Jeff Ahl: Därför ska du vägra ta ställning i Israel-Palestina-konflikten!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Vem står på svenskarnas sida?  Varför tar olika politiker som påstår sig företräda det svenska folket så stark ställning för främmande folk? Frågor som fler väljare därute borde ställa sig och särskilt de väljare som ser sig som nationalister.

Jag reagerar över den fråga som frekvent dyker upp på sociala medier och på andra platser för tillfället: om jag står på Israel eller Palestinas sida. I detta upptrissade läge ska jag höja blodtrycket på båda sidors extremer – jag står på svenskarnas och nordbornas sida och ingen annans. Jag står vare sig på Israels eller Palestinas sida. Varför? För att ingen av dem står på vår sida.

Först och främst, gemensamt för oss som vägrar ta ställning i konflikten är att vi vägrar försvara militärt våld som riktas direkt mot civila och där barn dör i drivor. Vare sig det rör sig om terroristangrepp med målet att mörda civila, eller fall av militära insatser som inte tar hänsyn till proportionalitetsprincipen, som är en del av krigets lagar.

Dubbelmoral

Låt oss börja med den överväldigande majoriteten av de palestinier jag stött på och som vi sett på svenska gator och torg på senare. De gapar och skriker om att deras land orättmätigt ockuperas av israeler. De påstår sig ha rätt till ett land på basis av att de är en folkgrupp. Samma palestinier jag träffat på vid olika politiska sammankomster har noll respekt för svenskarnas och nordbornas rätt till sina länder, med några få individuella undantag.

De tror sig istället ha rättigheter som är mer långtgående än dina och mina – i vårt eget land! Varför ska jag som svensk nationalist överhuvudtaget engagera mig för ett annat folks rätt till sitt land om den överväldigande majoriteten av dem, som är här åtminstone, så uppenbart trampar på vår rätt till vårt eget?

Lägg till att de palestinska politiska företrädarna aldrig någonsin, vad jag hört eller läst, krävt att den palestinska diasporan i Europa ska respektera de europeiska folkens rätt till sina egna länder. De har heller aldrig, mig veterligen, uppmanat den palestinska diasporan i Europa att återvända hem till sitt eget folk.

Ett sluttande plan

Vi har även det uppenbara problemet att många palestinier och pro-palestinier i bästa fall försöker relativisera Hamas terrorangrepp och i värsta fall stöttar deras terrormetoder fullt ut. Är det något som står mig upp i halsen är det människor som på riktigt menar att bara för att fler civila palestinier dött, så är inte Hamas terrorangrepp något att fästa större vikt vid. Den typen av relativiseringar leder till avhumanisering av den civila populationen.

Det är ett sluttande plan som aldrig kan accepteras av en civiliserad nation, principen om respekt för civilas liv i ett krig måste alltid följas – hur hatisk man är mot sin motståndare.

För mig som utbildad underofficer är det en självklarhet att man ska försvara sitt land och har rätt att slå tillbaka med militärt våld om så krävs. Jag ser det som självklart att man även kan och ofta måste angripa infrastruktur trots att det kan leda till civila förluster. Det är en realitet att civila kommer att dö i en väpnad konflikt, men det finns krigslagar att förhålla sig till även under ett fullskaligt krig.

Den principen jag talar om här är proportionalitetsprincipen som utgör en viktig del av de internationellt erkända krigslagarna, vars syfte är att så få civila som möjligt ska behöva sätta livet till under stridigheterna.

Om ett legitimt militärt mål har angripits kan det fortfarande vara fel om antalet döda civila inte motiverade det militära målets betydelse. Proportionalitetsprincipen är som alla förstår svår, men det finns också uppenbara fall när proportionalitetsprincipen överskrids i denna och andra konflikter.

Ett förberett krig

Ett uppenbart krigsbrott från den israeliska statens sida var när den israeliska försvarsministern beordrade att Gaza skulle belägras fullt ut. Där vare sig mat, vatten, el eller andra förnödenheter skulle släppas in. Det står i strid med all typ av proportionalitet. Varför? För det första så har Hamas förberett sig ytterst länge på detta kriget. Flera år är min och alla andra seriösa bedömares slutsatser. Således kan vi räkna med att de även lagrat mycket vapen, mat, medicin och andra förnödenheter för sina terroristförband.

Effekten av att inleda en fullständig belägring slår således enbart mot den civila befolkningen. Även om Hamas inte hade haft stora egna lager är det ändå så långt ifrån proportionalitetsprincipen man kan komma. Den militära effekten står definitivt inte i proportion till de förluster och lidande som kommer drabba civilbefolkningen. Dessutom är det kontraproduktivt då den typen av åtgärder från Israels sida kommer att öka rekryteringsunderlaget till terrorgrupperna.

Nu hävdes denna order till viss del, men inte fullt ut. Israel samarbetar helt uppenbart inte i den utsträckning som kan förväntas med diverse biståndsorganisationer för att underlätta för de civila som hamnat i korselden.

Således kan ingen av sidorna påstå sig ha något sorts moraliskt överläge eftersom ingen i deras ledande skikt respekterar krigets lagar.

Därför ska man inte heller ställa sig på Israels sida

Vissa kanske ändå menar att det finns skäl att stå på Israels sida och pekar på problem med islamister. Mitt korta och koncisa svar är nej. Anledningarna är flera. Under kriget har det läckt ut dokument från den israeliska underrättelsetjänsten där det framgår att den israeliska ledningen avsåg att mer eller mindre fördriva hela Gazas befolkning på cirka två miljoner över gränsen till Egypten.

Detta har avslöjats och rapporterats av flera israeliska medier. Enligt den israeliska planen skulle sedan dessa två miljoner palestinier fördelas mellan Egypten, Europa och Kanada. Notera att Israels närmaste allierade USA enligt planen skulle slippa ta emot de fördrivna palestinierna. Det är för övrigt inte första gången Israel, liksom Turkiet, försökt påtvinga Europa arabiska invandrare, det har skett tidigare.

Israels ambassadör har också visat fientlighet mot Sverigedemokraterna och har därmed försökt påverka våra svenska demokratiska processer genom att demonisera ett av riksdagspartierna. Israel vill alltså tvinga på oss fördrivna palestinier och staten Israel blandar sig i våra demokratiska beslutsprocesser: Noterbart är att de försöker demonisera det mest invandringskritiska partiet i Sveriges riksdag, vilket troligen ligger i linje med deras agenda om att fördrivna palestinier istället ska vältras över på de europeiska länderna.

Israel är således ingen vän till Sverige och svensk säkerhet eller övriga Europas väl för den delen. En stat som beter sig så fientligt ska under inga omständigheter erhålla något som helst stöd från Sverige, lika lite som palestinierna förtjänar våra sympatier.

Ligger inte i Sveriges intresse

Sverige har heller inga större ekonomiska eller politiska direkta intressen att värna i regionen, som annars skulle kunna motivera att vi skulle behöva inta en stark ställning åt något håll. Sverige och svenskarna först måste gälla även här. För Sverige är det återvandring av missanpassade invandrare som är det enskilt viktigaste nu – till exempel de som sympatiserar med terrorgrupper likt Hamas.

Vi ska inte skicka pengar till regionen heller, utan rusta upp vår försvarsförmåga och välfärd som båda är eftersatta. Vi har inget att vinna på att ta ställning för de som inte tar ställning för oss.

Vi behöver politiska ledare som utan undantag alltid står på Sverige och svenskarnas sida vid varje givet tillfälle!