Företag ska i möjligaste mån stå för sina egna kostnader, men i Sverige finns möjligheten att kunna få ut omfattande bidrag från staten, även när det rör sig om högst tvivelaktiga projekt. I synnerhet ett bolag efterfrågar bidrag i miljardbelopp för ett osäkert projekt, vilket får opinionsbildaren Henrik Jönsson att reagera.
Frihetsnytt har den gångna tiden granskat företaget H2 Green Steel (H2GS) och den omfattande mängd bidrag som de begärt från staten under förespegling att de ska göra miljövänligt stål av järnmalm, när det i själva verket handlar om att smälta ned järnskrot.
En annan som reagerar på den enorma mängden skattemiljarder som ska pumpas in i projektet är den karismatiske opinionsbildaren Henrik Jönsson. I en debattartikel i Dagens Industri (DI) reagerar han på att företagets vd, Henrik Henriksson, i en artikel i DI den 14 februari efterlyser 3,8 miljarder kronor i bidrag från statligt finansierade Industriklivet.
Jönsson pekar i sin artikel ut det bedrägliga med Henrikssons argumentation, hur han målar upp en grönskimrande vision om allt det fantastiska som H2GS kommer att uträtta för Sveriges ekonomi, bara man får ett litet bidrag. Jönsson poängterar, vilket även Frihetsnytt gjort i sin artikel, att H2GS bara till liten del har en privat finansiering, medan större delen av pengarna har blivit garanterade av aktörer som Svensk Exportkredit och Riksgälden. Båda två finansieras av skattepengar.
Jönsson utgår från att de privata banker som Henriksson listar som långivare står för en liten del av finansieringen. Stålindustrin är en konkurrensutsatt bransch, där den ena konkurrenten utgörs av projektet Hybrit, som drivs av statliga LKAB, Vattenfall och SSAB. Dessutom är H2GS ett nystartat bolag (2021) och att de skulle ha kunnat bygga ett så pass stort förtroende att sådana enorma summor lånas ut från privata aktörer, som är vana vid att kritiskt syna de projekt som lånen går till, framstår som högst osannolikt.
Skattepengar går till energislukare
Frihetsnytt granskade även det enorma elbehov som H2GS kommer att ha för att kunna producera den utlovade mängden stål. Vi utgick från en tabell som presenterats av Dagens Industri, där det stod att H2GS skulle behöva 10 terawattimmar (twh), framförallt för att kunna producera vätgas. Med tanke på att 34 procent ev energin försvinner i produktionen av vätgas, skulle det innebära att 3,4 twh, motsvarande ungefär 170 000 villahushålls årskonsumtion, bara försvinner.
Detta tar även Jönsson fasta på, men han nämner dock siffran 12 twh, vilket motsvarar hela Skånes elkonsumtion. Oavsett, så är det en monstruös mängd el som H2GS kommer att behöva, i synnerhet med tanke på att Sverige är mitt uppe i en elkris som sannolikt kommer att pågå även nästa vinter, något Frihetsnytt har rapporterat om.
Det är anmärkningsvärt att H2GS vill ha åtskilliga skattemiljarder för att dränera den svenska elproduktionen, utan att dess vd anser det värt att nämna när han i sin artikel tigger pengar från skattebetalarna.
Fortsättning följer
Det enorma skatte- och elslöseri som H2GS kommer att innebära granskas i allt högre grad. Jönsson hoppas att detta kommer att lysa igenom för den övriga företagsvärlden, hur företag likt H2GS med hänvisning till den pågående klimathysterin, lyckas dra åt sig så mycket skattepengar och kan bygga upp både finansiering och konkurrenskraft med statliga medel. Men kommer vinsten att gå tillbaka till skattebetalarna?
Henriksson nämner endast att H2GS kommer att generera stora skatteintäkter, men han säger inget om att staten på något sätt skulle bli delägare. Då innebär det att svenska folket tar förlusten om allting går i stöpet, medan Henriksson och de övriga delägarna tar vinsten vid framgång.
Men snart kommer den så kallade ”gröna bubblan” (syftar på alla satsningar på miljövänliga industrier, som ser bra ut på papper, men egentligen är riktiga slukhål för framförallt skattepengar) att spricka, något som Mattias Lindbäck på Kommissionen för Skattenytta utgår från.
Granskningarna av H2 Green Steel kommer att fortsätta från flera aktörer och det återstår att se vilka svar på den alltmer ökande mängden frågor de kommer att kunna ge.
