Krönika: ”Audiatur et altera pars” – att även höra den andra sidan

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Henry Söderström går i denna Krönika igenom hur folk tar ställning för en sida i en konflikt och vägrar höra vad den andra sidan har att säga. Detta är i synnerhet aktuellt för kriget i Ukraina.

Det sägs med rätta att krigets första offer är sanningen. I stället för att vi som nyhetskonsumenter ska få en i möjligaste mån objektiv bild av till exempel en pågående konflikt faller vi i olika grad offer för propaganda, beroende på vilken sida vi stöder, eller tycker mest illa om (som om det vore fråga om en fotbollsmatch).

Man accepterar utan vidare källkritisk analys sådant som passar in i det egna narrativet och avfärdar och bortförklarar allt annat som skulle kunna ge en mer nyanserad bild som medvetna lögner eller konspirationsteorier. Folk som försöker få ett bättre grepp om sammanhangen löper risken att bli kallade både det ena och det andra.

Förenklat uttryckt: man tror på det man vill tro på och tar bara till sig sådant som bekräftar den egna åsikten, eller med ett modernt ord: konfirmeringsbias. En alternativ beskrivning av denna företeelse är att man frivilligt försatt sig i en filterbubbla. Förr i tiden handlade det i stort sett om vilka dags- respektive kvällstidningar man läste, medan det idag påverkas mer av algoritmer på nätet.

Massmedia styr

Hjälp på traven får man alltså av massmedierna, som vill ge sken av att förmedla en objektiv bild av verkligheten. Objektivitetskravet, som ska vägleda mainstream media, gäller i ännu mindre utsträckning ifråga om rapportering om krig.

När det handlar om de tongivande massmedierna i Sverige, rör det sig alltsomoftast inte om medvetna lögner, utan om att selektivt presentera nyheter utifrån ett visst perspektiv och utelämna sådant som kan ge fel signaler. Man tar till exempel bara in experter (ofta genomgående samma personer) som ger näring åt det politiskt korrekta narrativet, varpå objektivitetskravet får stryka på foten.

Jag tror detta till viss del sker omedvetet, eftersom narrativen verkar djupt förankrade på ett psykologiskt plan. I Sverige vill vi ju också uppnå konsensus, även om på ytan ofarliga ämnen förvisso varit föremål för debatt.

Den intellektuellt hederliga hållningen att försöka förstå bägge sidorna i en konflikt och inte entydigt ta parti för den ena sidan tas över av propaganda, som i flera avseenden är sanktionerad av överheten. I Sverige utsätts vi förvisso inte för dess grövsta former, men just genom att utelämna viktiga aspekter i analysen, blir bilden vinklad – ett känt journalistiskt grepp.

Ett brott mot mänskligheten

När det handlar om pågående krig i världen är det förståelig nog en naturlig reaktion att i första hand fördöma angriparen/aggressorn. Själv anser jag som gammal pacifist att själva handlingen att starta ett krig är ett brott mot mänskligheten.

Alla ansvariga bör ställas till svars för detta, genom att till exempel sättas på de åtalades bänk i en krigstribunal. Frågan är bara vilka som bör betraktas som de skyldiga. Innan verklig rättvisa har skipats får vi anta att de åtminstone besväras av dåligt samvete.

Även om krig, enligt mitt förmenande, inte kan rättfärdigas som en fortsättning på politiken, måste det vara av yttersta vikt – i synnerhet för den idag tämligen tandlösa fredsrörelsen – att försöka förstå mekanismerna bakom det hela.

Sanningen om kriget i Ukraina är inte så enkel eller skrämmande som tycks vara den allmänna meningen i Sverige och Europa, dvs. att Putin har stormaktsambitioner som går ut på att lägga under sig hela Europa.

Varför objektiv rapportering undviks

En förståelig anledning till att rapporteringen kring krig inte blir objektiv är att detta skulle spela den angripande sidan i händerna och kanske till och med försvaga försvarsviljan samt den allmänt rådande viljan att hjälpa till med vapen.

Därför är det inte helt ovanligt med så kallade false flag operationer, det vill säga där endera sidan iscensätter olika typer av moraliskt förkastliga krigsbrott genom att skylla på angriparen. Oftast leder det till en kombination av internationell fördömelse och empati för den drabbade och i förlängningen att ytterligare budgetmedel går till export av vapen.

Detta är ett vanligt förekommande fenomen med många exempel från historien, vilket även Ukrainakriget kan uppvisa flera exempel på. Faktum är att dessa historier brukar sväljas med hull och hår av nyhetsförmedlarna, varefter de faktiska förhållande får liten, om ens någon, uppmärksamhet om de någonsin kommer på bordet.

Att Sverige och Europa officiellt tagit ställning för att rucka på objektivitetskravet visade sig i efter den 24 februari 2022 genom att förbjuda ryska nyhetskanaler, som Sputnik och Russia Today. Detta borde anses vara ett grovt åsidosättande av yttrandefriheten som dessutom underblåser den rådande russofobin med sina flerhundraåriga anor.

Inskränkning av yttrandefriheten

Yttrandefriheten omfattar alltså inte ”fientlig propaganda”, något som det t.o.m. anses straffbart att citera. I EU-rätten väger alltså denna viktiga folkrättsliga princip i det avseendet ganska lätt. Bland de 15 ledamöterna som klubbade igenom detta beslut fanns en person från Sverige och en från Danmark, alltså länder vars grundlagar förbjuder både censur och distributionsförbud.

Detta antidemokratiska initiativ har sina försvarare inom etablissemangsmedia. Ett exempel är när ledarskribenten på DN, Erik Helmerson, i en uppmärksammad debatt menade att ”vänsterskribenten” Kajsa Ekis Ekman, som det stod i hans ledare, ”kritiserar ukrainska medier och hyllar Putins propagandakanal RT. Därmed har hon lyckats hitta en tredje ståndpunkt mellan mördare och offer.”

I Ryssland är förvisso situationen för yttrandefriheten oroväckande, när man kan få fängelse för minsta kritik av den ”militära specialoperationen” och där fredliga demonstrationer regelbundet utsätts för brutal repression eller långa fängelsestraff. Där räcker det med att publicera en bloggpost på sociala medier för att hamna i fängelse.

Samma retorik i väst som i Ryssland

Om man ger sig in på vågspelet att försöka förstå Putins och den ryska regimens bevekelsegrunder löper man följaktligen risken att bli stämplad som ”Putinkramare”, ”ryssvänlig” etc.

Det hör förstås till bilden att Putin själv och hans hjärntrust använder sig av samma retorik när de talar om nazister i Ukraina och stämplar inflytelserika oppositionella och kulturpersonligheter, både inom landet och utomlands, som ”utländska agenter”. I ett tal kallade Putin själv dessa för ”förrädare” och ”femtekolonnare”, som ska ”spottas ut ur munnen som insekter”.

Men är verkligen majoriteten ryssar så pass hjärntvättad med propagandalögner att de välkomnar Putins stormaktsambitioner eller finns det uns av sanning i det som Putin säger? Det vill säga att specialoperationens främsta mål består i avmilitarisering och avnazifiering av Ukraina, att Ryssland gick in i landet för att avvärja etnisk rensning av den stora ryskspråkiga befolkningen i Donbass samt. inte minst, att sätta stopp för en möjlig anslutning till NATO?

Det är frågor som intellektuellt hederliga samhällsdebattörer och journalister bör söka svar på i stället för att sälla sig till skaran av krigshetsare som förespråkar upprustning och krig i stället för avspänning och fred. Det är i det här sammanhanget man bör se Tucker Carlsons intervju med Putin härförleden.

Inte minst viktigt är detta i samband med medlarens roll under fredsförhandlingar, som förstås borde komma till stånd omedelbart.

Sverige har under sin långa tid av neutralitet kunnat inta denna roll, särskilt under Kalla kriget, då stormakterna förde ett antal så kallat proxy-krig, där de mer eller mindre öppet stödde varsin sida i en mängd småkrig i världen. I flera fall är det förvisso svårt att peka på några entydiga stormaktsintressen, annat än viljan att genom vapenhandel profitera på andra människors olycka. I och med Sveriges ansökan om NATO-medlemskap avhänder sig tyvärr Sverige möjligheten att försöka släcka bränder för i diverse krishärdar, vilket är djupt beklagligt.

Skribent: Henry Söderström