Det svensk-estniska kryssningsfartyget M/S Estonias förlisning den 28 september 1994 orsakat omfattande diskussioner om vad som verkligen hände. Den officiella förklaringen från politikerna har ifrågasatts av allmänheten och istället har politikernas agerande visat att det finns något som de vill dölja.
Den 28 september skakades Sverige, Estland och Finland av en oerhörd katastrof. Kryssningsfartyget M/S Estonia sjönk i hårt väder och tog 852 personer med sig, varav 501 var svenskar. Endast 137 personer överlevde och katastrofen räknas som en av de värsta fartygskatastroferna i nordiska vatten i fredstid.
Anhöriga och överlevande började ställa krav på klarhet i vad som hade hänt, vem som bar ansvaret och om det hade kunnat undvikas. I början fick dessa hopp om att politikerna verkligen skulle agera och att fartyget skulle bogseras för undersökning och de över 800 kroppar som blev kvar skulle få en ordentlig begravning.
Det blev dock aldrig något av politikernas löften och kort därefter meddelades att kropparna skulle bli kvar i vraket. Detta trots att dykare från företaget Rockwater, som fått uppdraget att undersöka vraket var beredda att bärga kropparna. Svenska myndighetsrepresentanter var med på dykfartyget och gav utförliga instruktioner om vart dykarna fick bege sig, samt att de skulle lämna kropparna som påträffades. Så många som 125 kroppar skulle ha kunnat bärgas, enligt dykarna, skrev Expressen 2020.
Politikernas besked skapade förtvivlan hos de anhöriga, samtidigt som de fortsatta åtgärderna fick allmänheten att undra om det var något som politikerna ville dölja.
2019 släpptes dokumentären Estonia – fyndet som förändrade allt, där man intervjuar överlevare och deras anhöriga. Man granskar även politikernas agerande och gjorde ett fynd som kullkastade den etablerade versionen av händelseförloppet. Denna artikel är till stor del baserad på dokumentären.
Gravfrid förbjuder granskning
Den 15 december 1994 meddelade Sveriges nytillträdde statsminister, Ingvar Carlsson, att platsen för vraket skulle bli en gravplats och att gravfrid skulle råda där. Det innebar att det blev förbjudet att dyka ned till vraket. För att göra det ännu svårare beslutades att vraket skulle förseglas med betong och småsten. Allt gjordes med hänvisning till att man ville hindra gravplundring. Att det hade varit mer effektivt att åtminstone bärga kropparna, verkar inte ha funnits med i beräkningen.
Våren 1995 ingick Sverige, Estland och Finland ett avtal om gravfrid och lagen träder i kraft den 1 juli 1995. Redan innan lagen trädde ikraft hade regeringen bestämt att omöjliggöra alla försök att ta sig ned till vraket. Maken till en av de överlevande, Peter Barasinski, tänkte ta sig ned till vraket och hämta upp sin frus kropp. Men så snart de börjat förbereda nedstigningen dök en isbrytare upp, utskickad av den svenska regeringen, som skulle få dem att avbryta. När det inte gick att övertala började isbrytaren att orsaka störningsvågor, vilket är förbjudet enligt internationell lag, men tvingade expeditionen att avbryta sina planer.
I maj 1996 påbörjades arbetet med att täcka Estonia med sten. Flera av de som överlevde säger i den ovan nämnda dokumentären att något sådant inte görs vid en vanlig olycka, utan endast om man har något att dölja. Men tack vare enorma protester från de anhöriga fick arbetet avbrytas.
Bogvisir och militärtransporter
Den haverikommission som tillsattes för att utreda vad som hänt, kom fram till att bogvisiret i fartygets för egentligen inte uppfyllde säkerhetskraven. I den hårda sjögången ska visiret ha slitits loss, tillsammans med rampen där bilarna körde ombord, varpå vatten började forsa in. Denna förklaring accepterades snabbt av myndigheterna, men det var inte tillräckligt för att övertyga folk.
Bland annat kunde det inte förklara varför hela fartyget sjönk så snabbt. Hade det bara rört sig om bogvisiret skulle fortfarande en luftficka i fartygets botten (under bildäck) ha hållit det flytande när det vände upp och ned, vilket var fallet med fartyget M/S Jan Heweliusz året innan. Det hade tack vare luftfickan hållit sig flytande i ungefär en vecka, medan Estonia gick till botten på ungefär 55 minuter (enligt haverirapporten).
En myndighet som varit aktiv i hemlighållandet av uppgifter är Försvarsmakten. Redan 2004 avslöjade SVT:s Uppdrag Granskning att Estonia vid ett flertal tillfällen före katastrofen transporterat militär utrustning från det sönderfallna Sovjetunionen. Trots en allmän utredning, ledd av Svea hovrätts tidigare president, Johan Hirschfeldt, höll Försvarsmakten stenhårt fast vid att några militärtransporter inte hade ägt rum på Estonia.
Frihetsnytt kunde dock i december rapportera att Försvarsmakten till slut tvingats erkänna att fartyget använts till sådana ändamål, men man fortsatte att tiga om omfattning och tidpunkt. Att Estonia använts för att transportera vapen har orsakat teorier om att det var en explosion som orsakade katastrofen.
Flera överlevande noterade att de hörde två kraftiga smällar innan fartyget började kantra. Det kan ha varit bogvisiret som slets loss, eller så kan det ha varit explosioner. Men bogvisirets och rampens försvinnande kan inte förklara hur vatten kunde fylla området under bildäck.
Haverirapporten och vittnesmål går isär
Något som de överlevande noterade efter att de förhörts av svensk polis inför haverirapporten, var att deras egna vittnesmål skilde sig från vad som rapporterades. Det främsta exemplet var att de allesammans noterat en slagsida (kraftig lutning av fartyget) redan runt klockan 1 på natten, medan haverirapporten hävdar att det var runt 1:15 som fartyget började få slagsida.
34 av de överlevande skrev 1999 under ett krav till regeringen att en ny haveriutredning skulle genomföras, adresserat direkt till Mona Sahlin (ökänd för sin tid som partiledare för Socialdemokraterna), som var statsråd på Näringsdepartementet. Dokumentet finns inte digitalt, men kan tas del av på Krigsarkivets Estoniasamling, med referenskod SE/SPF/1/ES/7/9/1 (Regeringskansliets diarienummer N1999/4180/TP).
Begäran gick igenom myndigheterna, men de överlevande fick aldrig något svar från politikerna.
Dokumentär blottlägger politikerna
2019 tog sig en grupp dokumentärfilmare ut till vrakplatsen och gick ned med dykare till vraket. Den upptäckt som gjordes där sände enorma svallvågor genom samhället. Man påträffade ett enormt hål på fartygets sida, som inte hade berörts tidigare och vars tillkomst var ett mysterium.
I september 2020 släpptes den ovan nämnda dokumentären Estonia – fyndet som förändrade allt där behandlas hela katastrofen, från förlisningen till det omfattande efterspelet. Man har intervjuat överlevande, anhöriga, politiker och journalister, samt kritiskt granskat den etablerade beskrivningen av händelseförloppet.
Det mest spektakulära var det stora hålet i sidan, som man upptäckte med hjälp av en dykrobot. På grund av att detta innebar ett brott mot gravfriden dömdes männen bakom dokumentären, filmaren Henrik Evertsson och vrakexperten Linus Andersson, till dagsböter, vilket Frihetsnytt rapporterat om.
Hela serien finns att se på Discovery Plus, eller kostnadsfritt på Youtube.
Varken överlevande eller anhöriga köper myndigheternas förklaring
Redan när den första rapporten presenterades om bogvisirets roll i katastrofen var det många, både överlevande, anhöriga och journalister som ifrågasatte förklaringen. Ordföranden för Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga (SEA), Lennart Berglund, var i ett tidigt skede skeptisk till den officiella förklaringen. I dokumentären säger han att det inte skulle ha gått så snabbt om det rört sig om bogvisiret.
För knappt en vecka sedan kunde Frihetsnytt rapportera om resultatet från den nya utredningen som satte igång efter avslöjandet om hålet i sidan. Få, om ens någon, förvånades över att utredningen bekräftade den officiella historien och förklarade hålet med att skeppet slagit i en bergsformation på botten. De anhöriga och överlevande köpte inte resultatet. Lennart Berglund var en av de som var kritisk till att resultatet presenterades, då det endast rörde sig om en delrapport, som inte presenterade hela händelseförloppet och bara bekräftade samma tvivelaktiga förklaring som lyfts tidigare.
Frihetsnytt har tidigare intervjuat Åsa Myrberg, vars far omkom på Estonia. Han var ombord i egenskap av sjötrafikområdeschef och skulle utföra en examination för lotsbehörighet på den ene befälhavaren. Liksom så många andra anhöriga sveks hon av svenska staten som först lovade att kropparna skulle bärgas för begravning, för att därefter försöka begrava dem under betong. Hela intervjun kan ses via länken nedan.
Slutord
Det är svårt, till och med omöjligt, att definitivt slå fast vad som verkligen hände natten den 28 september 1994. Det är otroligt mycket som är höljt i dunkel och myndigheterna är de som i högsta grad är orsaken till alla frågetecken. Att sammanfatta alla underligheter och frågetecken kring denna historia kräver en bok, snarare än en artikel. Den som vill fortsätta att fördjupa sig i ämnet rekommenderas, utöver att se den dokumentär som stått för en stor del av materialet i denna artikel, att läsa Stefan Torssells bok M/S Estonia – Svenska statens haveri.
När resultatet från den senaste utredningen presenterades, var Sveriges vid tidpunkten avgående statsminister Carl Bildt snabb med att lovorda resultatet i ett inlägg på Twitter. Bildt brukar dock pekas ut som en nyckelperson i historien och det var många som gav uttryck för sina misstankar att den erfarne politiske maktspelaren hade andra skäl att vara nöjd med resultatet (som dessutom presenterades i ett för tidigt skede). Det var även han som inledde den utveckling som skulle förvägra de anhöriga att få kropparna bärgade.
Det som man med säkerhet kan säga är att det pågått en mörkläggning från myndigheternas sida, samt att det är först när vraket bogserats och verkligen undersökts som de sista frågetecknen förhoppningsvis till slut kan besvaras.
Den som vill ägna offren en tanke kan ta del av listan över de omkomna och saknade, som publicerats av Göteborgs-Posten.
