Carl Matz, biträdande jurist på MundeAhlberg advokatbyrå, sällar sig till de debattörer som kräver mindre godtycke vid tvångsomhändertaganden av barn.
Reglerna för tvångsomhändertaganden av barn ändrades 2020 efter fallet med ”Lilla hjärtat”, en treårig flicka som vanvårdades till döds av sina missbrukande föräldrar. När ”lex Lilla hjärtat” röstades igenom var avsikten att stärka placerade barns rättigheter och ge socialtjänsten större möjligheter att kontrollera situationen för barn som återförts till sina föräldrar. Det innebär bland annat krav på obligatoriska drogtester för föräldrar som vill ha umgänge med sina barn.
Lagändringarna kritiserades dock i breda kretsar. Moderaterna ville riva upp en del av ändringarna och ersätta dem med andra som man ansåg var ”mer långsiktiga och ser till barnets bästa”.
Kräver mindre godtycke
Ett problem med tvångsomhändertaganden är att de tenderar att bli godtyckliga – eller ”en flexibel lag med lågt beviskrav” som Carl Matz uttrycker saken i en debattartikel i DN. Matz menar visserligen lika höga krav för tvångsomhändertaganden som brottmålens ”utom rimligt tvivel” är olämpligt – då är risken att vissa barn inte skulle få samhällets skydd i tid.
Men han konstaterar också att det ”finns faror för rättssäkerheten” då socialsekreterare utan särskild kompetens gissar sig till om det förekommit misshandel eller vanvård i ett hem eller inte.
”Omständigheter som har svagt stöd framställs inte sällan som absoluta sanningar. Fakta blandas med åsikter och värderingar. Det framgår inte alltid vem som observerat brister eller i vilket sammanhang. Det riskerar att få konsekvenser”, konstaterar Matz.
Han menar vidare att socialsekreterare får ”betydande, oftast avgörande, makt över processen i praktiken. Felbedömningar av dem riskerar att omvandlas till felaktiga tvångsvårdsbeslut i domstol.”
För att stärka rättssäkerheten kring omhändertaganden föreslår Carl Matz att det tillsätts en förutsättningslös utredning av tvångsvård av barn; att Socialtjänsten får anställa erfarna jurister; att offentliga biträden avkrävs mer aktivitet, samt att förvaltningsdomstolarna höjer sin ambitionsnivå vad gäller att granska socialtjänstens fakta och argumentation.
