I ett desperat försök att sabotera engelsmännens identitet och historia hävdar politiska aktivisthistoriker på ett känt universitet att de germanska anglosaxarna, som lade grunden för England, inte existerade som folkslag.
På universitetet i Cambridge, ett av Storbritanniens mest anrika, försöker den historiska institutionen att inpränta i studenterna påståendet att anglosaxarna inte var någon distinkt etnisk grupp, i syfte att ”underminera nationalism”, rapporterar The Telgraph.
På det Anglosaxiska, Nordiska och Keltiska Departementet jobbar man aktivt med att hävda att det aldrig funnits något särskilt etniskt ursprung för britter, skottar, engelsmän, irländare och walesare, utan hävdar (som aktivistiska lärare på västerländska universitet gärna gör när det kommer till europeiska folk) att identiteterna är konstruerade.
Anmärkningsvärt nog hymlar inte universitetet med att det rör sig om en politisk agenda och att man vill göra utbildningen mer ”antirasistisk” och bekämpa en påstått ”rasistisk” uppfattning om engelsk etnisk identitet. Orsaken till föraktet för det anglosaxiska verkar vara att det använts flitigt av ”rasister” i USA för att beteckna de vita protestanterna (som i stor utsträckning har sitt påbrå från England).
Attityden mot de europeiska folkens identitet och ursprung handlar i regel om att bryta ned den etniska och nationella självkänslan hos folken, för att därefter göra dem mer mottagliga för mångkultur och massinvandring. Att det är just universitetet Cambridge där denna historieförfalskning bedrivs är dock inte så konstigt, eftersom universitet är ökänt som det mest woke-drabbade (radikal politisk korrekt som ser rasism och förtryck överallt i vita samhällen) i hela Storbritannien.
Det kan därför vara värt att ta en närmare titt på anglosaxarna, deras historia och särdrag.
En spännande historia
Den anglosaxiska eran i England brukar räknas från 400-talet till slaget vid Hastings 1066, då normanderna (ättlingar till nordbor som slagit sig ned i norra Frankrike, dagens Normandie) erövrade landet och satte sin språkliga och kulturella prägel på England.
Påståendet om att anglosaxarna inte var en distinkt etnisk grupp är en sanning med väldigt godtycklig modifikation. Den grupp som invaderade England under 400-talet efter Kristus och tog över landet efter att romarna lämnat de brittiska öarna, bestod av en sammanslagning av framförallt de germanska grupperna angler och saxare, men även jutar (från dagens Jylland i Danmark) och friser (från dagens nederländska kustområde).
De var kanske till en början inte en enhetlig stam, men det rörde sig om närbesläktade germanska folk, med snarlika språk, myter och kulturella attribut. Liksom många andra folk som vuxit fram var gruppen anglosaxare en sammanslagning av etniskt, kulturellt och språkligt närstående grupper, vars skillnader snarare utgjordes av politiska stamgränser än några större skillnader som folk.
Det är svårt att säga att säga exakt hur en anglosaxare såg ut, men utifrån de skildringar som finns verkar många av dem ha varit brunhåriga eller mörkblonda, jämfört med de mer ljushåriga nordborna som anlände under vikingatågen från år 793 (då klostret Lindisfarne i nordöstra England plundrades av danska vikingar) eller de mer mörk- och rödhåriga kelterna i Skottland och Wales. Det var sannolikt inga problem för de olika grupperna att kunna inse när en person tillhörde samma etniska grupp eller en främmande grupp.
Språkliga särdrag
Anglosaxernas språk är också något som sticker ut. Många av deras mansnamn slutar på -ic, som Aelfric eller Wulfric, samt -ed, som Aethelred eller Alfred (ett modernt använt namn som härstammar från anglosaxarna). De ska även ha identifierat sig som ængli eller Seaxe på sitt eget språk. Det kan jämföras med en annan av de stora germanska grupperna, goterna. Dessa ska ha refererat till sig själva som gutþiuda och exempel på namn som deras ledare bar var bland annat Cannabaudes, Vidigoia och Athanaric.
Att utförligt jämföra de olika språken mellan germanerna under Folkvandringstiden (ungefär 300- till 800-talet) är mer ett upplägg för en avhandling snarare än en artikel, men det bör vara tillräckligt för att kunna peka på att de grupper som sammanslöts till anglosaxarna var tillräckligt lika varandra för att kunna gå samman.
Ett folk som lämnat efter sig en rik kulturskatt
I introduktionen till antologin The Anglo-Saxon World – An Anthology (Oxford University Press), som sammanställer flera texter som författades under den anglosaxiska eran i England, beskriver översättaren Kevin Crossley-Holland anglosaxarna som det ”mest sofistikerade för-erövrade [syftar på den normandiska erövringen av England 1066] folket i hela Europa”. Crossley-Holland kallar dem öppet för sina förfäder och påtalar vilket rikt arv ifråga om kultur och språk som har levt kvar i England till modern tid.
Både ifråga om litteratur och konst var anglosaxarna skickliga och de har lämnat efter sig både texter och konsthantverk. Ett av de mest berömda skattfynden gjordes i Sutton Hoo i närheten av staden Woodbridge i sydöstra England 1938. Där påträffades både otroligt vackra smycken och rustningsdelar, däribland den ansiktstäckande hjälmen som blivit en symbol för fynden.
Flera manuskript, framförallt religiösa är dekorerade med de snirkliga mönster som kan kännas igen för en nordbo. Men vissa skillnader finns. De anglosaxiska mönstren är ofta betydligt mer fylliga och har inte lika mycket luft som många nordiska mönster har. Förklaringen skulle kunna ligga i att de anglosaxiska mönstren finns bevarade i skriftlig form i flera manuskript, medan de nordiska mönstren ofta gjordes genom metallsmide, träsnideri eller stenristning, där det inte var lika lätt att få till de djupa detaljer som finns i de anglosaxiska manuskripten.
De har även lämnat efter sig flera manuskript, med både poesi och historieskrivning, däribland av den anglosaxiske 600-talsmunken Bede. Det mest kända, men också omtvistade, verket är Beowulf-kvädet, där den äldsta bevarade nedteckningen är ett fornengelskt manuskript från 1000-talet (Nowell-Kodexen). Trots att den utspelar sig i Skandinavien har anglosaxarna av den anledningen fått äran för eposet. Sentida forskare, däribland arkeologiprofessorn Bo Gräslund, hävdar att eposet härstammar från Norden och snarare har spridits till England där det nedtecknades.
Ett särartat folk som i högsta grad existerat
Med genomgången ovan borde det inte vara alltför svårt att hävda att anglosaxarna i högsta grad kan ses som en distinkt etniskt grupp, även om den var sammanslagen av de olika stammarna angler, saxare, jutar och friser, vars primära skillnader verkar ha varit vilken ledare man lydde under, medan de kulturella, språkliga och etniska dragen var tillräckligt lika för att kunna kalla dem ett folk.
Att hålla fast vid ett etniskt ursprung innebär inte rasism eller förtryck, oavsett om det rör sig om engelsmän, skottar, svenskar eller senegaleser. Vad det innebär är att erkänna gruppen som ett folk, med historisk hävd gentemot det land man bebor, eftersom det byggts upp av förfäderna. Detta är det främsta motmedlet mot påtvingad mångkultur och massinvandring, som genom den enorma mängden hotar att sudda ut denna särart.
Det är därför mångkulturivrarna hatar det så mycket och så desperat vill förstöra det.
