Konspirationskollen: Mordet på Axel von Fersen – en orkestrerad lynchning?

Detta är en kritisk granskning av en konspiration. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma till tals, oavsett hur obekvämt det är. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Axel von Fersen var en adelsman som spelade en viktig roll i den europeiska politiken under andra halvan av 1700-talet. Han var en varm anhängare av Gustav III och dennes släkt, den gustavianska dynastin. På grund av sina kopplingar till gustavianerna, finns det misstankar om att den lynchning, där han mördades den 20 juni 1810, inte var en slump.

Om det är någon svensk som kan sägas ha spelat en stor roll i europeisk 1700-talshistoria, så är det utan tvekan greve Axel von Fersen (1755-1810). Han tjänade som riksmarskalk, generallöjtnant och var en av rikets herrar, en titel som instiftades av kung Gustav III 1773 och som endast fick innehas av 20 personer åt gången, vilket gav samma rang som ett riksråd (kunglig rådgivare) och rätten att tituleras ”ers excellens” (enligt Margareta Beckmans I skuggan av giljotinen – Svenskarna i franska revolutionen, Lind & Co, 2019).

Von Fersen var under lång tid närvarande hos den franska kungafamiljen i slottet Versailles och rykten gör gällande att han var älskare åt drottning Marie-Antoinette. Efter att franska revolutionen brutit ut sommaren 1789, sattes kungafamiljen i husarrest. Ett flyktförsök anordnades av von Fersen i början av 1792, men misslyckades och kung Ludvig XVI och drottningen fördes tillbaka till Paris, där de avrättades med giljotin den 21 januari respektive den 16 oktober 1793.

En ny kung

Under större delen av Gustav III:s regering befann sig von Fersen i Frankrike. Det var först 1794 som han slutligen återvände för en längre tid, två år efter att Gustav III mördats i samband med maskeradbalen på kungliga operan den 16 mars 1792. De sammansvurna ska ha dominerats av frimurare, det hemliga ordenssällskap som hade fått ett omfattande fäste och inflytande över hela Europa under 1700-talet. Det är dock oklart huruvida skytten, Jacob Johan Anckarström, var frimurare. Trots att Gustav III formellt var de svenska frimurarnas beskyddare, ska han ha betraktat dem med misstänksamhet.

Efter mordet tillträdde Gustav III:s son, Gustav IV Adolf, som ny kung av Sverige. Von Fersen kom att vara lika lojal mot den nye kungen som den gamle och förblev en hängiven anhängare av den gustavianska ätten. Han fick flera utmärkelser under den nye kungens regering, däribland titeln som ”En av rikets herrar” 1799 och riksmarskalk 1801.

Kuppen 1809

Åren 1808-1809 var två katastrofår för Sverige, då kriget med Ryssland pågick och slutade med att Sverige förlorade Finland för all framtid. Huruvida skulden låg på Gustav IV kan diskuteras, då det var under hans styre som Sverige 1805 förklarat krig mot Frankrike, som senare allierade sig med Ryssland och därmed öppnade för invasionen i Finland 1808.

Men det finns mycket som talar för att det rörde sig om förräderi i de egna leden, vilket saboterade krigsinsatsen mot Finland. Fästningen Sveaborgs fall den 3 maj 1808 innebar ett dråpslag mot den svenska krigsmakten, som förlorade en betydande del av den svenska Skärgårdsflottan.

Enligt texten ”Officerskultur och borgerlig offentlighet på Sveaborg” (i antologin Skärgårdsflottan – Uppbyggnad, militär användning och förankring i det svenska samhället 1700-1824, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2012, andra upplagan) ska det ha funnits ett frimurarsällskap bland officerarna på Sveaborg under Gustav III:s tid. Samtliga var fientliga mot den dåvarande kungen och sannolikt omfattade inställningen även Gustav IV.

Men faktum kvarstår att kungens fiender inte lät vänta på sig, utan tog tillfället att genom en kupp, som inleddes den 7 mars 1809, avsätta Gustav IV. Både kungen och hans arvingar förlorade alla anspråk på kungatronen och sattes i husarrest, innan hela kungafamiljen förlorade sitt svenska medborgarskap och landsförvisades. Gustaf IV avled 1837 i Schweiz, utan att någonsin fått möjligheten att återvända till sitt hemland.

Slitningar mellan von Fersen och kuppmakarna

Anmärkningsvärt är att staten satte igång med en omfattande kampanj att rensa ut Gustav IV från det gemensamma minnet, en så kallad damnatio memoriae. Emblem, plaketter och andra offentliga märken där hans namn förekom togs bort, vilket är en oerhört ovanlig åtgärd i svensk historia, som snarare för tankarna till George Orwells 1984. Att ett sådant omfattande arbete läggs ned på att utradera någon från historien, får en att undra varför ett sådant enormt arbete läggs ned.

Som ny kung utsågs den barnlöse hertig Karl, farbror till Gustav IV och bror till Gustav III, och fick tronnamnet Karl XIII. Han var en övertygad och hängiven frimurare, som engagerat sig starkt för att stärka ordenssällskapet i Sverige. Som tronarvinge utsåg han den danske prinsen Christian August, som tog namnet Karl August, till efterträdare.

Von Fersen ska inte ha varit någon anhängare av kuppen mot Gustav IV, men han motsatte sig den inte heller, enligt Stockholmskällan. I egenskap av gustavian förespråkade han snarare att Gustav IV:s son, prins Gustav, skulle efterträda Karl XIII.

Karl Augusts roll som efterträdare skulle bli kortvarig. Den 28 maj 1810 avled kronprinsen i samband med en militärövning på Kvidinge hed i Skåne. Obduktionen pekade ut ett slaganfall som dödsorsak. Men det verkar ha funnits de som fann en användning för dödsfallet

Mordet

Karl Augusts plötsliga död satte igång en omfattande ryktesspridning, som gjorde gällande att det var von Fersen som låtit giftmörda honom, i syfte att bana vägen för prins Gustav att ta över titeln som tronarvinge. Det skulle ha kunnat vara ett uttryck för ryktets okontrollerbara spridningsförmåga som gjorde att det fick fäste hos folket, men faktum är att dessa eldades på från högsta ort. Tidningen Populär Historia gör gällande att självaste Karl XIII aktivt drev på ryktena.

Von Fersen visste vilken fara han svävade i och hans familj försökte övertala honom att inte närvara vid Karl Augusts begravning den 20 juni 1810, en tillställning som han, i egenskap av riksmarskalk, hade ett ansvar under. Det dröjde inte lång tid förrän en uppretad folkmassa attackerade vagnen som von Fersen färdades i vid begravningsföljet. Vid Stora Nygatan i Gamla stan tvingades han fly från vagnen och försökte med hjälp av välvilliga myndighetspersoner att ta sig till Riddarhuset.

Vid Riddarhustorget fanns Svea Livgarde uppställt och von Fersen lyckades ta sig förbi leden. Till en början försökte soldaterna att hjälpa honom genom att fösa bort folkmassan, men befälet, major Nils Djurklou gav order om att inte agera. När detta ifrågasattes av Clas Adam Ehrengranat, som körde likvagnen i begravningståget, fick han bara svaret att de inte hade fått order att agera, enligt Svenskt biografiskt lexikon. Likväl hade Karl XIII förbjudit skarpa skott att användas denna dag, trots att det fanns en allvarlig hotbild mot riksmarskalken.

Kort därefter slogs Axel von Fersen ihjäl på Riddarhustorget. Hela händelseförloppet talar för att mordet skedde med maktens goda minne. Ryktesspridningen som pekade ut von Fersen som giftmördare kom sannolikt från de som ville tysta det gustavianska motståndet mot tronföljden. Inför begravningen delades det ut gratis brännvin till folket, en katastrofal kombination om dessa är uppretade. Att militären inte tilläts använda skarpa skott och förbjöds att på något sätt rädda von Fersen, talar även det för oegentligheter.

Vem låg bakom?

Exakt vem som låg bakom mordet och av vilken anledning kan man inte säga med säkerhet. Givetvis var det deltagarna i pöbeln som stod för det våld som dödade von Fersen. Men som det redogjorts för ovan var det så pass många faktorer som möjliggjorde dådet att det inte kan ha skett spontant. Det mesta pekar dock mot personerna som var inblandade i kuppen mot Gustav IV och som ville säkerställa att dennes roll i svensk politik för evigt var över, liksom för hans barn.

I egenskap av en av den gustavianska falangens främsta företrädare, som ville ha kvar den gustavianska dynastin, kan han ha tjänat som ett avskräckande exempel för de övriga. Gav man uttryck för motstånd mot tronföljden kunde man lätt pekas ut som delaktig i det påstådda mordet på Karl August och gå ett lika grymt öde till mötes.

Som det blev nu kom inte gustavianerna tillbaka till tronen, utan tronföljden gick istället till den franske marskalken och tidigare revolutionären Jean-Baptiste Bernadotte, som fick tronnamnet Karl XIV Johan och lade grunden för den nuvarande ätten Bernadotte.