Världens mäktigaste man Joe Biden sprider osanningar om den galopperande inflationen, som växt till ett av arbetarklassens största bekymmer. Men vad är egentligen inflation? Varför är den nödvändig och vem tjänar pengarna i andra änden?
Den amerikanske presidenten Joe Biden beklagade igår den höga inflationen och förklarade att den beror på kriget i Irak. Han rättade sig snabbt och sade sedan att inflationen beror på kriget i Ukraina. Biden förklarade också skälet till att han råkat nämna Irak – det berodde på att en av hans söner avlidit i detta land.
Men allt är lögn. Sonen dog i USA, av cancer, en sjukdom som inte orsakas av att ha varit i Irak. Inflationen beror varken på det ena kriget eller på det andra. Frihetsnytt finner nu skäl att reda ut begreppen.
Vad är inflation?
Inflation är när priserna på varor och tjänster stiger utan att varorna i sig har blivit bättre. Effekten är att löner och besparingar urholkas och förlorar sin köpkraft. Inflationen är i princip ett nollsummespel. Den som har investeringar i fasta värden eller annat som ökar i pris mer än småspararnas pengar förlorar i värde – de är vinnarna.
Inflationen är hög och stigande.
Varför är inflation nödvändig?
Riksbanken har fått som uppgift att skapa en inflation på cirka 2 procent per år. De skäl som räknas upp kan sammanfattas med att man måste undvika motsatsen, det vill säga deflation eller ökande penningvärde. Men varför? Riksbanken är fåordig. Man skriver att deflation ”historiskt har visat sig skapa stora problem i ekonomin”. En närmare belysning av dessa ”stora problem” ges inte av Riksbanken men väl av Investopedia. Denna ekonomisajt har också svårt att förklara skräcken för deflation. Man skriver att stor och snabb deflation är problematisk. Men det framgår också att skadlig deflation uppstår bara som följd av tidigare expansiv penningpolitik, spekulationsekonomi och prishöjningar – det vill säga som följd av inflation.
Riksbanken återigen hänvisar till ekonomisk historia. I den delen måsta man notera att Tyskland efter riksgrundandet 1871 på några få årtionden blev Europas ledande industristat. Man upplevde en industriell revolution med ökat välstånd i alla samhällsklasser. Tysklands ”Gründerzeit” räckte hela vägen fram till det första världskriget. Allt skedde utan hjälp av inflation. Tvärtom kunde lönerna gå upp och ned, mest upp, beroende på konjunkturerna och bolagens framgångar. Men priserna förblev i stort sett stabila.
Riksbankens tal om att deflation skulle vara farligt för ekonomin motsägs också av erfarenheterna från Schweiz. En annan artikel i Investopdia tar upp detta. I Schweiz har man inte bara haft en stark valuta under lång tid (vilket innebär en form av schweizisk deflation sett i ett europeiskt perspektiv). Man har också upplevt en period om cirka fem år med fallande konsumentpriser inom det egna landet. Ingenting av detta har skadat schweizarna på något sätt.
För vem är inflationen nödvändig?
Det enkla svaret: För ingen. Inflationen är emellertid önskvärd för två typer av aktörer som redan har gott om pengar att röra sig med.
- Ett regeringsparti som vill anställa eller importera utlänningar som man hoppas ska bli partiets väljare kan betala de nya väljarna genom att låta bankerna ”trycka upp” nya pengar. Pengarna lånas sedan av staten och betalas ut till de tilltänkta väljarna.
Varken partiet eller staten behöver emellertid bli av med några pengar. De som egentligen betalar för väljarna är de tidigare medborgarna, genom att deras löner och besparingar blir mindre värda till följd av att de nya pengarna skapades. Även om de ursprungliga väljarna har pengarna kvar i sina plånböcker är den totala summan pengar numera uppdelad mellan de nya och de gamla väljarna. Manövern har inte skapat något nytt värde utan bara en större efterfrågan på samma varor och tjänster som fanns redan innan – därför går priserna upp och reallönerna ner. Alla är glada utom de gamla väljarna i den mån de begriper så mycket. - En bank som lånar stora mängder pengar kommer oundvikligen att gå miste om en del av dessa, eftersom alla låntagare inte kan eller vill betala tillbaka. På grund av inflationen finns inte längre något nämnvärt banksparande som kan ge upphov till ett räntenetto. För att finansiera sina mest vågade spekulationsprojekt, sina medlemsskap i World Economic Forum, sina ståtliga kontor, sina reklamkampanjer och sina politiska påverkansoperationer behöver bankerna extrainkomster.
Extrainkomsterna får man genom att rekommendera politiker att ta upp allt större lån enligt första punkten här ovan – och sedan själva tillgodogöra sig räntan. Om politikerna redan har lånat tillräckligt för sina väljarköp kan de alltid låna upp mer pengar för att sända utomlands. EU och dess fantastiska stabliseringsfond är en för bankerna nästan lika lukrativ verksamhet som penningslukande krig. Sådana projekt orsakar ytterligare penningtryckning, lån och tillslut räntebetalningar.
