Lät den amerikanske presidenten japanerna genomföra attacken mot flottbasen?
Den 7 december 1941 genomförde den japanska flottan ett överraskningsanfall mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Attacken gav president Roosevelt den anledning och allmänna stöd som krävdes för att få in USA i andra världskriget. Men det finns teorier om att presidenten inte var speciellt oförberedd på attacken.
1941 stod Europa, Nordafrika och större delen av Asien i brand. Storbritannien hade varit det nationalsocialistiska Tysklands främsta motståndare fram till sommaren 1941, då tyskarna med allierade, Axelmakterna, inledde Operation Barbarossa mot Sovjetunionen.
Samtidigt utkämpade japanerna, medlem i Axelmakterna och Tysklands starkaste allierade, ett brutalt krig i Kina mot de splittrade och ideologiskt motsatta kinesiska fraktionerna.
Det enda land med en enorm ekonomi och inflytande som än så länge höll sig utanför var USA.
Aktiv i kriget trots neutralitet
Trots den neutrala hållningen var USA i högsta grad inblandat i kriget redan innan Pearl Harbor. 1939 fick president Franklin Delano Roosevelt (FDR) igenom Neutralitetslagen 1939, vilket upphävde de tidigare exportstoppen av militär materiel till krigförande länder, något som gynnade Frankrike och Storbritannien.
Redan i ett tidigt skede ville Roosevelt få in USA i kriget mot Axelmakterna, men vid tiden fanns starka isolationistiska strömningar, som inte ville dra in USA i ett nytt storkrig, som sågs som en europeisk angelägenhet.
En av de främsta företrädarna för rörelsen mot ett krigsinträde var den legendariske svensk-amerikanske flygaren Charles Lindbergh, som senare utsattes för ett omfattande karaktärsmord och pekades ut som fascistsympatisör enbart för sitt motstånd mot kriget. Roosevelt verkar personligen ha straffat honom för hans engagemang genom att beröva honom hans ställning i militären.
Den amerikanska politiken dominerades vid denna tid även av Monroe-doktrinen, som gick ut på att USA endast skulle försvara sitt närområde, som utgjordes av Nord- och Sydamerika samt Karibien.
Provokationer mot axelmakterna
Samtidigt som Roosevelt aktivt såg till att understödja den brittiska, samt senare även den sovjetiska krigsinsatsen, riktades hårda sanktioner och embargon mot Tyskland och Japan. På grund av sin begränsade tillgång Atlanten, som brittiska Royal Navy dominerade, gjorde det knappast till eller från för Tyskland att USA infört embargon mot dem.
För Japan blev det däremot ytterst kännbart när USA började strypa tillgången till olja, en livsviktig resurs för den japanska krigsinsatsen i Kina. USA började även att frysa tyska och japanska tillgångar, vilket begränsade deras möjligheter att bedriva handel.
Detta placerade Japan i en alltmer desperat situation, där valet stod mellan att dra sig ur Kina, vilket landets militära ledning såg som oacceptabelt, eller att i ett snabbt agerande slå ut den amerikanska Stilla havs-flottan, tvinga landet att häva sanktionerna, samt erövra områden kontrollerade av de europeiska kolonialmakterna i Sydostasien och Stilla havet.
Pearl Harbor bombas
Valet föll på att genomföra ett blixtanfall mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii, för att därefter i ett snabbt blixtkrig ta kontrollen över viktiga öar i Stilla havet och kunna hota den amerikanska västkusten.
Ansvaret föll på den skicklige amiralen Isoruku Yamamoto att ta fram och genomföra en attackplan.
Klockan 07:48 den 7 december 1941 attackerade 353 japanska Zero-plan flottbasen. Samtliga slagskepp på plats skadades, varav fyra sänktes och ett, USS Arizona, totalförstördes. Ett flertal mindre fartyg förstördes, liksom över 180 flygplan.
2 403 amerikaner miste livet och med så nära inpå jul, där tusentals familjer inte skulle få hem sina söner, svängde den allmänna inställningen till kriget fullkomligt. Dessutom valde både Tyskland och Italien att hedra sin allians med Japan och förklarade under de efterföljande dagarna krig mot USA.
Nu var USA till slut en aktiv part i andra världskriget.
Vad visste egentligen Roosevelt och hans underrättelsestab?
Redan under 1940-talet höjdes frågan om hur både Roosevelt och militären kunde tas så fullständigt på sängen av attacken. Stämningen med Japan var väldigt hård och att en rejäl urladdning förr eller senare skulle komma var i högsta grad sannolikt.
Snart började det komma fram att den amerikanska ledningen inte var så oförberedd. I artikeln ”Did FDR know?” publicerad av Bridewater University 1982, står det att den amerikanska underrättelsetjänsten redan 1940 hade knäckt den japanska krypteringskoden och kunde därför få stor del av de diplomatiska kommunikationerna.
På det sättet så visste underrättelsetjänsten att japanerna hade satt ett slutdatum till den 29 november 1941 för att nå en fredlig lösning med USA, innan man övergick till militära åtgärder. Underrättelsetjänsten visste även att en attack var att vänta, antingen mot den amerikanska lydstaten Filippinerna, eller i Stilla havet.
Två grupper av kritiker
Det var efter den utredning som gjordes 1946 som kritikerna kom att delas upp i två läger. Den ena gruppen bedömer att det var svårt att förutspå exakt var och när en attack skulle ske, men lägger skulden på Pearl Harbors befälhavare, amiral Husband Kimmel och generallöjtnant Walter C. Short. Åsikten är att dessa borde ha varit beredda på att en militär konfrontation med Japan var att vänta och skulle ha vidtagit större åtgärder.
Den andra gruppen lägger istället skulden på Roosevelt och hans närmaste rådgivare. Enligt denna teori hade underrättelsetjänsten även tagit del av de militära kommunikationerna och visste betydligt mer detaljerat om vad som getts sken av både var och när attacken skulle inträffa.
Allting ska ha handlat om att Roosevelt ville få japanerna att fälla första slaget, för att på det viset genom bakdörren även komma med i kriget mot Hitlertyskland. Om flera amerikanska liv gick förlorade skulle det även ena den amerikanska befolkningen bakom krigsinsatsen.
Hangarfartygen i Pearl Harbor
Ytterligare en faktor som orsakar frågetecken är de amerikanska hangarfartyg som var stationerade i Pearl Harbor. Hangarfartyg skulle komma att spela en oerhört central roll i Stilla havs-kriget och var redan då ett värdefullt inslag i flottan. Men när attacken genomfördes var dessa ute på ett uppdrag för att leverera stridsflyg till Wake-öarna och Midway-öarna.
Att dessa inte fanns på plats och därmed undgick att skadas eller sänkas tjänar också som ett argument för att militärledningen kände till att attack var förestående.
Slutord
Som vanligt när det kommer till konspirationsteorier är det svårt att med säkerhet säga exakt vad som är sant och vad som är rena tolkningar.
Men vad vi vet är att Roosevelt ville få in USA i kriget. Den amerikanska underrättelsetjänsten hade knäckt den japanska koden och hade stor insyn i japanernas förehavanden.
Precis som i fallet med de nyligen offentliggjorda dokumenten rörande mordet på president John F. Kennedy, kan ytterligare offentliggöranden på sikt en gång för alla ge ett definitivt svar på frågan om hur mycket president Franklin D. Roosevelt visste om attacken innan den ägde rum.
