar att skriva om språk, politik, vetenskap, moral och andlighet för att bidra till genomskådandet av världsreligionerna och vår tids makthavare. Ett genomskådande som skulle kunna bli en del av den moraliska och andliga befrielse av västvärlden som allt fler börjar inse ett tvingande behov av. I denna del tar jag upp företeelserna vetenskap och tro som både tangerar och överlappar varandra, vilket bekymmersamt sällan brukar framgå

Det finns olika uppfattningar om vad vetenskap och tro är. Enligt Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” betyder vetenskap: ”– system av beprövade metoder och teorier som används för att så noggrant som möjligt undersöka, beskriva och förklara verkligheten”. Denna definition framstår som rimlig även om det finns skäl att fundera över gränsdragningen mellan oprövade och beprövade metoder och teorier. Här närmar man sig det närliggande ordet ”vetenskaplighet” som brukar handla om praktisk tillämpning av vetenskap.

I många sammanhang betraktas begreppet ”tro” som något som står mer eller mindre i motsats till kunskap. Kunskap brukar i sammanhanget definieras som något som är möjligt att verifiera mer eller mindre objektivt. Det kan vara rimligt samtidigt som gränsen häremellan vid en djupare analys kan visa sig vara mindre tydlig än den först verkade vara. 

Frågor att försöka besvara

En viktig fråga i detta sammanhang, som ställs alltför sällan, är vilka frågor det finns skäl att försöka besvara. Det finns många frågor vi människor i nuläget saknar kunskap och underlag om och därför också saknar rimliga möjligheter att besvara. Det betyder inte att vi inte får, bör eller kan ställa dem. Däremot betyder det att vi behöver använda allt vårt förnuft och all vår vetenskaplighet för att vara öppna inför alternativa svar och vår oförmåga att kunna bedöma dessa alternativa svars riktighet i förhållande till varandra. Vi varken behöver eller bör ha uppfattningar om allt. I stället bör vi vara noggranna med vad vi väljer att ha uppfattningar om och obevekligt koppla våra uppfattningar till kunskap och befintliga underlag. 

I praktiken innebär detta att de flesta av oss, eller i värsta fall alla, i vissa frågor tvingas utgå från generella trosföreställningar som verkar fungera i vår sociala kontext, trots att vi själva i viss utsträckning saknar kunskap för att kunna bedöma frågorna. Det innebär i sin tur att det vid varje tid i de mest olika kulturer lär finnas ett antal föreställningar om verkligheten som de flesta delar och anpassar sina beteenden efter trots en i sak otillräcklig grund därtill. 

Men verklighetsförståelsen har ökat

Som tur är finns det ändå skäl att vara positiv till hur mänsklighetens verklighetsförståelse förändrats över tid. Särskilt i västvärlden har många vanligt förekommande uppfattningar blivit mer relevanta och i överensstämmelse med den faktiska verkligheten. De senaste århundradena har exempelvis religionernas inflytande minskat till förmån för vetenskapliga rön. Ett av det allra viktigaste bidragen till denna utveckling är utgivningen av Charles Darwins bok ”Om arternas uppkomst” 1859. Enligt många utgör evolutionsteorin vetenskapens viktigaste seger genom sin transformering från politiskt inkorrekt hädelse till en av vetenskapshistoriens kanske mest väl bevisade teorier. Evolutionsteorin är ett fundament för efterföljande naturvetenskaplig forskning. Ändå verkar många även i vår tid både ha missförstått evolutionens grundläggande funktion och i än högre grad konsekvenserna av densamma. Mer om detta senare. 

Vad vi tror, anser och vet

Ordet ”vidskepelse” är negativt värdeladdat och personer som upplever sig tro på olika former av vidskepelse brukar aldrig använda detta ord för att beskriva sin tro. Enligt Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” betyder vidskepelse: ”– tro på övernaturliga företeelser, dvs. sådant som inte ingår i (den egna) tidens erkända kunskap el. religion”. Notera den anmärkningsvärda anpassningen till rådande maktstrukturer som denna formulering är ett uttryck för. Som något slags underordnad tilläggsinformation får vi veta att ”övernaturliga företeelser inte uppfyller kriterierna för vidskepelse” – om de är en del av samtidens religion! 

Notera också de historiskt vanligt förekommande oheliga allianserna mellan maktens och religionens företrädare, vilka inte sällan har varit och är desamma. Maktens företrädare gagnas av att beskriva det de står för som något positivt; konkurrenter om makten och det konkurrenterna står för behöver däremot beskrivas som något negativt; detta för att maktens företrädare ska kunna upprätthålla och stärka sin makt och motverka och förhindra att konkurrenter om makten får möjlighet att komma i åtnjutande av den. 

I praktiken är detta sällan helt svart eller vitt i likhet med det mesta här i världen, som exempelvis demokrati. Oberoende av olika förekommande definitioner av vad demokrati och ”sann” eller ”verklig” demokrati ”egentligen” är eller borde vara – kan demokratin som företeelse i någon mån anses utgöra en strävan efter att konkurrenter om makten ska få kämpa om den på någorlunda lika villkor. För att så ska bli fallet i praktiken krävs dock vissa förutsättningar som bekymmersamt sällan brukar vara förhandenvarande. 

Det är skillnad mellan att tro, anse och veta även om ordens innebörder många gånger både tangerar och överlappar varandra mer än önskvärt för den som eftersträvar tydlighet. Den som tror kan typiskt göra det mer eller mindre genomtänkt och medvetet. När det gäller religiösa trosfrågor handlar tron vanligen om att den troende fattar något slags beslut och ”väljer att tro” på något som någon annan påstår att det finns skäl att tro på. I stället för sakargument används ofta just hänvisning till andras muntliga eller skriftliga påståenden, egna subjektiva upplevelser samt en svårbeskriven känsla och vilja att tro. I många fall försöker vissa religiöst troende rationalisera sin tro genom skenargument för densamma. 

Smutskastning av vetenskapen

Ett vanligt förekommande skenargument för religiös tro av olika slag är smutskastning av vetenskapen. Med hänvisning till att vetenskapen ”har haft fel” eller ”inte kan förklara” vissa aspekter av verkligheten skulle det enligt detta skenargument finnas skäl att misstro vetenskapen, och i förlängningen mer eller mindre omedvetet tro utan skäl. Exempel på dylik förnuftsvidrighet: 

Även om vetenskapen på ett övertygande sätt skulle kunna styrka Big Bang-teorins riktighet så kvarstår frågan om vad som i så fall gav upphov till smällen. Det kan vetenskapen inte förklara och än mindre bevisa. I och med vetenskapens misslyckande härvidlag finns det skäl att tro på en gud som den rimliga förklaringen till världsalltets existens. Gudens oändlighet i tid och rum ligger dessutom bortom vad vi ofullkomliga människor kan förstå. 

Dylik skenargumentation framförs inte sällan i diskussioner mellan troende och självdefinierade ateister som Richard Dawkins, Sam Harris, framlidne Christopher Hitchens m. fl. Nämnda personer besitter obestridlig intelligens, imponerande bildning och social kompetens såväl vad gäller att bemöta stolliga skenargument som att charma en beundrande publik. Möjligen skulle nämnd skenargumentation ibland kunna bemötas tydligare och mer obevekligt än vad som alltid varit fallet. Exempel: 

Vetenskapen kan inte kritiseras för att den inte kan bevisa eller motbevisa alla tänkbara påståenden om verkligheten. Den sanna vetenskapens förutsättningar ger i stället per definition begränsande ramar vilka vi behöver förstå för att över huvud taget kunna skaffa oss faktisk kunskap som alternativ till vidskepelse och grundlösa fantasier. Det faktum att vetenskapen varken kan styrka eller avfärda alla föreställningar om verkligheten utgör ingen som helst orsak att tro något utan skäl. Tvärtom ger det skäl att inte tro i väntan på relevanta underlag därtill. Endast en dåre kan tro utan skäl! 

Att en ”gud” inte skulle kunna förstås av oss människor beroende på våra begränsningar som art är ett påstående som kommer från människor med anspråk på att förklara detta för andra människor. I och med sitt påstående har de konstaterat att de inte förstår det de gör anspråk på att förklara för andra. Den som inte förstår något specifikt är per definition olämplig och diskvalificerad att förklara det specifika som den inte förstår för andra. Dessutom är det oförskämt, kränkande och förmätet att påstå att alla individer tillhörande mänskligheten skulle vara oförmögna att förstå något specifikt med hänvisning till att någon annan påstår att det skulle vara så eller för att man själv upplever att man inte förstår. Det skulle obestridligen kunna vara så att en eller flera andra individer kan förstå även om man själv inte känner till det. 

Bortsett från det motsägelsefulla och förnuftsvidriga påståendet om att vi människor inte skulle kunna förstå en viss gud – förklarat av personer som därmed underkänner sig själva i fråga om att förstå denne gud – så innebär hänvisningen till gud som upphovet till den stora smällen bara en meningslös lek med ord. Förtydligande uttryckt säger dessa troende följande: Vetenskapen/ni/vi kan inte förklara hur den stora smällen uppkom varför den rimliga orsaken är något annat som vi inte heller kan förklara. Därmed förklarar vi något oförklarligt med något annat oförklarligt. 

Det vi ”tror” eller ”upplever att vi tror” brukar vara grundat i något mer eller mindre subjektivt eller personligt relaterat. Här finns en skillnad mellan mer vardagliga trosfrågor och existentiella trosfrågor i form av religiös tro och förment övertygelse. 

Även den som ”anser” att något förhåller sig på ett visst sätt brukar typiskt göra det grundat i något mer eller mindre subjektivt. Den som ”anser” något bör därmed i högre grad än den som ”vet” något betraktas som grundad i sin smak eller individuella utgångspunkt. Samtidigt urlakas ibland betydelsen av att ”anse” något i detta hänseende genom formuleringar som: ”vetenskapen anser att …”. Förkrångligande nog behöver detta ändå inte alltid vara entydigt olämpligt. 

Ödmjuk vetenskaplighet

Ytterligare komplicerande är det att så många påstår sig veta både det ena och andra trots att de egentligen inte gör det. Frågan blir då vem som kan avgöra vad någon vet eller inte vet. Här finns ett språkligt och vetenskapligt alternativ att ersätta uttrycket ”jag vet” med uttrycket ”jag tror eller anser mig veta”. Därmed tydliggörs den prestigelösa öppenheten på vetenskaplig grund innebärande att vi ständigt behöver vara beredda att ompröva slutsatser när nya tidigare okända omständigheter ger skäl därtill. 

Vad vi egentligen verkligen kan veta är en svår och i djupare mening möjligen omöjlig fråga att besvara entydigt. Ett försök att besvara frågan om vad vi verkligen kan veta behöver nog snarare omfatta en noggrann och uttömmande beskrivning av de förutsättningar under vilka vårt förmenta vetande kan anses vara giltigt.  

Går vi till vetenskapliga experiment finns det två aspekter av dylika som många verkar bortse ifrån eller inte förstår. Den första innebär att vetenskapliga experiment endast kan påvisa förekomsten av något specifikt, inte bevisa ickeexistensen av något ej påvisat under experimentets genomförande. Den andra aspekten som ofta missas innebär att vetenskapliga bevis gäller under angivna förutsättningar och med en viss sannolikhet. 

Utöver dessa två grundaspekter finns det en övergripande förutsättning som tangerar och överlappar filosofin när det gäller vetenskapliga experiment, slutsatser och bevis. Det är att om nya tidigare okända uppgifter framkommer kan det medföra att tidigare slutsatser och bevis måste omvärderas. Det betyder i sin tur att vissa tidigare förmenta vetenskapliga ”sanningar” kan vara felaktiga eller i varje fall ofullständiga. 

Den som söker argument för olika former av vidskepelse och mer eller mindre ogrundad tro har här en skenbar möjlighet att förringa vetenskapen som fundament för relevanta uppfattningar om verkligheten. För den som tänker djupare än så kan det faktiskt vara precis tvärtom! Just därför att verkligheten är så mångfasetterad och svår att förstå sig på är vår enda chans att lyckas så bra som möjligt att vi använder oss av det förhållningssätt och den metodik som genom historien har visat sig vara den bästa och mest relevanta ur ett kunskapsperspektiv! 

Här gäller det att vara medveten om flera olika perspektiv samtidigt. Vetenskapen kan hjälpa oss förstå verkligheten genom att ge oss skäl att tro att något med en viss sannolikhet förhåller sig på ett visst sätt under specifika förutsättningar. Om och när ny information, som eventuellt motsäger tidigare slutsatser, blir kända ska dessa slutsatser revideras i enlighet med den nya och tidigare okända informationen. Detta är inte en prestigeförlust för vetenskapen utan dess vackraste och mest lysande triumf! 

Religiös tro och ateism som antivetenskaplig vidskepelse och kunskapsförakt 

Vår tids världsberömda självdefinierade ateister har stora beundrarskaror. Den mest kände och erkände av dem torde vara professor Richard Dawkins som nyligen framträdde i Stockholm. Beroende på definition kan begreppet ”ateist” upplevas vara bekymmersamt enligt vissa vetenskapligt sinnade människor. För de flesta torde ordet ”ateist” syfta på en person som mer eller mindre kategoriskt förnekar existensen av gudar och gudinnor. Enligt Svenska akademins ”Svensk ordbok” betyder ateist: ”person som förnekar existens av en gudom”. Frågan blir då vad det betyder att ”förneka existensen” av något. 

Definitionsfrågan kring ateism visar att komplicerade filosofiska sammanhang ofta kommer att inbegripa semantik och språkanalyser. Här gäller det att särskilja innebörden av ”att inte tro på något” respektive ”att vara förvissad om ickeexistensen av något”. Att inte tro på något är ett passivt förhållningssätt enligt vilket man med rådande förutsättningar inte kan uppleva detta något som rimligt och värt att tro på. Att däremot vara förvissad om ickeexistensen av något är ett mer aktivt ställningstagande genom vilket man underförstår att rådande förutsättningar är tillräckliga för att komma fram till slutsatsen att det är rimligt att förneka existensen av detta något.  

I enlighet med tidigare redogörelse för att det i vetenskapligt hänseende inte är möjligt att experimentellt bevisa ickeexistensen av en ej påvisad företeelse måste denna princip för att äga generell giltighet också omfatta det omöjliga i att bevisa att gudar och gudinnor inte skulle kunna existera. Förenklat och förtydligande uttryckt så är det enligt vetenskapens förutsättningar – såsom vi förstår dem i vår tid – inte möjligt att bevisa ”att en gudom inte existerar”. Dessa språkliga och filosofiska frågor har förvisso hanterats mer eller mindre elegant av flera av de självdefinierade ateisterna men inte desto mindre anser vissa kritiker av dem att deras användning av ordet ”ateist” är olämplig på grund av förment ovetenskaplighet. 

I stället för en svartvit antingen eller-inställning kan den vetenskapliga utgångspunkten anses vara att lägga pussel och tolka motivet efter bästa förmåga trots att många pusselbitar saknas. Gör vi det finns det relevanta slutsatser att dra om samtliga världsreligioner. De är alla skapade av människor i en social kontext och ett historiskt sammanhang. De omfattar också alla olika påståenden om och förklaringar av verkligheten. Den mest framgångsrika av dem alla, den s.k. kristendomen (mer om det olämpliga i religionens namn senare), var ursprungligen en judisk sekt som majoriteten av dåtidens judar avvisade. Detta faktum har kristna genom historien anfört som ett argument emot judendomen och mot judar – framför allt med hänvisning till nya testamentets beskrivningar av judarnas aktiva inblandning i domen, tortyren och avrättningen av Jesus. 

Notera att både judendomen och den s.k. kristendomen har gamla testamentet i Bibeln som en del av sina heliga urkunder. Därmed omfattar båda religionernas heliga urkunder den judiska lagen, Toran. Ha också i minnet att frågan om vad som ”i verkligheten inträffade och inte inträffade” enligt berättelserna i dessa urkunder behöver särskiljas från textanalyser som syftar till att utreda frågor om moral, kultur och hur vissa människor som kämpat för att tillskansa sig makt har betett sig och alltjämt beter sig. 

Före 1859, då Charles Darwins bok ”Om arternas uppkomst” gavs ut, betraktades en betydande del av nämnda judiska sagoberättelser som faktiska verklighetsbeskrivningar. Detta faktum torde högst antagligen ha bidragit till att vi även i vår tid – då vetenskapen i hög grad har tagit över som den mest trovärdiga källan till verklighetsförklaringar – betraktar den s.k. kristendomen som ”lite bättre” och ”lite mer trovärdig” än andra religiösa trosuppfattningar när det gäller att beskriva verkligheten på ett relevant sätt. Dessutom är det många även i vår tid som värderar mångtusenåriga judiska sagor högre än modern vetenskap som källa till förklaringar av hur verkligheten fungerar. 

Våra fornnordiska sagor betraktas av somliga som rena fantasier utan eller med väldigt ringa verklighetsanknytning. Samtidigt menar vissa fornnordiskt intresserade och troende att den mindre svart/vita världsbild som vårt ursprungsfolks gudar och gudinnor representerar överensstämmer bättre med den moderna vetenskapen än den s.k. kristendomen; exempelvis genom att gudar och gudinnor var tvungna att kämpa med begränsade förutsättningar för att försöka nå sina mål. Det kan anses tyda på en högre grad av överensstämmelse med livets förutsättningar än en förment evig och allsmäktig judisk gud. Det faktum att en stor del av mänskligheten bland jordens alla folk menar sig tro på och tillber denne judiske gud säger ingenting om rimligheten i de sagoberättelser som beskriver honom. Däremot finns det skäl att analysera de påståenden om guden som sagorna omfattar för att bedöma hans egenskaper, mål och moral. Mer om det i kommande artiklar. 

Skribent: Gustav Berg

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

Liknande artiklar