måndag, 28 november

Johan Lindblad: Känslan av att mista sitt hem

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. 
Hos oss får alla åsikter komma till tals, oavsett hur obekvämt det är. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Föreställ dig att du bor med din familj i en stor och fin lägenhet i ett tryggt område. Du har ägnat många år åt att inreda hemmet så att det har blivit precis så som du vill ha det.

En dag när du har varit nere i tvättstugan och glömt låsa ytterdörren efteråt, kliver det plötsligt in ett par och deras tre barn i din lägenhet, med en massa baggage och allt. Mannen nickar till dig och går sedan rakt in i köket och öppnar kylskåpsdörren och förser sig med en smörgås och ett glas mjölk. Hans barn letar snabbt upp varsin säng som de lägger sig på för att vila. Du går fram till kvinnan och frågar henne vilka de är och vad de vill, och varför de plötsligt bara kliver in i ditt hem utan att ens ringa på först. Hon svarar att deras egna hem har brunnit ner och att bostadsrättsföreningens styrelse sa att de kunde bo hos oss under tiden som deras egna hem byggs upp igen. Du frågar henne om de inte har några släktingar eller vänner/grannar de kan bo hos istället, varpå hon svarar att släktingarna inte vill ha dem boende hos sig, och att grannarnas hus inte är lika fina som vår lägenhet. Dessutom har grannarna inget jobb.

Du ringer till ordföranden för din bostadsrättsförening för att ifrågasätta deras beslut, men får då istället en utskällning för att du är så egoistisk och inte vill dela med dig av ditt hem och dina ägodelar till människor i nöd. ”Tycker du att du är bättre än dessa stackare som har mist sitt hem?” frågar ordföranden.

Du lägger på och ringer istället till polisen, men där får du inget svar.

Någon har snott ditt hem

Nästa dag när du kommer hem från jobbet märker du att dina ofrivilliga gäster har möblerat om. TV:n står inte längre där den stod, och soffan har de helt bytt ut mot något fult åbäke till soffa från någon loppis i närheten. När du konfronterar mannen så svarar han att den gamla soffan var för liten för att alla skulle kunna få plats i den. Dessutom var den ful.

Ilsken och frustrerad går du mot toaletten, men när du öppnar dörren så sitter en av nykomlingarnas barn där och skiter. ”Toapappret är slut, var finns det mer?” frågar ungen. Du smäller ilsket igen dörren och går ut i köket. När du öppnar kylskåpsdörren för att ta fram ingredienserna till kvällens middag, ser du att hälften av ingredienserna är borta. Du hör mannen ropa från TV-soffan-”vi tog en del av maten i kylen. Vi var hungriga”. Fly förbannad ringer du till ordföranden för bostadsrättsföreningen igen, och frågar hur länge detta vansinne ska fortgå. När flyttar de till sitt egna hem igen? Han svarar att det är det inte så lätt att säga. De får stanna så länge det behövs. Kanske det tar så lång tid att bygga upp deras egna hus igen att deras barn hinner skaffa sig vänner i vårt kvarter, och det vore ju omänskligt att be dem flytta ut om deras barn redan hunnit rota sig här, eller hur?

Efter att din egen familj till slut ätit middag går du bort till gästfamiljen i TV-soffan och pratar med dem. Det bästa är kanske ändå om ni kan komma överens tänker du… ”Okej, jag förstår att ni befinner er i en svår och akut situation, så det är okej att ni stannar här ett tag, men då behöver vi enas om vissa förhållningsregler. Exempelvis så måste vi alla hjälpas åt att städa, tvätta och handla mat och andra förnödenheter”. Mannen och kvinnan tittar på mig som om de inte förstår vad jag säger. ”Vi har inga pengar” säger kvinnan. ”De brann upp i branden. Vi är inte heller särskilt praktiskt lagda av oss”. ”Men ni måste ju hjälpa till och bidra till hushållet!” svarar jag förbluffat. ”Det sa styrelsen för bostadsrättsföreningen ingenting om” svarar mannen. Detta är ju inte klokt tänker du. Ska jag husera ett gäng snyltare i mitt hem, på obestämd tid?

Och släkten dräller också in

Två veckor senare, när du kommer hem från jobbet, finner du ytterligare två främmande karlar i din lägenhet. ”Det är min kusin och min bror” förklarar mannen. Bostadsrättsstyrelsen säger att de också ska bo här”. ”What?” utbrister du. ”Ska jag försörja ännu fler människor?”. Du får axelryckningar till svar. Du ringer till ordföranden i bostadsrättsföreningens styrelse igen för att klaga. ”De hade ingen annan stans att ta vägen, och vi har ju stora och fina lägenheter här i fastigheten” svarar han. ”Hur länge ska de stanna då?” undrar du. ”Tills de vill åka hem igen förstås”, svarar ordföranden. ”Men de betalar ju inget och hjälper inte till i hushållet” protesterar du. ”Du kan ju se om de vill hjälpa till med något, men annars får du betala för dem också och ta hand om hemmet ändå” svarar ordföranden.

När jag lagt på ser jag min dotter springa gråtande förbi mig och in på sitt rum. Jag följer efter och frågar hur det är fatt. ”Den ena sonen i gästfamiljen tar mig på brösten så fort han kommer i närheten av mig och en av de nya männen stirrar på mig sådär obehagligt hela tiden”. Fly förbannad går jag ut och konfronterar pappan till pojken som antastat min dotter. ”Inte nog med att ni kommer hit till mitt hem som objudna gäster, ni tar dessutom för er och antastar min dotter. Hur vågar ni?” Mannen tittar på mig med en likgiltig blick och svarar, ”jag är säker på att min son aldrig skulle göra något sådant. Din anklagelse är bara ett uttryck för din bristande gästfrihet. Man ska respektera sina gäster vet du väl? Dessutom går din dotter för lättklädd. Hon får skylla sig själv om någon skulle råka komma åt hennes hud när de går förbi. Säg till henne att täcka sig ordentligt istället för att anklaga andra”. Jag trodde inte mina öron. Inte nog med att jag ska inhysa ett gäng ohyfsade främlingar i mitt hem, förse dem med mat och kläder och se dem ändra om mitt hem till oigenkännlighet, jag ska dessutom acceptera att de förgriper sig på mina barn och inte ens känns vid det. Tvärt om, de skuldbelägger min dotter istället…

Nu får det vara nog!

Rosenrasande går jag ner till ordföranden i bostadsrättsföreningen igen. När han öppnar dörren kan jag knappt behärska mig. ”De där oförskämda latmaskarna till inneboende som ni i styrelsen har tvingat på mig tar sig friheter som jag inte kan stå ut med. De måste ut härifrån, och det illa kvickt!”. Ordföranden lägger armarna i kors och ser på mig med orörlig min. Sedan säger han, ”Tycker du att du har en större rätt att uppföra dig som du vill än de har? Har inte alla samma rätt så säg? Om det inte passar dig så kanske det är dags för DIG att flytta istället? Du verkar missanpassad”. WTF tänker jag. Ska JAG flytta? Från mitt eget hem, bara för att det kommer en massa andra och tränger sig på? I helvete heller. ”Vänta bara till årsmötet, då ska jag minsann se till att ni i styrelsen blir bortröstade”. Sedan blir det andra bullar…

Så kom mars månad, och årsmötet både kom och gick, men eftersom ingen annan ville ställa upp i styrelsen och de flesta boende hade resignerat inför situationen, eller tyckte den var för känslig att ifrågasätta, så fick den gamla styrelsen ansvarsfrihet och fortsatt förtroende.

Tre veckor efter årsmötet flyttade så ytterligare tre personer in i vår lägenhet. Okända människor som jag inte träffat tidigare. De kände inte heller de andra som bodde där, men det dröjde inte länge förrän de började bråka med varandra, om maten, om stökigheten, om hur man skulle eller inte skulle klä sig, uppföra sig, tala, eller låta. Vilka som fick gå i korridoren samtidigt, hur och när olika personer fick vara i köket, gå på toaletten och allt man kan tänka sig att vara oense om. Jag och min familj kände oss inte längre hemma, välkomna eller trygga i vårt eget hem, så vi började se oss om efter ett annat hem. Vi insåg ganska snart att det inte fanns några lediga hyresrätter att söka och att vi inte hade råd att köpa en annan bostadsrätt, än mindre en villa. Vi var fast där vi var, och fick helt enkelt leva med att vårt hem hade övertagits av andra, och att det inte längre var vi i vår familj som satte villkoren för hur vi kunde leva våra liv i vårt eget hem. Det gjorde andra. Det faktum att dessa inneboende åt av vår mat och inte själva bidrog, gjorde dessutom att min familjs ekonomi fick allt större problem. Likadant blev det för alla andra medlemmar i bostadsrättsföreningen som hade oönskade inneboende, vilket i sin tur ledde till att många fick problem med att betala sina månadsavgifter till föreningen. När taket sedan började läcka, vattenledningarna sprang läck och putsen föll av fasaden, så fanns det inte längre pengar i fonden för att reparera byggnaden. Med åren blev därför fastigheten alltmer nergången och ohållbar att bo i. Det som skulle ha varit en tillfällig lösning för människor som fått sina egna hem förstörda av brand, blev till något permanent. Permanent blev också vår egen fattigdom. Till slut rasade hela vår fastighet ihop, och vi blev hemlösa. Våra oinbjudna gäster hade då fått tillbaks sina hem och flyttat tillbaks till där de kom ifrån. Vi hade däremot ingenstans att flytta. Vi var kvar och vi var fast i armod.

Vår bostadsrättsförening hette för övrigt Moder Svea.

Johan Lindblad

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

Liknande artiklar