Just nu pågår den så kallade ”gröna omställningen” i Norrland, vars syfte är att anpassa industrin till olika klimatmål. En av huvudaktörerna är företaget H2 Green Steel, som fått stora summor skattefinansierade bidrag för att tillverka ”grönt stål”, som vid en närmare granskning inte är speciellt grönt. Produktionen kommer inte heller att göras på järnmalm. Frihetsnytt har granskat projektet.
Just nu pågår en enorm utbyggnad av hamnen i Luleå, ett projekt för att underlätta industrisatsningarna i Norrland. 10 miljarder skattekronor kommer projektet att kosta, vilket primärt handlar om klimatanpassningen av stålindustrin, rapporterar Dagens Industri (DI). Den största aktören i nuläget är SSAB som står för en stor del av stålproduktionen i Norden. Svenska staten utgör den största delägaren i företaget, genom det statliga gruvbolaget LKAB:s aktieinnehav.
I nuläget producerar SSAB runt 2,5 miljoner ton stål om året i Luleå, men ska ställa om sig till en ”grön” produktion, där koldioxidutsläppen ska minskas med 90 procent, enligt SVT.
En annan aktör som har blickarna på stålproduktionen och bedömer att pengar finns att tjäna är H2 Green Steel, som ska bygga ett nytt stålverk i Boden, där man ska tillverka så kallat ”grönt stål” och redan om två år vara uppe i en produktion på 2,5 miljoner ton. 2030 siktar man på att vara uppe i 5 miljoner ton grönt stål, vilket är det dubbla mot vad SSAB:s hela Sverigeproduktion idag ligger på.
När H2 Green Steel ska producera sitt stål, sker det inte genom att smälta ned ny järnmalm, utan genom att smälta ned järnskrot som skeppas till den nya hamnen i Luleå. Det är alltså enbart skrot som finns ute på marknaden som smälts om och därefter säljs som grönt stål, till en kostnad av både skattepengar och bortslösad el.
Det har gett upphov till konkurrens mellan H2 Green Steel och SSAB, som nu gått samman med statliga LKAB och Vattenfall, för att bilda företaget Hybrit, som också ska producera fossilfritt stål. Men frågan är om grönt stål verkligen är så miljövänligt som förespråkarna vill ge sken av, vilket bland annat företagaren och opinionsbildaren Arne Weinz ifrågasätter.
”Grönt stål” slösar med energi
Att använda ”grönt” om olika företeelser ligger på modet i Sverige för att markera miljöanpassningen av industrin. Den ”gröna omställningen” syftar på hela arbetet, där utsläppen ska minskas och en större del av produktionen drivas med vätgas, vilket är fallet med grönt stål.
För att kunna producera stål krävs höga temperaturer för att få järnmalmen att smälta, vilket kräver stora masugnar. Det innebär ett omfattande utsläpp av koldioxid, som nu de politiskt trendkänsliga företagen vill åtgärda. Istället ska upphettning av järnet ske med hjälp av vätgas. Det finns ett stort problem med detta, nämligen mängden el som kommer att krävas, bara för att producera vätgasen. Det krävs 50 kilowattimmar (kwh) för att producera ett kilo vätgas, som i sin tur enbart ger 33 kwh. Det innebär att runt 34 procent försvinner i tillverkningsprocessen.
Det kommer sätta hård press på elproduktionen i Norrland, skrev Dagens Industri för ett år sedan. Bara H2 Green Steel kommer att använda runt 10 terawattimmar (twh) årligen, vilket motsvarar runt hela Norrbottens elkonsumtion, medan Hybrit kommer att kräva fyra-fem twh årligen, enligt DI. Detta sker samtidigt som Sverige går på knäna med elbrist och höga elpriser.
Så frågan blir då hur miljövänligt ”grönt stål” verkligen är, vilket har fått forskare att kraftfullt kritisera slöseriet med el i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Även opinionsbildaren Henrik Jönsson har kritiserat det slöseri som grönt stål innebär. Enligt honom kommer Hybrits och H2 Green Steels satsningar på fossilfritt stål och användningen av vätgas för smältningen att kräva 100 twh, vilket motsvarar halva Sveriges elkonsumtion.
”Privat” bolag får omfattande bidrag för att smälta järnskrot
Hybrit är ett statligt kontrollerat projekt, medan H2 Green Steel har framställts som ett privat initiativ. Faktum är dock att företaget till stor del finansieras av krediter från statliga bolag, där risktagarna utgörs av skattebetalarna.
En av de stora aktieägarna är Anders Sundström, tidigare socialdemokratisk politiker som suttit på flera ministerposter under Ingvar Carlsson och Göran Persson, samt har varit styrelseledamot i flera privata företag och banker. I en artikel i Dagens Industri talar han sig varm över projektet med H2 Green Steel, som han även är rådgivare åt, samt menar att företaget kommer få ihop den finansiering som behövs. Hur pengarna ska komma in berörs dock inte. Frihetsnytt har skrivit om hur Sundströms tidigare partikollega, Thomas Östros, beviljat Sundström lån, i egenskap av styrelseledamot i Europeiska Investeringsbanken (EIB), EU:s bank för lån till stora låntagare.
