Jenny Lind övervann många svårigheter och sorger och blev lite av den första svenska världsstjärnan med sin sångkonst. Framför allt internationellt hade hon häpnadsväckande framgångar.
Jenny Lind började som många andra stora artister i små och svåra förhållanden och med föräldrar som inte var gifta och som inte skulle komma att gifta sig förrän hon var fjorton år. Hon föddes 1820 i Stockholm som dotter till fabrikören Nils Johan Lind och Anna Maria Fellborg och dog 1887. Hon upptäcktes som sångerska helt enkelt beroende på genomslagskraften i sin begåvning. Hon började som elev på Kungliga teatern 1830 och gjorde 32 talroller där, innan hon antogs till Operan där hon verkade 1838-1844, med ett kort avbrott. Hennes skådespelarkonst skulle bli henne till stor nytta och leda till en stor del av hennes berömmelse i det kommande. Hon debuterade som ”Agata” i ”Friskytten”, med omedelbar succé som skulle fortsätta i stort sett oavbrutet från denna punkt. Kort tid senare blev hon officiell hovsångerska.
Jenny Lind-feber
Jenny Lind föddes in i en tid som fortfarande präglades av den historiska synen på musiker som en sorts hantverkare bland andra hantverkare, och på teaterfolk som människor av lite sämre sort. Den synen var på väg att ändras i takt med att allt fler författare, konstnärer och musiker fick allt större rykte och mer och mer började ersätta kungar och fältherrar som popularitetsobjekt. Man vet att Jenny Lind var bekymrad över att det fanns människor med den gamla synen på framför allt teater som betraktade henne kritiskt, och hon längtade från gång till annan till familjeliv och tillbakadragenhet.
Från och med 1844 var alla möjligheter borta för Jenny Lind att dra sig tillbaka i obemärkthet. En turné till Köpenhamn, Berlin, Wien och London skapade Jenny Lind-feber. Hon lämnade teatern 1849 men fortsatte att göra konserter och fick tillnamnet ”den svenska näktergalen” vid en USA- och Cuba-turné 1850-1852. Hennes framgångar skaffade henne en plats i den kulturella eliten både i Sverige och i utlandet och inte minst var hon personlig vän till Mendelssohn. 1852 gifte hon sig med den tyske pianisten Otto Goldschmidt.
Från och med 1859 drog hon sig tillbaka från det offentliga livet till ett hem i London, gjorde lokala konserter och agerade i rollen som sånginstruktör när inte familjelivet och kyrkan kallade. Hon dog 1887, och har en minnesplakett i Westminster Abbey. Hennes födelsedag, 6 oktober, har hedrats med att göras till Jennys namnsdag i den svenska almanackan till heder för Jenny Linds minne.
Rösten
Polycarpus Von Schneidau
Jenny Linds röst väckte mycket uppmärksamhet som klar och klangfull med stort omfång och med mycket uttrycksfullhet, allra mest i trycksvaga pianissimo-partier. 1840 vid tiden för hennes stora genombrott överansträngde hon sin röst till rösttrötthet och heshet, ett tillstånd som delvis blev bestående för åtminstone en del av hennes tonregister och som tvingade henne till en något annorlunda sångteknik än tidigare. Märkligt nog fick hennes smått förändrade röst, med svagt läckage från stämbanden, nu ännu mer uppskattning även av sångkännare – rösten blev mjuk och beslöjad på ett sätt som gjorde att hon skilde sig från andra sångerskor.
Eftermälet
Jenny Linds liv blev rikt, spännande och fyllt av uppskattning. Hon höll aldrig fram sig själv i förgrunden, hon satte konsten först och sig själv därefter och hon gjorde oräkneliga välgärningar till nytta för de som fått sämre livslotter än hon själv. Hennes tacksamhet över det hon fått fick henne att donera stora summor till välgörenhet och det har instiftats fonder och stipendier för konstnärer och sångare till hennes minne och i hennes namn.
Hon blev den första kända representanten för svensk sångkonst och många svenska sångkonstnärer skulle följa i hennes spår och göra den svenska sången känd över världen som en av de bästa någonstans ifrån: Kristina Nilsson, kort efter Jenny Lind själv, Birgit Nilsson och inte minst Jussi Björling som av många anses störst någonsin bland manliga sångare.
