God moral och andlig renhet – del 4

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Felande länkar inom religiös tro 

Detta är den fjärde artikeln på temat ”God moral och andlig renhet” och berör tankefel rörande orsak/verkan-kedjor som används som skenargument för behövliga förutsättningar som krävs för att slutsatser vilande på desamma ska framstå som rimliga.

Med uttrycket ”felande länkar inom religiös tro” travesterar jag tidigare historiska skenargument mot evolutionen. Skillnaden mellan världsreligionerna och evolutionen är stor härvidlag. Vissa av evolutionens övergångsformer, vilka tidigare kallades felande länkar, utgör pusselbitar i ett pussel som över tid har kunnat läggas med en ökande grad av tydlighet och förvissning om vad den övergripande pusselbilden visar. Medan tiden förflyter hittas alltfler bitar som kompletterar bilden. Ibland behöver vissa äldre bitar flyttas när nya tillkommer vilket innebär att den övergripande pusselbilden blir allt tydligare. 

Med felande länkar inom religiös tro avses tankefel rörande såväl orsak/verkan-kedjor som ogrundade påståenden som används som skenargument för behövliga förutsättningar som krävs för att slutsatser vilande på desamma ska framstå som rimliga. Exempel: (en) gud är god. 

Religionskritik av många olika slag har framförts och framförs i en rad olika sammanhang. Vissa antireligiösa resonemang är mer eller mindre politiskt korrekta i vår samtid i vissa kulturer, särskilt i västvärlden. Samtidigt finns det ett antal relevanta invändningar mot religiös tro i allmänhet – inklusive tron på den så kallade kristendomen i synnerhet – vilka sällan eller aldrig brukar framföras. Orsaken därtill skulle delvis kunna vara att vår västerländska kultur vilar på så kallad kristen grund.

Vad det betyder torde det vara svårt eller omöjligt att ange exakt.  Så kallade kristna föreställningar om historiska händelser och moraliska synsätt har dock kommit att prägla oss – och därmed hela världen i och med att denna judiska sekt transformerades till en världsreligion som kom att bli den propagandistiskt mest framgångsrika läran någonsin. 

Religionernas verklighetsbeskrivningar strider mot naturlagarna 

Förmenta ateister och övriga religionskritiska personer anför ofta den generella invändningen mot religioner att deras förklaringsmodeller strider mot naturlagarna, såsom vi förstår dem. Denna invändning är politiskt korrekt i vår tids västvärld. Utöver tidigare nämnda världsberömda ”ateister” kan nämnas det amerikanska inringarprogrammet ”The Ateist Experience” med Matt Dillahunty med flera. Dessa program handlar ofta om kombinationen av att påvisa orimligheten i att tro något specifikt med hänvisning till Bibeln och att troende inte sällan är relativt okunniga om vad som faktiskt står i Bibeln. Matt Dillahunty, som är före detta djupt troende kristen, är däremot mycket Bibelkunnig och kan därmed inte sällan framställa troende inringare som fördomsfulla och okunniga, såväl om Bibeln som om modern vetenskap. 

Vissa empatiska och vetenskapligt förankrade religionskritiker har dock kritiserat dessa program för att i vissa fall påminna om illa dold mobbning. Inte desto mindre så är världsreligionernas verklighetsförklaringar enligt vår tids vetenskap över lag felaktiga när det gäller människans historiska utveckling som art liksom världsalltets uppkomst, egenskaper och förutsättningar. 

En förnuftsvidrig vanföreställning som strider mot naturlagarna inom de monoteistiska religionerna är tron på en mer eller mindre ursprunglig allsmäktig gud som ”alltid” ska ha funnits och som vid något tillfälle i tiden valde att ”skapa världsalltet”. Högre väsen och livsformer har så vitt vi förstår och empiriskt kan påvisa det, alltid utvecklats över tid via evolutionära processer. Trots att det historiskt har förelegat missuppfattningar om hur evolutionen fungerar, och trots att den store Charles Darwin själv inte förstod evolutionens alla yttringar och mekanismer, så får vi betrakta evolutionens övergripande princip som ovedersägligen belagd bortom allt rimligt tvivel. 

Det är till och med så att fantasifulla idéer om att vissa av våra mänskliga utvecklingsfaser skulle ha involverat aktiv påverkan från högtstående utomjordiska livsformer i så fall rimligen både kan – och i förnuftets namn också bör – förstås som en yttring av evolutionsmekanismer. Evolutionens mekanismer har lika lite att göra med vårt tids floskler om ”allas lika värde” som till synes ”orättvisa” förutsättningar för individer, raser och arter att fungera och överleva i sina respektive miljöer.

Hänvisning till religiösa urkunder

Religionsförespråkare av olika slag hänvisar ofta till sina religioners religiösa urkunder som det är vanligt att citera och tolka och ibland också analysera relativt olika omständigheter som exempelvis den historiska utvecklingen sedan texterna skrevs. I sak är det utmärkt att tolka och analysera texter, det är rent av potentiellt vetenskapligt. Samtidigt finns här en stor risk för ovetenskaplighet, tendentiös demagogi och politiskt korrekt anpasslighet. Oavsett vilka åsikter man har om religiösa och politiska frågor så finns det skäl att försöka särskilja vad som faktiskt står i en förment helig urkund respektive hur tolkningen av den förändrats över tid. 

Religiösa och politiska och makthavare i ohelig allians har traditionsenligt använt sina respektive till buds stående medel för att bevara och stärka sin makt. Dessvärre har de till buds stående medlen skrämmande ofta omfattat ageranden som många av oss anser vara djupt omoraliska och oacceptabla; exempelvis systematisk historieförfalskning, grundlös nedsvärtning av hela folk och kulturer, massvåldtäkter, tortyr och folkmord. 

För tydlighets skull är det alltså inget argument att det står något i en skrift som någon definierar som en helig urkund. Det är vad som specifikt står i skriften i fråga som i första hand bör uppmärksammas och bedömas utifrån innebörd, riktighet, rimlighet och moraliska överväganden. 

Grupptillhörigheter och historiska kontexter

Många, inte minst i västvärlden, skulle antagligen beskriva sina uppfattningar och trosföreställningar som ett uttryck för egna bedömningar och mer eller mindre tankemässigt fria val. Förhoppningsvis är det också så i något högre utsträckning inom vår kultursfär än andra. Icke desto mindre torde majoritetens uppfattningar i hög grad vara förankrade i vår kulturs djupare sociala grund inklusive makthavarnas sätt att utöva sin makt på; vilket för övrigt kan betraktas som två sidor av samma mynt. 

Majoriteters uppfattningar och trosföreställningar är dock inte per automatik riktiga eller rimliga bara för att de delas av fler än minoriteters dito. Dessutom finns det risker i fråga om psykologiska och emotionella aspekter av majoriteters uppfattningar vilka kan visa sig vid bråk, idrottsevenemang, mobbning, demonstrationer, upplopp – och i krig! Utöver frågor om rätt eller fel där majoriteter historiskt inte sällan har haft fel, exempelvis i fråga om att jorden skulle vara världsalltets medelpunkt, har majoriteters uppfattningar i sina respektive samtider sannolikt en betydande påverkan på de individer de utgörs av. 

Massans psykologi betraktats ibland som ett exempel på något som kan generera ett slags snöbollseffekt; ju fler som tycker och tänker på ett visst sätt desto fler brukar det finnas som blir benägna att tycka och tänka just på det sättet. När kombinationen av majoritetens synsätt och en historisk tradition, faktisk eller efterhandskonstruerad, samverkar uppstår det risker. I det korta perspektivet finns det risk för att de politiskt styrande blir allt mer totalitära. 

Exempel: 

Sveriges ”värdegrund” i vår tid inskränker yttrandefriheten och fungerar som skenargument för diskriminering av ursprungsbefolkningen. 

I det längre perspektivet finns det risk för att sunt förnuft, vetenskap och empati som grundläggande fundament för samhällets organisation får stå tillbaka för vidskepelse och maktutövares tendentiösa narrativ. 

Exempel: 

Den moraluppfattning som den så kallade kristendomen bidragit till att sprida torde ha influerat modernare läror av olika slag, exempelvis kommunismen, och kommit att utgöra en sällan ifrågasatt grundbult för godhet genom fokus på och utlovande av förmenta plusvärden i form av behovsuppfyllelser; i ett paradis efter döden eller i ett jämlikt samhälle på jorden. 

Teodicéproblemet och den förment fria viljan

Teodicéproblemet handlar i korthet om hur existensen av en allsmäktig och god gud kan vara förenlig med existensen av ondska. Dylika frågeställningar är äldre än den så kallade kristendomen men i västvärlden i vår tid är de mest aktuella i relation till de tre monoteistiska världsreligionerna judendomen, den så kallade kristendomen och islam. 

Det finns två perspektiv på teodicéproblemet som sällan blir belysta. Det första handlar om beskrivningen av den judiske guden Jahve som god. I samtliga tre monoteistiska världsreligioner – vilka i grunden baseras på tron på en och samma judiske gud – framförs påståenden om att denne gud skulle vara god. Någon beskrivning av vad godhet är, hur godhet kan och bör manifesteras, utvärderas och kvantifieras, saknas dock. I stället blandas religiösa påbud, beskrivningar av straff och liknelser med hemska hämndaktioner som kan förväntas skrämma och drabba ”otrogna”. Det framstår som uppenbart att denne gud – såsom han beskrivs i judarnas och de så kallade kristnas gemensamma heliga urkunder – knappast kan anses uppfylla normalt förekommande kriterier på att vara god. 

Notera den moraliskt semantiska påverkan språket ”tvingar på oss” genom att orden ”god” och ”godhet” underförstår moraliska ställningstaganden som i sak inte alltid är självklara. Mer om detta senare. 

Det andra perspektivet på teodicéproblemet som sällan blir belyst är en relevant beskrivning av vad ondska är, hur den kan manifesteras, utvärderas och kvantifieras. I stället finns påståenden om att olika handlingar ska definieras som onda respektive goda men själva förklaringen till varför och på vilket sätt ondska är ont framstår som oklart och motsägelsefullt. Notera även här den semantiska påverkan språket ”tvingar på oss” genom att orden ”ond” och ”ondska” underförstår moraliska ställningstaganden som i sak inte alltid är självklara. Mer om detta senare.

Uttrycket ”den fria viljan” är en grundbult i den så kallade kristendomen och går tillbaka till berättelsen om Adam och Eva i judarnas Tora och det Gamla testamentet i de så kallade kristnas Bibel. Enligt denna saga ska guden ha förbjudit Adam och Eva att äta av frukten från kunskapens träd. De bröt dock mot detta förbud genom att äta av den förbjudna frukten och försökte sedan skylla ifrån sig. Kontentan av berättelsen påstås vara att deras handlande utgör grunden till den mänskliga arvsynden vilken vi människor än i dag är bärare av och behöver förlåtas för genom ”försoning genom ett försoningsoffer”. Mer om detta senare. 

Frågan är vad uttrycket ”den fria viljan” betyder. Vad skulle viljan kunna vara fri ifrån? Den kan rimligen inte vara fri från vårt individuella medvetande och vår egen verklighetsupplevelse. Tvärtom torde den vara obevekligt kopplad just till vårt individuella medvetande. Exakt hur vårt individuella medvetande fungerar känner vi i vår nuvarande samtid inte till. Däremot vet vi att vi påverkas såväl av vårt biologiska arv som av den miljöpåverkan och sociala interaktion vi erfar under vår levnad – en process som för övrigt påbörjas redan innan vi föds. 

Givet det vi i dag känner till om vårt mänskliga medvetandes förutsättningar framstår det som orimligt att vår vilja skulle kunna existera oberoende av vårt genetiska arv och den miljömässiga påverkan vi fått under vår levnad. Därmed uppstår två följdfrågor. 

1. Kan vi över huvud taget välja något ”fritt”? 

2. Om inte, har vi över huvud taget något ansvar för våra val och handlingar? 

Här gäller det att skilja mellan vilja och val. Vi kan ha möjlighet att göra mer eller mindre fria val i fråga om allt från lågt till högt, som vilken tandkräm vi ska köpa till om vi ska döda en fiende eller tro på en judisk gud. Vi kan också vara ansvariga för konsekvenserna av de mer eller mindre fria val vi gör – oberoende av hur ofri vår vilja var när valet gjordes. 

Här finns ett skenargument för uppfattningen att brottslingar bör betraktas som offer för sina egna förutsättningar. Politiska förespråkare för milda straff och hög grad av förståelse för brottslingar verkar dock ha missförstått något om konsekvenskedjan i sammanhanget. Vi kan nämligen ha uppenbara och legitima skäl för att vilja motverka handlingar vars konsekvenser är oönskade. De som utför oönskade handlingar behöver därför förhindras från att göra det igen samt få något slags straff i förebyggande syfte mot upprepade gärningar. Vidare behöver andra potentiella brottslingar varnas för att utföra liknande handlingar. Utöver detta resonemang finns det förstås andra aspekter på straff, beviskrav och samhällets övergripande syn på och rätt att agera mot individer som begår oönskade handlingar.

De förutsättningar som judarnas gud skapade för Adam och Eva – särskilt förbudet mot att äta av frukten från kunskapens träd – var guden själv ansvarig för eftersom han var allsmäktig. Han var också ansvarig för de specifika egenskaper han hade givit Adam och Eva vilka i sin tur utgjorde grunden för deras val att äta av den förbjudna frukten. Så här långt i sagan framstår därmed denne gud som klandervärd på två sätt. Dels genom att han inte förklarade för Adam och Eva varför de inte fick äta av den förbjudna frukten på ett sätt som de förstod. Dels genom att han inte informerade dem om de fruktansvärda konsekvenser som skulle komma att drabba hela den efterföljande mänskligheten genom arvsynd om fruktförbudet bröts. 

Betänk att för den allsmäktige judiske guden Jahve utgjorde Adams och Evas brott mot fruktförbudet skäl att tillåta all världens ondska! Läs och begrunda gärna föregående mening en gång till med anledning av dess närmast ofattbara innebörd i form av bristande proportionalitet, total empatibrist och narcissistiskt självhävdelsebehov av en omfattning som knappast någon psykologisk eller psykiatrisk analys skulle kunna rimliggöra. Vad kan väl ”den stackars allsmäktige judeguden” ha utsatt sig själv för som givit honom så oändliga och ofattbara kompensationsbehov att han accepterar ”all världens ondska” samtidigt som han kräver att människorna som utsätts för den ska tillbe honom som ”god”?

De förutsättningar som judarnas gud skapade för Adam och Eva – särskilt förbudet mot att äta av frukten från kunskapens träd – var guden själv ansvarig för eftersom han var allsmäktig. Han var också ansvarig för de specifika egenskaper han hade givit Adam och Eva vilka i sin tur utgjorde grunden för deras val att äta av den förbjudna frukten. Så här långt i sagan framstår därmed denne gud som klandervärd på två sätt. Dels genom att han inte förklarade för Adam och Eva varför de inte fick äta av den förbjudna frukten på ett sätt som de förstod. Dels genom att han inte informerade dem om de fruktansvärda konsekvenser som skulle komma att drabba hela den efterföljande mänskligheten genom arvsynd om fruktförbudet bröts. 

Betänk att för den allsmäktige judiske guden Jahve utgjorde Adams och Evas brott mot fruktförbudet skäl att tillåta all världens ondska! Läs och begrunda gärna föregående mening en gång till med anledning av dess närmast ofattbara innebörd i form av bristande proportionalitet, total empatibrist och narcissistiskt självhävdelsebehov av en omfattning som knappast någon psykologisk eller psykiatrisk analys skulle kunna rimliggöra. Vad kan väl ”den stackars allsmäktige judeguden” ha utsatt sig själv för som givit honom så oändliga och ofattbara kompensationsbehov att han accepterar ”all världens ondska” samtidigt som han kräver att människorna som utsätts för den ska tillbe honom som ”god”?

Teodicéproblemet omfattar alla tänkbara frågor om hur och varför verkligheten ser ut och fungerar som den gör. Oavsett vilka förmenta orättvisor och ohyggliga övergrepp vi än kan föreställa oss så är det alltså judarnas och de kristnas gemensamma gud som bär det yttersta ansvaret för allt detta elände och ofattbara lidande – om han är allsmäktig. Som allsmäktig skulle han per definition kunna avskaffa alla verklighetens oönskade förutsättningar och skeenden. Ser vi således till vad som står i de förment heliga urkunderna blir slutsatsen av beskriven frågeställning att denne gud inte är god utan ond, om vi erkänner ansvar för konsekvenser av handlande. 

En förklaring till gudens handlande skulle kunna vara att han visserligen till fullo insåg konsekvenserna av sina egna beslut och handlingar men att han önskade just de konsekvenser som blev resultatet: d.v.s. ofattbart lidande för ett enormt antal människor, svält, mobbning, tortyr, våldtäkter, krig, folkmord m.m. En annan förklaring skulle kunna vara att guden, trots påståenden om allsmäktighet, i själva verket inte är allsmäktig utan i stället har en begränsad makt som på något sätt inskränks av ”demoner”, ”Satan”, ”djävulen”. 

Ett vanligt förekommande skenargument för att försöka tona ned bilden av gudens agerande som ont är att han inte ville ha lydiga nickedockor utan människor som valde att lyda honom av ”fri vilja”. Därmed skulle Adams och Evas förment fria vilja kunna vara gudens räddning från att framstå som ond trots att hans agerande framstår som ont i och med att konsekvenserna av det blev all världens ondska.

Jämför denne guds agerande med en läkare som utsätter en förståndshandikappad patient för ett psykologiskt experiment i vilket den handikappade åläggs att inte äta av ett framdukat mål med utsökt mat trots att tiden går och hungern stegras. Stackaren får ingen förklaring till varför han är förbjuden att äta, endast att han absolut inte får göra det. Till slut tar hungern över och han bryter mot förbudet som han inte förstår varför han har fått eller konsekvenserna av om han bryter. Om läkaren då bestämmer sig för att den stackars handikappade ska torteras ihjäl på grund av synden att ha ätit när hungern blev för svår, är läkaren ur alla rimliga moraliska perspektiv en omänsklig brottsling som begår ett ohyggligt övergrepp mot en fullständigt oskyldig stackars handikappad. På motsvarande sätt – men betydligt värre genom omfattningen av all världens ondska! – agerade den förment allsmäktige och goda judiske guden! 

Guden skulle ha kunnat mildra intrycket av sin ondska om han hade försökt förklara grunden till sina intentioner och sitt förverkligande av dem. Dock är det svårt – och för de allra flesta av oss förhoppningsvis omöjligt! – att föreställa sig något enda moraliskt giltigt skäl för att aktivt välja all världens ondska och lidande som ett medel i sin maktutövning. Särskilt om dem man ska demonstrera sin makt inför är människor som agerat i enlighet med förutsättningar som de själva varken förstått eller kunnat påverka, och vars handlingars konsekvenser de varken informerats om eller kunnat förutse.

Den så kallade kristendomen och kommunismen

För länge sedan sändes ett program i Sveriges Television i vilket en tidigare Sovjetmedborgare som levt under Stalins terrorregim intervjuades. Den vid tillfället äldre mannen uttryckte visst missnöje med Stalin och hans regim men föreföll ändå vara djupt präglad av att regimen på det stora hela skulle ha haft ett gott uppsåt. Den gamle mannen sa något i stil med att han visserligen beklagade att hans familj och större delen av hans släkt hade avrättats men framhöll samtidigt att Stalin hade lyckats hålla arbetslösheten väldigt låg. 

Ur ett psykologiskt perspektiv är det intressant att jämföra den s.k. kristendomen med kommunismen. Trots att den s.k. kristendomens propaganda har präglat betydligt fler människor under avsevärt längre tid än förekommande varianter av kommunistisk dito, så framskymtar vissa likheter mellan lärorna; utöver att de skapats av judar med huvudsakliga målgrupper utanför det egna folket. Båda lärorna adresserar förmenta behovsuppfyllelsebehov vilket rent propagandistiskt, med facit i hand, visade sig bli strategiskt framgångsrikt. I propagandaframgångarna förefaller det också finnas en viktig underton av narcissistiskt godhetsupphöjande samt skuldbeläggning och förnedring av ”de onda”, det vill säga de med avvikande uppfattningar. 

Som tidigare uppmärksammats är våra fornnordiska traditioner betydligt mer moderna och relevanta ur detta perspektiv. Mänskligheten kan rimligen inte delas in i två motsatta grupper: de goda och de onda. Utöver definitionsfrågan och dess många problem avseende vem som är god eller ond för vem, hur och varför, så torde de allra flesta av oss vara mångfasetterade och i många fall också motsägelsefulla i vissa av våra ställningstaganden.

Vår tids religiösa och politiska maktläror, i mer eller mindre oheliga allianser för att makthavarna ska kunna behålla och utöka sin makt på folkens bekostnad, är gamla och otidsenliga. Vidare är de gravt ovetenskapliga i relation till vad vi i dag vet om livets ursprung och förutsättningar. Ordet ”konservativ” som beskrivning av så kallad högerpolitik passar möjligen ungefär lika bra eller dåligt som för att beskriva så kallad vänsterpolitik. Hela denna skala, inklusive den så kallade kristendomen och kommunismen, skulle ur ett perspektiv kunna beskrivas som ”modern vidskepelse” med usel överensstämmelse med modern vetenskap. Den som anser att ordet ”konservativ” är positivt värdeladdat skulle förslagsvis kunna söka vår ursprungsbefolknings rötter i vårt fornnordiska kulturarv som alternativ till folkfrämmande vidskepelse och antivetenskapliga fördomar och dogmer om ”allas lika värde” med mera. 

Ett sådant sökande kan leda både till god moral och andlig renhet men det finns många fallgropar på vägen till detta hägrande mål. Mer om dem senare efter kommande mer djuplodande filosofisk och moralisk kritik mot folkfrämmande vidskepelse och livsfientlig moral som hör hemma på historiens soptipp.

Skribent: Gustav Berg

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

God moral och andlig renhet – del 3

God moral och andlig renhet – del 2

God moral och andlig renhet – del 1