Ingmar Bergman – en svensk legend

Ingmar Bergman är nog den mest kände svenske konstskaparen genom tiderna. Det är inte oförtjänt; många andra regissörer och en mycket stor filmpublik världen över kan vittna om att han har satt ett outplånligt intryck på film- och teaterkonsten.

Ingmar Bergman föddes i Uppsala 1918 och dog på Fårö 2007. Han var son till prästen Erik Bergman och dennes hustru Karin Bergman. Under ett långt liv skapade han fram ett eget kapitel i scen- och filmkonsten – det kan många andra filmskapare och beundrare intyga, bland annat Akira Kurosawa och Woody Allen.

Skapade teater redan som barn

Ingmar Bergman föddes in i en prästfamilj med stora spänningar mellan medlemmarna, något som sägs ha präglat honom och format hans skaparbana. Det finns uppgifter om att det egentligen inte var så besvärligt i familjen som myten vill förtälja, med en sträng och straffande fadersfigur och annat som har blivit lite av folklore, utan det kan helt enkelt ha varit så att Ingmar Bergman från början var en känslig och receptiv person, med ett behov av att skapa fram det han tänkte och upplevde i form av bilder. Han skapade teater och film från början, spontant med en dockteater och en laterna magica (en gammaldags stillbildsprojektor).

Efter studenten (som gav inspiration till skräckartade skolskildringar) gick Bergman på Stockholms högskola, men hade siktet helt inställt på film och teater. Som otillräcklig i skådespelarrollen enligt många (och, som så ofta, också enligt sig själv) drogs han till regissörsuppgifter. Efter skolskildringen ”Hets” där Bergman var regiassistent, följde bakslag som fick Ingmar Bergman att ta på sig att lära sig allt som fanns att veta om filmproduktion. Redan innan dess hade han skapat teaterverksamheter och regisserat teater och bland annat skapade han också det som skulle bli Vår teater.

Genombrottet som regissör

Med ett par lyckade filmer på andras manus genomförde Bergman produktionen av filmen ”Fängelse” 1949 i egen regi och med eget manus. Den blev ett genombrott och från och med då skulle Bergman aldrig sakna uppgifter eller finansiering, i alla fall inte under längre tid. Nu följde ett regissörsliv med intensiv verksamhet och med en allt fastare formad ensemble av svenska skådespelartalanger: Erland Josephson, Max von Sydow, Liv Ullmann och många fler.

Hans svenska gärning avbröts under ett par år från och med 1976, när han som Dramatenchef greps för misstänkt skattebrott på sin arbetsplats. Frikänd från detta lämnade han ändå landet i bitterhet och bosatte sig i München under flera år, och även med ett livslångt hat mot socialdemokratin som resultat. Hans filmskapande skulle fortsätta något halvdecennium till trots detta och hans teaterskapande längre än så.

Bergman tillbringade den senare delen av sitt liv på Fårö, allt mer legendarisk och allt mer otillgänglig för media och filmvärld. Hans betydelse kan framgå på flera sätt – bland annat är han motiv på den tvåhundrakronorssedel som kom i cirkulation år 2015.

Filmsuccéerna

Bergman höll under många år ett rasande produktionstempo och färdigställde 50 filmer på 40 år, flera av dem blev klassiker och inspirationskällor för andra filmskapare. Inte minst ”Sommarnattens leende” 1955 som fick specialpriset vid filmfestivalen i Cannes, och hans kanske mest omtalade verk ”Det sjunde inseglet”, 1957, som kanske blev det verk som har satt djupast spår i filmhistorien – ett verk om död, nåd och försoning i medeltida miljö. Många över hela världen känner igen scener som dem med riddarens schackspel med Döden, eller gycklarfamiljens smultronmåltid. 

En lika originell förmåga som Bergmans kreativa, var att alltid lyckas få institutioner av olika slag att stödja filmprojekt, både hans egna och andras – åtminstone i tiden efter dessa två succéer. Det ironiska var att båda spelades in på en stram budget.

1960-talets Bergmanfilmer kom att prägla den mer bestående bilden av Bergman som person- och relationsskildrare, kanske mest i filmen ”Persona”. Vid sin hemkomst från exilen i München regisserade han sin sista större filmproduktion ”Fanny och Alexander” som hade premiär 1982 och som stack av mot tidigare ofta dystra och reflekterande Bergmanproduktioner med sin atmosfär av ljus och glädje. Från och med detta höll sig Bergman till teatern med TV-filmer som undantag. Med sig i bagaget från sin filmskaparkarriär hade han ett oräkneligt antal andra filmutmärkelser, bland annat tre Oscarsstatyetter, trots att han aldrig kom att verka i Hollywood. Dock saknades inte guldkantade erbjudanden därifrån.

Teatern

Ingmar Bergman började och slutade med teater och de flesta menar att teatern alltid låg hans hjärta närmast. Många erkännanden har gjorts av hans prestationsförmåga som teaterregissör och han verkade på många teatrar runt om i Europa som gästregissör. Strindberg var en förebild och hans ”Ett drömspel” och ”Till Damaskus” har blivit klassiska i Bergmans versioner, liksom ”Fröken Julie” under Tysklandstiden och flera Shakespeareuppsättningar.

Musiken som inspiration

Bergmans största konstnärliga inspiration var faktiskt inte främst annan film och teater utan musik. Efter hand kom han att skapa fram sina olika verk med lite av musikaliska perioder, med klassisk musik som förebild. Utan att vara musiker själv regisserade han bland annat Mozarts ”Trollflöjten” och flera operetter, liksom ”Backanterna” till vilken han själv skrev librettot.

Disciplin i sitt team

Ingmar Bergman har blivit en ikon och lite av personen som alla i kulturkretsar har minst en egen historia att berätta om – sann eller inte. I en bransch präglad av självupptagna posörer och tankspridda bohemer introducerade han sin egen järndisciplin i produktionen, med tidpassning, precision i förberedelser och genomförande, och det blev mycket tråkigt för den skådespelare eller annan person i hans uppsättningar som inte gjorde sitt bästa eller inte levde upp till Ingmar Bergmans förväntningar.

Med den metodiken skapade han en katalog av verk inom teater och film som de flesta tror kommer att stå sig som likvärdig med det bästa som finns att jämföra med. De skådespelare som han faktiskt inte tappade tålamodet med, säger att han var unik i sin förmåga att se människor och ta fram det bästa i dem och att hjälpa dem att hitta förmågor som de inte ens visste att de hade.

Kritiserade sig själv

Som regissör tyngdes Ingmar Bergman hela livet av självkritik. När filmtidskriften Chaplin 1960 gav ut ett ”anti-Bergmannummer” med syfte att rensa luften och släppa fram all undertryckt kritik mot nationalhelgonet och filmgeniet, så dök Ingmar Bergman upp bland skribenterna under pseudonym och gav sig själv skarp kritik.

Det kan vara kusligt att läsa om hur han ligger sömnlös dagen före repetitioner eller premiärer med sina berömda ”dämoner” vid sängkanten och oroar sig för att allt han gör ska vara dött och utan kraft att övertyga. Det sägs ibland att konst skapas ur lidande. Ingmar Bergman skapade definitivt mycket och stor konst ur stort lidande.

En politisk nolla

Ingmar Bergman har i olika omgångar anklagats för politiskt inkorrekta inställningar. Men varken han eller hans konst har varit politiskt präglade och det bästa omdömet om Ingmar Bergman och politiken kommer nog från en svensk spion med uppgift att kartlägga svenska kulturkretsar:  ”…en politisk nolla”. Han var inte politiskt intresserad, med undantag för när han kände sig politiskt förföljd, som den gången när polisen grep honom på Dramaten.

Alla kommer nog att fortsätta att ha sin bild av Bergman, speciellt som han var så lite intresserad av att ge någon bild av sig själv, utöver en del vilseledning gentemot media som man kan uppfatta som lite teaterkonst i sig. Men det viktiga kommer att bestå: Han var en stor svensk berättare och en stor skapare av konst på teatergolv och filmduk.