Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Den dolda ondskans förklädnad
I de tidigare krönikorna 1–6 förklaras bland annat varför den så kallade kristendomen inte existerar enligt vanligt förekommande definitioner. Även likheterna med kommunismen och andra maktläror i form av behovsuppfyllarläror belyses.
Läs förslagsvis de tidigare krönikorna 1–6 först.
Det är viktigt att inte uppfatta kritiken mot behovsuppfyllarlärorna som ett uttryck för uppfattningen att det skulle vara önskvärt att människor inte kan få sina behov tillgodosedda. Så är det inte utan tvärtom. Skälet till att kritisera de stora behovsuppfyllarlärorna är i stället att de skapades av människor som saknade kännedom om evolutionen som förutsättningen för livet, livets utveckling och bevarande över tid.
Hur hårt och omänskligt det än kan förefalla vid en ytlig och överförenklad tolkning av evolutionen så är en av dess viktigaste mekanismer utveckling genom utslagning. Därmed är floskler om att ”älska din nästa som dig själv” och ”åt var och en efter behov” kontraproduktiva om målet är att livet ska kunna utvecklas och bevaras.
Naturen är full av arter som med hjälp av evolutionens utvecklingsmekanismer mejslat fram såväl genetisk som miljömässig reciprok altruism. Det visar att den genetiska överlevnaden, framför allt för den egna avkomman men också för andra mer eller mindre närbesläktades dito, är en oerhört stark förhandenvarande drivkraft. Som nämnts i tidigare krönikor är sociobiologin den viktigaste disciplinen inom detta område där forskningen analyserar socialt beteende ur biologiskt överlevnadsperspektiv. Det är med sociobiologiska glasögon vårt ursprung för första gången i mänsklighetens historia kan få förnuftsmässigt begripliga förklaringar.
Den som inte har läst Richard Dawkins bok Den själviska genen från 1977 (vilken därefter utkommit i två utökade versioner) rekommenderas starkt att göra det. I ett framtida retrospektivt perspektiv torde denna bok komma att uppmärksammas än mer än vad som redan varit fallet.
Parallellen till Charles Darwins världshistoriskt omatchat betydelsefulla bok Om arternas uppkomst från 1859 är också intressant. I båda fallen har en i hög grad fördomsfull och oförstående samtid kommit med skenbara invändningar vilka i själva verket riktades mot de egna vanföreställningarna om böckernas innehåll, inte om det som faktiskt står i dem.
Det är viktigt att inte låta behovsuppfyllarlärarornas godhetsmarkerande om ”att älska sin nästa som sig själv” och ”åt var och en efter behov” fördunkla och förhindra förståelsen för den faktiska betydelsen av utveckling genom utslagning. För som professor Richard Dawkins framhåller så innebär förståelsen för evolutionen och den själviska genen ett ansvar för vilka samhällen vi strävar efter att bygga. Därför bör vi ödmjuka oss inför verklighetens förutsättningar i stället för att beljuga dem för att vi inte tycker de är önskvärda – med hänvisning till historiska stollar som inte ens förstod evolutionsteorins grundläggande funktioner.
Som tidigare berörts, så står acceptans av och förståelse för livets och evolutionens förutsättningar inte på något sätt i motsats till ett empatiskt utformat välfärdssamhälle. Tvärtom! Däremot behöver välfärdssamhället – i motsats till efterkrigstidens så kallade demokratier – baseras på kärlek till livet som företeelse, vetenskaplighet och konsekvensanalyser på längre sikt än en mandatperiod.
Sedan utgivningen av Charles Darwins bok Om arternas uppkomst 1859 kan våra mänskliga kulturer beskrivas som kluvna i en kamp mellan vetenskaplig förståelse respektive behovsuppfyllarlärornas hyckleri och på vidskepelse grundade vanföreställningar. Vad detta till viss del verkar handla om i praktiken är att vi människor så gärna vill ha positiva relationer till våra medmänniskor att vi är beredda att hyckla.
Bekymmersamt många verkar dessutom vara beredda att försöka uppfylla sina missriktade godhetsideal för att i alla fall inför sig själva kunna framstå som ”sanna altruister”. Altruism är dock, som tidigare förklarats, vanligen att betrakta som ett slags perverterad egoism där genomförandet av uppoffringen ger utföraren större psykologiska plusvärden än priset för uppoffringen som sådan.
Godhetsnarrativens många olika yttringar kan alla förstås genom de intrikata mekanismer som samspelet mellan arv och miljö har mejslat fram under evolutionens obevekliga styrning via utveckling genom utslagning. Låt oss därför en gång för alla slå fast att reciprok altruism inte är detsamma som altruism. I stället är det allra mesta vi anser vara vackert, underbart och eftersträvansvärt – i form av hjältemod, uppoffringar, kamp för det goda mot det onda och dylikt – i grunden yttringar av reciprok altruism!
Den så kallade kristendomens och andra behovsuppfyllarlärors konsekvenser
Från och med efterkrigstiden befinner sig västvärlden i en akut självutrotningsfas med ett självhatarnarrativ som framstår som fullständigt obegripligt i sin förnuftsvidrighet och ondska. Självhatarnarrativet syftar till att maximera negativa känslor med hänvisning till förment synd, skuld och skam som Europas ursprungsbefolkning anses vara skyldigt att ta på sig. Hela denna självutplåningsperversion vilar på en för de flesta osynlig och omedveten vanföreställning om att arvsynd skulle existera och dessutom vara moraliskt motiverad. Så är det inte.
Ur historisk propagandasynvinkel har självhatarnarrativet framför allt baserats på tre huvudsakliga orsaker:
1.
Människans arvsynd vilken vi enligt den så kallade kristendomen endast kan hantera genom att tro på en judisk gud; av en händelse samma judiska gud som lurade oss att tro på den i sak icke existerande arvsynden.
2.
Kolonialismen som Europas folk genomförde utan förment behövlig förståelse för att vi borde ”ha vänt andra kinden till” och givit ”åt var och en efter behov”. Notera att kolonialismen delvis genomfördes som ett uttryck för att sprida den så kallade kristendomen, varmed anhängarna till den judiska sekt som kom att bli världslära blottade sitt hyckleri. Jämför med hur vår tids demokratier steg för steg avskaffar medborgarnas frihet med hänvisning till behovet av att ”värna demokratin”. För undvikande av missförstånd så behöver man alltså inte förorda kolonisation av främmande länder för att man underkänner Europas kolonialism som argument för att européer som lever i dag ska skämmas för sitt ursprung.
3.
Den så kallade förintelsen som sedan slutet av andra världskriget har transformerats från att ursprungligen ha varit ett påstått folkmord på judar till vår tids nya godhetsreligion. Nu för tiden handlar den så kallade förintelsen inte längre om en historisk händelse som kan beforskas och analyseras. I stället har utredning av händelsen i många länder kriminaliserats. De förment onda tyskarna, som påstås ha genomfört den så kallade förintelsen, beskrivs inte heller längre som de enda förbrytarna i sammanhanget. Snarare har det skett en expanderande förskjutning som innebär att hela Europas ursprungsbefolkning bör känna sig mer eller mindre skyldig och skambelagd på grund av den så kallade förintelsen; endera för att den enligt vad som påstås genomfördes alternativt för att den inte förhindrades. Notera att den nya förintelsereligionen underförstår och baseras på existensen av en mänsklig arvsynd om än i ny skepnad. Den judeo-kristne gudens fruktförbud kompletteras och avlöses i vår tid av vetenskapsförbud mot historisk forskning.
Det är svårt och i praktiken närmast omöjligt att särskilja och kvantifiera de många olika mekanismer som samverkar till det expanderande rashatet mot Europas ursprungsbefolkning. Viktigare är i stället att se hur detta rasistiska vansinne pågår i antirasismens och den skenbara godhetens namn via behovsuppfyllarlärorna och maktelitens fantasifulla flexibilitet när det gäller att ständigt hitta på nya sätt att skuldbelägga och avveckla Europas ursprungsbefolkning.
Den så kallade kristendomen
Läsare av denna krönika, liksom de tidigare i samma serie, har förhoppningsvis noterat uttrycket ”den så kallade kristendomen” som alternativ till det mer vanligt förekommande ordet för denna judiska sekt som kom att bli världshistoriens mest framgångsrika maktlära och propagandaframgång någonsin.
Det finns goda skäl att kalla denna sekt och senare omatchade maktlära för just ”den så kallade kristendomen” eftersom användning av orden ”Kristus” och ”kristendom” innebär ett visst mått av ett vanligen mer eller mindre omedvetet godkännande av den judiska historieskrivningen. Därmed manifesteras en viss samsyn med judarnas maktambitioner och anspråk på att vara guds utvalda folk.
Det hebreiska ordet ”mashiach” betyder ”den smorde” och syftade på kungen. De grekiska orden ”messias” och ”christos” utgör mellanled till ”Kristus”. Jesus gjorde alltså, enligt de så kallade kristnas Bibel, anspråk på att vara ”den smorde” varmed han definierade sig som jude med hänvisning till att han var av Davids ätt – det vill säga av judisk börd.
Den som varken tror på någon judisk gud eller betraktar judarna som guds utvalda folk – och därför anser att det judiska folkets historia och maktambitioner har spelat och alltjämt spelar en oproportionellt stor roll i världen – har således goda skäl att underkänna orden ”Kristus” och ”kristendomen”. De judiska sagorna och myterna om deras kungar och kamp för att tillskansa sig fördelar gentemot andra folk är således rimligen vare sig något positivt eller värt att bygga traditioner på för andra folk.
Det faktum att judarna själva underkände sektledaren Jesus som sin ”mashiach” framstår närmast som en indikation på deras insiktsfullhet. Enligt somliga skulle rent av den så kallade kristendomen kunna betraktas som ett uttryck för judisk strävan efter att försvaga andra folk med stolligheter som ”att älska sin nästa som sig själv” och ”att vända andra kinden till”. Då är vi dock alldeles uppenbart inne på konspirationsteorier, samtidigt som det intressanta i sammanhanget möjligen inte är huruvida en dylik tankegång uppfyller kriterierna för att definieras som en konspirationsteori, utan i stället hur det förhåller sig i sak vilket är en svårutredd fråga.
Särskilt under efterkrigstiden kan vi, oberoende av mer eller mindre medvetet uppsåt, konstatera att den så kallade kristendomen och kommunismen har fungerat på delvis snarlika sätt om än via olika praktiska tillämpningar. Västvärlden har i vår tid utvecklats till en perverterad självhatarkultur för världshistoriskt unikt självskadebeteende. Det unika består i att ”våra” religiösa och politiska ledare i ohelig allians har skapat samhällen i vilka ursprungsbefolkningarna systematiskt utsätts för övergrepp av det slag som typiskt brukar förekomma i krig.
Exempel på dylika övergrepp är gruppvåldtäkter, förnedringsrån och social mobbning med hat och kränkande behandling. I Sverige finns också den rasistiska lagen om hets mot folkgrupp vars enda praktiska tillämpning verkar syfta till att diskriminera infödda svenskar så att de inte kan, vill eller vågar ta till orda mot invandrares hatbrott mot svenskar. Detta är ett utmärkt exempel på att vi är olika inför lagen: Sveriges ursprungsbefolkning är utsatt för strukturell rasdiskriminering i sitt egna land!
Historiskt har västvärlden influerat en betydande del av den övriga världen kulturellt, filosofiskt, konstnärligt och vetenskapligt på ett världshistoriskt omatchat sätt. Västvärlden blev ledstjärna för flertalet andra kultursfärer och folk som beundrade våra framsteg och samhällen. I stället för stolthet för det har behovsuppfyllarlärorna, med den så kallade kristendomen som grund och kommunismen som sekulär arvtagare, tagit fasta på att det blivit olika utfall för olika folkslag, folk, nationer och individer.
Här gäller det att kunna se två perspektiv samtidigt för att behålla vetenskapligheten och ödmjukheten inför verklighetens mångfasetterade komplexitet. Det är ett faktum att den så kallade kristendomen var en mer eller mindre integrerad del av västvärldens utveckling. Att grundbulten för många av de så kallade kristnas göranden i hög grad var historieförfalskning och hyckleri ändrar inte detta faktum.
Historieförfalskningen handlade framför allt om att den judiska sekten framställdes som en inhemsk lära med konstvärldens i det närmaste undantagslösa porträtterande av de judiska huvudpersonerna i den folkfrämmande sekten som typiskt europeiska till det yttre. En annan yttring av historieförfalskningen var att vårt folks kulturella och religiösa seder och bruk kom att kidnappas genom att ersättas av så kallat kristna motsvarigheter vilket exempelvis var fallet med Lucia och julen. Hyckleriet handlade om att den så kallade kristendomen som maktlära manifesterades genom ageraden i direkt motsats till lärarns dogmer om att vända andra kinden till och att älska sin nästa som sig själv.
Det är extremt viktigt att förstå att det så kallade kristna hyckleriet – genom maktinstrument i form av våld, tortyr och krig – utgör en grundbult i den judiska sektens propagandaseger och transformation till världshistoriens mest framgångsrika lära alla kategorier.
I vår tid anses det mer eller mindre outtalat vara västvärldens historiska befolkningars fel att såväl folk och individer som kön och sexuell läggning typiskt brukar ha samband med olika utfall. Det anses närmast per definition att utfall bör vara utan nämnvärda avvikelser mellan kultursfärer, nationer, folkslag, folk, flertalet övriga grupper och individer. När vi i verkligheten konstaterar att utfallet skiljer sig mellan grupper och individer är det Europas ursprungsfolks fel eftersom vi historiskt lyckats så bra i fråga om vad som i hög grad har kommit att betraktas som åtråvärt. Notera att det är till Europa och våra relativt fria och välmående samhällen som individer av främmande folkslag, länder och världsdelar söker sig.
Alla individer av ett folk som har skapat en kultur som blivit en närmast omatchad förebild för andra folk borde vara stolta över det. Med behovsuppfyllarlärornas antivetenskapliga skamnarrativ har det dock blivit precis tvärtom. Det behöver vi ändra på. Paradoxalt nog har dock efterkrigstidens självhatarnarrativ vuxit sig så starkt, med sina rötter i den så kallade kristendomen och kommunismen men under senare tid även den så kallade liberala demokratin, att vi i dag i viss utsträckning har saklig grund för att vara kritiska till ”vår” kultur.
De så kallade kristnas Bibel är motsägelsefull
Som framgår av de tidigare krönikorna är den så kallade kristendomens godhetsanspråk befängda eftersom judarnas och de så kallade kristnas gemensamma gud beskrivs som en ondskefull psykopat i deras gemensamma heliga urkunder. Vissa så kallade kristna ser dock den så kallade kristendomen som väsensskild från judendomen och menar att judarnas mindre beundransvärda beteenden, vilka beskrivs i Gamla testamentet, kan förklaras med att de hade det svårt och kämpade för sin överlevnad och bevarandet av sin kulturella och rasliga särart. Men i och med den så kallade kristendomen skulle det ha inträtt ”en ny och god moral” som inte baseras på att värdera olika folk och raser olika därför att den judiska guden definierade sitt utvalda folk som mer värt än andra folk.
I förlängningen av detta resonemang finns en ovanlig föreställning om att judarnas och de så kallade kristnas gemensamma gud i själva verket inte skulle vara densamme. I så fall blir de så kallade kristnas heliga urkund Bibeln än mer bekymmersamt motsägelsefull än den redan är. Vidare blir då Jesus, såsom han beskrivs i Nya testamentet, även av detta skäl en lögnare eftersom han otvetydigt påstås ha beskrivit sig själv som ”den smorde” enligt den judiska traditionen. Därmed syftande han på att han var av kung Davids ätt och därigenom uppfyllde Gamla testamentets profetior om att vara judarnas sanne ”mashiach”.
Vad som är okänt för många är att Jesus, enligt vad som står i Bibeln och oberoende av om han existerat som fysisk person eller ej, var en jude som ansåg att judarna står över andra folk vilka ska bekämpas för att befästa och utöka judisk makt. Allt i enlighet med berättelserna i gamla testamentet med syfte att inspirera och bidra till uppfyllandet av detta.
Bibeln
Matteus 5: 17–18 (ur Jesu bergspredikan)
- Tro inte att jag har kommit för att upphäva det Gud har sagt genom Moses lag och profeterna. Nej, jag har kommit för att uppfylla det och göra det till verklighet. Jag försäkrar er, att varje ord i lagen ska gälla så länge himlen och jorden finns kvar och tills allt som Gud har förutsagt har inträffat.
Notera att det framför allt är juden Paulus, med ursprungsnamnet Saul, som efter Jesu påstådda död omvandlar den judiska sekten till en troslära även för andra folk än judar.
För undvikande av missförstånd betyder inte detta att alla judar, oberoende av hur deras judiska tillhörighet definieras, skulle ha samma politiska och moraliska uppfattning i fråga om detta eller något annat. Inte heller betyder det att individer av judisk börd, oavsett definition, skulle vara individuellt skyldiga eller ansvariga för vare sig judendomen som religion och maktlära eller för handlingar som begåtts av andra judar, historiskt eller i vår tid.
Den judiska och så kallade kristna folkmordsrasismen
Det kan förefalla märkligt – eller snarare ofattbart! – att den judiska och så kallade kristna folkmordrasismen är så pass förhållandevis okänd som den är, med anledning av hur tydligt och oemotsägligt den uttrycks i dessa hatlärors förment heliga urkunder. Ur judarnas och de så kallade kristnas gemensamma heliga urkund Toran/Moseböckerna i Bibeln:
Bibeln
5 Moseboken 7:16 (två olika översättningar)
- Alla folk som Herren din Gud giver i din hand skall du utrota.
- Du skall förgöra alla de folk som Herren, din Gud, ger dig.
Det är också märkligt därför att världsberömdheter som den i hög grad politiskt korrekta professorn Richard Dawkins både har talat och skrivit om detta föredömligt tydligt, exempelvis i boken ”Illusionen om gud” (originaltitel: ”The God Delusion”) från 2006 med svensk utgåva från 2007 genom Leopard förlag. Boken finns fortfarande att köpa via flertalet etablerade bokhandlare och rekommenderas förbehållslöst till alla som är intresserade av existentiella frågor. ”Illusionen om gud” har sålts i sjusiffrigt antal exemplar och är översatt till fler än trettio olika språk.
I boken citerar Dawkins bland andra professor John Hartung (State University of New York) som med sina djuplodande Bibelanalyser både förklarar vad som faktiskt står i de förment heliga urkunderna för judar och så kallade kristna samt innebörden därav. Hartung har också en Youtube-kanal där han bland annat tar upp dylika frågor vilken rekommenderas:
Illusionen om gud, Richard Dawkins, Leopard förlag 2007, sidan 271
—
… Jesus begränsade strikt sin inne-grupp av frälsta till judar, och i det avseendet följde han den gammaltestamentliga traditionen, den enda han kände till. Hartung visar tydligt att ”Du skall icke dräpa” aldrig avsågs betyda det vi nu tror att det betyder. Det betydde högst specifikt att du icke skall dräpa judar. Och alla dessa bud som talar om ”din nästa” är lika exkluderande. ”Nästa” betyder en annan jude.
Den högst respekterade 1100-talsrabbinen och läkaren Moses Maimonides lägger ut den fulla innebörden i ”Du skall icke dräpa” i följande ordalag: ”Om man dräper en enda israelit bryter man mot ett negativt bud, ty Skriften säger: Du skall icke begå mord. Om man begår överlagt mord i närvaro av vittnen skall man avrättas med svärd. Självfallet avrättas man inte om man dödar en hedning.” Självfallet!
—
Här kan den i sig politiskt korrekta föreställningen om hur man kan avgöra vilka som har makten vara användbar: För att få reda på vilka som besitter den verkliga makten ska man undersöka vilka det inte är socialt accepterat att kritisera.
Det framstår dessvärre inte heller som osannolikt att tusen års propaganda från världshistoriens mest framgångsrika maktlära alla kategorier – den så kallade kristendomen – har hjärntvättat en tillräckligt stor andel av framför allt västvärldens befolkning så att bedömningsförmågan när det gäller dessa frågeställningar är mer eller mindre satt ur spel. Det skulle i så fall kunna förklara hur alla överväldigande underlag till styrkande av hur det förhåller sig inte förefaller spela någon som helst roll.
Sagorna och propagandan om Gud (den judiske guden) och Jesus (den judiske sektledaren) verkar ha förlamat våra sinnen med lögner om förment godhet trots att de heliga urkunderna med all önskvärd tydlighet visar att dessa påstådda existensers egenskaper och göranden enligt normalt språkbruk berättigar att kalla dem genuint ondskefulla.
Lena Anderssons ”Sommar i P1”
Den 9 juli 2005 sändes författaren Lena Anderssons sommarprogram ”Sommar i P1”. Programmet, som upprörde många så kallade kristna, kan fortfarande avlyssnas via sverigesradio.se. Med lugn saklighet tar Andersson upp exempel efter exempel på hur de så kallade kristnas heliga urkund Bibeln beskriver sektledaren Jesus. Samtidigt analyserar hon berättelserna med utgångspunkt i varm medmänsklighet och psykologisk lyhördhet.
Dessutom ger hon intryck av att vara förhållandevis befriad från den skrämmande vanligt förekommande respekten för den judiske guden respektive sektledaren. Andersson presenterar en texttolkning som i det stora hela är befriad från förutbestämda slutsatser om förment godhet med resultatet att sektledaren framstår såsom han de facto beskrivs i de så kallade kristnas heliga urkund Bibeln: som en manipulativ sektledare med huvudsakligt mål att skaffa sig makt och för att kunna stråla i all sin vämjeliga narcissism och megalomani på sina medmänniskors bekostnad.
I programmet tar Lena Andersson dock inte upp kärnan i den så kallade kristna slavmoralen vilket skulle kunna bero på att hon inte genomskådat den. Det skulle också kunna bero på en önskan att moderera sin kristendomskritiska framtoning i medvetande om att det hon säger ändå innebär att hon ”svär i kyrkan”. Här kan man dra en parallell till Richard Dawkins som undantagsvis med vissa av sina formuleringar kan framstå som om han sympatiserar med delar av den så kallade kristna moralen.
För tydlighets skull ska nämnda exempel till styrkande av judegudens och den judiske sektledarens negativa egenskaper inte tolkas som om de skulle ha existerat eller existerar. I stället är de båda med till visshet gränsande sannolikhet mytologiserade fantasimissfoster. Vad gäller Jesus som fysisk person är det dessutom ointressant huruvida det levt någon människa som överensstämt mer eller mindre väl med berättelserna i fråga.
Det som däremot är intressant är hur dessa figurers förmenta godhet verkar ha blivit så effektivt inpräntad i mångas medvetande att möjligheten till en saklig diskussion baserad på källstudier, argument, förnuft, empati och normalt språkbruk har blivit helt satt ur spel. Gå förslagsvis tillbaka och läs (om) de tidigare krönikorna i denna serie för djuplodande filosofiska och moraliska resonemang kring detta.
Epilog i positiv anda
En ytterligare avslutande del i denna krönikeserie planeras för att försöka bringa maximal tydlighet kring de frågor som berörts och varför den rimliga slutsatsen av resonemangen framför allt handlar om att våga ifrågasätta och tänka kritiskt. Inom räckhåll finns andlig befrielse och en livsbejakande och god moral baserad på ödmjukhet inför livets förutsättningar och kärlek till livet som företeelse – och det för alla som vill lyssna till sitt hjärtas innersta röst och vågar använda sitt sunda förnuft.
Det finns många fina människor med gott uppsåt bland en rad olika grupper såsom så kallade kristna, judar, muslimer och övriga världsreligionstroende. Jag önskar alla ett förbehållslöst lycka till med den intellektuella, moraliska och religiösa utmaningen att söka andlig befrielse vilken jag vet är möjlig. Må så ske!
Skribent: Gustav Berg
Tänkvärt , Gustav