Hatet växer mot Europas miljöpartier – ”Vi är de mest hatade”

När ett parti utan väljare ges makt över medborgarnas ekonomi, liv och död uppstår vanmakt – och hat. Detta konstaterar framförallt det tyska miljöpartiet Die Grünen. Men även i Sverige väcker gröna politiker starkare känslor för varje år och på landsbygden upplever de stora mängder hat och hot.

Tyskland var det land där det nya konceptet först provades – att förpacka globalistisk avant-garde-politik som miljövänlighet. Det var Daniel Cohn-Bendit, den franskfödde pedofilen och agitatorn från 1968 års studentrevolter, som förklarade konceptet för sin lika kommunistiske och judiske vän Joschka Fisher – som inledningvis var skeptisk. I Tyskland hade ditintills miljövård, djurskydd och naturmedicin varit en domän för en traditionell och allt annat än vänstervriden rörelse, som helt saknade stöd i massmedia.

Det visade sig emellertid att de båda herrarna med sitt nya koncept var någonting stort på spåren. Och 1980 grundade de det tyska miljöpartiet. Den första partiledaren var kvinnlig, vilket var ovanligt på den tiden. Ordförande för Die Grünen blev Petra Kelly, född Lehman.

Det nya partiet var ungdomligt, kaotiskt och rebelliskt vilket passade bra in i tidsandan. Partiets agitation mot kärnkraft började omedelbart. Tysklands stora partier höll stånd mot massmediakampanjerna och behöll kärnkraften in i det längsta. På detta sätt hade ”Die Grünen” alltid någonting konkret att opponera sig mot, även efter att andra av 1970-talets miljöproblem försvann det ena efter det andra tack vare den tekniska utvecklingen.

Partiet undvek under många år att delta i regeringskoalitioner – därmed slapp man ansvar för sin ”gröna” överbudspolitik. Bättre var att fortsätta framstå som ungdomens röst mot en auktoritär och hänsynslös vuxenvärld.

Internationell framgång trots lågt väljarstöd

Konceptet kopierades med några års förskjutning i Österrike, Sverige och andra länder. Men massmedias lojala stöd var den största framgångsfaktorn. En enkät bland journalister i Sverige visade att Miljöpartiet vid sekelskiftet var största parti bland mediearbetarna. Andra- och tredjeplatserna kneps av Vänsterpartiet (dåförtiden VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna) och Socialdemokraterna.

Bland väljarna har det emellertid inte gått lika bra. I alla länder har en stor del av de väljare man haft varit måttligt engagerade. I första hand har det varit yngre proteströstare utan någon särskild åsikt i sakfrågorna, men som tycker att politiker är tråkiga och därför röstar på det parti som verkar nyast, ungdomligast och förändringsbenäget i största allmänhet.

Trots ett svagt väljarstöd har övriga riksdagspartier i både Tyskland och Sverige givit ländernas ”gröna” partier ett inflytande som står helt ur proportion till deras folkliga förankring. I Sverige har de regerande moderaterna, särskilt under Fredrik Reinfeldt, låtit miljöpartiet styra invandringspolitiken. Dessutom har man, liksom i Tyskland, låtit de gröna aktivisterna peka ut hur industrin och hushållen ska och inte ska försörjas med elström. På detta sätt har de stora partierna kunnat hålla fram Miljöpartiet som hatobjekt och orsak till impopulära omställningsåtgärder – trots att åtgärderna var önskvärda av helt andra skäl. Miljöpartiernas politik överlappar tämligen exakt den politik som förespråkas av den inflytelserika finansiella eliten.

Hatet kommer ikapp

I takt med att de europeiska mijöpartierna på senare år valt att delta i regeringsbildningar har den ungdomligt oppositionella auran kring dessa verksamheter falnat. Samtidigt har de verkliga miljöfrågorna, som faktiskt var trängande i slutet av 1970-talet, lösts och försvunnit tack vare den tekniska utvecklingen. Miljöpartiernas profilfrågor har därför förskjutits bort från djur och natur – numera är de mest kända för sin extrema invandringspolitik och, sedan ett år tillbaka, för sin extrema krigspolitik.

I Sverige förknippas miljöpartiet i första han med dyr bensin, hög invandring och motarbetandet av jägarkåren – vilket gör partiets lokala representanter runt om i landet, allt annat än välsedda på sina orter. Tidningen Syre berättar att en tredjedel av de folkvalda miljöpartisterna säger sig ha blivit hotade och hatade, vilket enligt årets Trygghetsundersökning är svenskt rekord.

Miljöpartiets partisekreterare Katrin Wissing skräder inte orden:

– Vi är det mest hatade och hotade partiet.

De förklaringar som Wissman sedan lägger fram för detta kan inte kallas insiktsfulla. Enligt Wissing beror hatet på partiets ”perspektiv”, det vill säga ”att man faktiskt ska kunna ha en planet att bo på”. Enlig Wissing känns detta perspektiv ”hotfullt” för personer på ”högersidan” – en förklaring som Tidningen Syre har svårt att ta på allvar. Tidningen försöker istället ge ett exempel ur verkligheten som förklaring till det växande hatet – nämligen alternativmedia i allmänhet och nyhetssajten Exakt24:s reporter Christian Peterson i synnerhet.

Exakt24 har, i vart fall enligt Google, inte skrivit ett ord om Miljöpartiet sedan januari 2020.

Hemskt parti

Även Svenska Dagbladet konstaterar att Miljöpartiets anseende inte är vad det varit. En undersökning har visat att det parti som får betyget ”hemskt” av flest tillfrågade väljare är just Miljöpartiet. Partisekreterare Wissing är inte enig med väljarna om att partiet är hemskt, men väl om att det är hemskt att vara miljöpartist – särskilt i små städer där partiets stöd är extra lågt. På frågan om vad partiet gör för att stödja sina lantliga olycksfåglar som råkat ut för hat och hot ger partisekreteraren klara besked:

– Framförallt så polisanmäler vi alla hotfulla inlägg. Sedan så har vi ett nätverk där vi stöttar från partiet på riksplan men även via distrikts- och lokalavdelningar.

Demonstrationer, protester och attentat

Även i Tyskland, där den krigslystna miljöpartisten Annalena Baerbock härjar, har utvecklingen tagit en dyster vändning. Tyskar och österrikare har bistra erfarenheter från ett par generationer tillbaka om vad ett krig mot Ryssland kan innebära för landets manliga befolkning – och även för den kvinnliga om krigslyckan blir dålig. Och när den gröna utrikesministern Annalena Baerbock fordrar att tyskt artilleri, tyska pansarvagnar och tyskt stridsflyg ska delta i det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina, är det många som undrar hur kvinnan har tänkt sig att detta ska sluta.

Trots att nationellt sinnade personer normalt sett har respekt för andras rätt till sina åsikter, och därför inte brukar demonstrera mot misshagliga partier, har nu en demonstration hållits med ett enda syfte: ”Jaga de gröna ur landet”.

Ett av de grönas stjärnskott, Ricarda Lang, har varit extra hårt drabbad, i vart fall enligt henne själv. I en intervju i Stuttgarttidningen ZWW får vi läsa att hon utsatts för ”systematiska störaktioner, protester, angrepp och attentat”. Resten av artikeln var tyvärr låst men artikelförfattaren förbereder sina läsare på ”ett panorama av ständig eskalation”.