En oöverskådlig investeringsmarknad för privatpersoner med många snarlika produkter har skapat ett marknadsföringsmässigt behov för vissa fonder att ”sticka ut” och synas, till exempel med grön profil, däribland så kallade ”gröna fonder”. Men miljöeffekterna av dessa ”gröna” investeringar är små eller inga.
Trender i investeringar
Precis som på miljöområdet, kommer trender och går på finansmarknaden. De som var med, minns hur försurning framställdes som ett stort problem – dock ett problem som idag är borta, eftersom det berodde på tillfälligheter. Säldöden som tog Miljöpartiet in i riksdagen var en epidemi av den sort som kommer och går bland djurarter, oavsett politik.
”Gröna fonder”, som ska välja investeringsobjekt med grön profil, är nu i ropet. Men det finns ett par saker att invända: de kostar mer i avgifter, och bara cirka 30 procent av deras investeringsmassa är ”grön”, rapporterar Wall Street Journal.
Många investerare betalar mer i avgifter till fondanställda som i många fall köper exakt samma aktieslag som de skulle ha gjort utan klimatmärkningen, då ”gröna fonder” i regel är indexbaserade, enligt artikeln ”How Do Investors Value ESG?”. Fondchefer blir också glada över att ägare till ”gröna” fonder är mer trogna än genomsnittet.
Med på köpet, åtminstone på den amerikanska fondmarknaden, kommer oftast också aktier som Apple, Microsoft, Google, JP Morgan med flera; många läsare av Frihetsnytt skulle kalla dem direkt samhällsfarliga oavsett miljöproblematik.
Tankefel
Det är överhuvudtaget så att idén med att köpa andelar i en fond, mest är ett tankefel, därför att fonden säljer ”dåliga” tillgångar och inte köper nya sådana. Någon annan köper tillgångarna och driver dem vidare, med samma effekt på miljön, om det nu ens är så att de har en negativ miljöeffekt. Tillgångarna kommer att fortsätta att representera sin intjäningsförmåga i aktievärde, enligt Wall Street Journal.
Den lilla sänkningen i totalefterfrågan på ”dåliga” tillgångar som blir av detta, kommer knappast ens att ge lägre aktiepris som signal åt de ”dåliga” verksamheterna, för blir det lägre pris på de aktierna så ger de mer avkastning per krona i aktiepris och då kommer köpare, som vill, att tjäna på den skillnaden.
Den enda riktiga möjlighet som finns att få ”dåliga” verksamheter och företag nedstängda, är att staten köper dem och verkligen lägger ned dem, inte bara säljer dem vidare. Ska det bli fallet, så kan man tycka att det borde finnas bred enighet om att verksamheterna och företagen verkligen är ”dåliga”, objektivt sett. Den kostnaden hamnar i så fall på skattsedeln. Men då får inga privatinvesterare chansen att känna sig ”goda” och då tjänar heller inga fondförvaltare några extrapengar.
