Krönika: Ett av mitt livs klokaste beslut

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Häromveckan var det precis fem år sedan jag tog ett av mitt livs svårare beslut, nämligen att lämna in mitt brev om egen uppsägning på vad som var min före detta arbetsplats. Såhär med facit i hand var det inte ett särskilt svårt beslut utan egentligen ganska självklart när jag väl tänker efter. Att jobba där jag gjorde i 4,5 års tid hade helt enkelt kostat på alltför mycket (framförallt i livskvalité och hälsa) jämfört med vad jag fick ut av det.

OBS! Då jag är mån om både min egen och mina före detta medarbetares integritet har jag i denna artikel valt att helt utelämna eventuella namn, händelser och detaljer från den förra arbetsplatsen. Syftet med artikeln är inte att kritisera eller baktala gamla kollegor och/eller arbetsplatsen som sådan. Den syftar snarare till att lyfta fram de faktorer som på sikt drev mig till min egen uppsägning ,samt möjligheterna till alternativa karriärvägar.

Ett svårt men ändå ganska självklart val

När jag den där februaridagen 2019 tog stegen in till min närmaste chef med det där brevet om egen uppsägning i handen var det med blandade känslor. Visst var det pirrigt och lite nervöst att kasta sig in i det nya och okända som onekligen komma skulle då jag inte hade en ny anställning som tog vid där den gamla skulle upphöra. Samtidigt var det väldigt skönt att komma ett steg närmare friheten då jag ända sedan jag började som analytisk kemist på storföretaget 4 ½ år tidigare hade känt mig väldigt instängd och bunden av arbetet.

Emellanåt ställs vi alla inför någon form av svåra och samtidigt livsavgörande beslut. Foto: Envato

Jag försökte ju samtidigt som jag jobbade heltid (många dagar mer) – ofta ståendes i många timmar per dag – att träna en idrott på elitnivå, vilket inte var det lättaste. Tänk er själva, att man ska hinna springa 14-15 mil /vecka vid sidan av ett heltidsjobb, plus styrketräning, resa till tävlingar och eventuella naprapatbesök däremellan. Utöver detta ska man försöka ha någon form av fritid och ett socialt liv okså. Att säga att jag ofta var trött och sliten på jobbet är ingen underdrift. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag pallade så länge utan att krascha fullständigt.

Dock förstår jag den enorma vånda som många känner när de går i tankarna på att byta jobb, men inte vågar ta steget. Förutom de ekonomiska nackdelar det kan innebära att påbörja ett nytt jobb eller gå utan fast anställning en tid, så innebär det även att säga hejdå till mycket vad trygghet och invanda rutiner heter, särskilt ifall man har familj. Du vet aldrig vad som väntar på andra sidan och det är nog denna ovisshet och rädsla för det okända som gör att många hellre går kvar på samma gamla arbetsplats i flera år och vantrivs.

Dock är det just vid sådana tillfällen som de största fördelarna finns att hämta, på i stort sett alla plan. Åtminstone på längre sikt, men det förutsätter att man är envist och bestämt sig för att livet efter denna anställning ska fungera, mot alla odds.

Men vad var det som fick mig att till sist ta detta steg? Jag tar det från början.

Det som skulle bli en lysande (och meningsfull) karriär

Långt ifrån lika glamoröst och glädjefyllt som på bilden. Foto: Envato

När jag under senhösten 2014 – efter två intervjuer – till sist fick en provanställning som analytisk kemist på läkemedels- och kemiindustriföretaget i värmländska Karlskoga så var man i ögonblicket lite smått euforisk. När jag några fem månader tidigare hade kommit hem från min sexåriga visit utomlands hade jag efter min masterexamen (MS) inga större förväntningar om att snabbt hitta ett arbete inom mitt område då arbetsmarknaden för analytiska kemister såg sisådär ut.
Jag sökte dock de jobb jag hittade i diverse annonser under sommaren och hösten, där jag inte var särskilt kräsen med placeringen, så länge den låg inom 3-4 timmars bilfärd från familjen och vännerna i Stockholm. Och till sist, i slutet av oktober samma år, nappade det till, i värmländska Karlskoga.

Fastän jag visste att arbetet för mig skulle ta mycket tid, både från idrotten och mitt sociala liv var det ändå en uppoffring jag var beredd att göra. Min tid där skulle ju ändå inte bli mer än max fem år hade jag bestämt mig, därefter (eller innan dess) skulle jag söka andra jobb inom branschen som förde mig närmare huvudstaden igen. Jag trodde att det skulle bli språngbrädan till en lysande karriär inom området där jag fick pyssla med sådant jag tyckte om och där man hade någon form av inflytande med möjlighet att få till stånd mindre förändringar, bara man var lite envis.

Plus, det kontaktnät och de relationer man med tiden kanske skulle kunna bygga upp och på så sätt få ökade möjligheter att byta jobb efter en tid.

Blev mest rutingöra och misär

Den första tiden som analytisk kemist på storföretaget – alltså de första två åren – var ganska intressanta och lärorika då det mesta var nytt, spännande och där jag fick lära mig grunderna i hur flertalet av de analytiska metoderna och instrumenten fungerade.  När man väl hade börjat lära sig grunderna inom HPLC-analyser1 och gaskromatografi kände man sig som värsta raketforskaren, vilket givetvis höjde självkänslan en aning. Det kändes som att det mesta man gjorde var nytt och att man dagligen skred framåt på något plan, åtminstone litegrann. Samtidigt hade man en härlig gemenskap med kollegorna på fika- och lunchrasterna.

Efter ungefär två år började det kännas ungefär såhär att vara kvar på arbetsplatsen. Inrutat, påfrestande och meningslöst. Foto: Envato

Det var dock efter två år ungefär, som det hela började vända.  Lite visste jag om hur det fungerade i stora privata företag eller större företag generellt, särskilt när det gäller organisationskulturen och möjligheterna att få till skott ens mindre förändringar. Än mindre visste jag om vilken labyrint läkemedelsindustrin kunde vara. Där i princip allting var detaljreglerat och tvunget att följa diverse protokoll, skrivna på ett torrt språk som inte många begrep, allra minst jag själv. Detta gjorde att man efter ett tag kände sig vilsen, dum och oförmögen att veta vad man gjorde inne på labbet egentligen ledde fram till.

Det känns som att det inte fanns något större syfte och mening i det man gjorde. Förutom att på sikt hjälpa till att fylla företagets och de stora läkemedelsbolagens kassakistor och kanske, förhoppningsvis (i mina största drömmar) bidra till skapandet av ingredienserna till något läkemedel som kunde mildra krämporna för några svårt sjuka personer. Samtidigt var det från och med denna punkt (senhösten 2016) som arbetet började kännas mer och mer som tradigt rutingöra där man inte fick göra mycket nytt eller fick förtroendet att göra särskilt mycket nytt.

Jag vet att det till stor del berodde på mig själv och att jag kunde ha presterat betydligt bättre ifall jag hade givit jobbet/tjänsten 100% eller åtminstone 90%. Det är dessvärre lättare sagt än gjort ifall man samtidigt tränar elitidrott, försöker att pussla ihop ett socialt liv och konstant får otillräckligt med sömn (med undantag för någon helgdag). På toppen av det hela ska man försöka hantera andra bekymmer vid sidan av, som man inte tar med sig alltför mycket i tankarna på arbetsplatsen. Jag vet dock – sedan tidigt i livet – att detta med återkommande utmaningar och svårigheter är en del av livet.

Livskvalitén led på alla plan

Få var gångerna under denna tid (åtminstone utanför semestrarna) då man kunde slappna av och bara vara. Foto: Envato

Det var egentligen redan efter ett år – men i synnerhet efter två år – som min livskvalité började att sjunka ordentligt. Helgpendlandet mellan Karlskoga och familj/vänner i huvudstaden tog mycket tid och energi som jag hade kunnat lägga på bättre saker. Samtidigt gjorde kombinationen av långa arbetsdagar och hård träning det hela knappast bättre. Jag led nästan konstant av ett sömnunderskott, och skulle i samma veva försöka att även prestera på arbetsplatsen. Koncentrationen led följaktligen och de små misstagen på labbet fortsatte att återkomma, även om de inte blev fler än förut. Under dessa 4 ½ år på företaget använde jag inte vilorummet en enda gång.

För att hålla mig vaken under eftermiddagarna – när tröttheten var som värst – blev det därför en del kaffe och sötsaker som egentligen bara löste bekymren tillfälligt. Det hela blev sedan värre under löprundorna/passen efter jobbet när den riktiga trötthetskraschen kom och den lösa magen slog till samtidigt. Särskilt vintermånaderna var här en stor utmaning. Ni kan tänka er själva hur det kändes att stiga upp outvilad en slaskig, blöt och grå vintermorgon för en löprunda i mörkret med vetskapen om att en lång arbetsdag (och kanske ett till pass efteråt) väntar en.

Samtidigt var jag i princip helt socialt isolerad utanför arbetsplatsen – undantaget de helger jag åkte hem för att träffa familj och vänner eller åkte på tävlingar – vilket var det kanske tyngsta av allt. Det är otroligt svårt att skaffa sig nya vänner på en mindre ort där man inte känner någon och som man inte har någon anknytning till. Särskilt som mer driven, introvert man med intressen som kretsar mycket kring idrott, friskvård och friluftsliv (detta var innan jag hade erhållit min jägarexamen för övrigt).

Likaså hälsan och arbetsprestationen

Givetvis ledde denna starkt inrutade livsstil till att min hälsa fick betala det stora priset, såväl fysiskt men framförallt psykiskt. Det var under dessa år som mina idrottsresultat började stagnera ordentligt, med några få undantag (som 2016 års Göteborgsvarv och Lidingölopp), samtidigt som jag ofta gick runt med stela, ömmande muskler. Särskilt de dagar jag var tvungen att stå upp många timmar i labbet med krökt rygg över dragbänkar och inne i dragskåpen (dessa är knappast anpassade för personer längre än 185 cm).  Att träna hårt efter dessa arbetsdagars slut var i princip tortyr. Ibland trodde jag att jag närsomhelst skulle drabbas av en stressfraktur nånstans.

Mår du inte bra utanför jobbet smittar det till sist av sig på arbetsprestationen. Foto: Envato

På grund av sömnbristen, kaffet och sötsakerna blev jag alltmer grinig och irriterad, samtidigt som mitt sociala liv var väldigt begränsat. Under mina 4 ½ år på företaget hade jag nog inte en enda vän (eller ens bekant) utanför arbetet på orten där jag tillfälligt bodde. Det var under denna tid – när jag kände mig ensammast i hela världen – som jag insåg att denna ofrivilliga ensamhet tvärtom var vardag för många svenskar och betydligt vanligare än jag trodde. Dock var jag inte totalt isolerad eftersom jag fortfarande hade familj och vänner kvar, fastän de bodde en bit bort.

Arbetet tärde också på självkänslan då jag kände att jag varken utvecklades eller fick förtroende att göra lite mer avancerade saker. Jag kände mig otillräcklig, nästan värdelös, som att jag inte bidrog ordentligt och att jag inte alls befann mig där jag borde vara i karriären som analytisk kemist. Jag borde ju egentligen vara betydligt längre fram än jag egentligen var. Åtminstone när jag sneglade på vart mina jämnåriga och något yngre kollegor befann sig.

Det var under helgerna – när jag inte pendlade och under semestrarna – som jag fick min enda riktiga tid och tillfälle till självreflektion. Ofta var det tungt, otroligt tungt. Särskilt när jag i början av 2018 råkade ut för oförutsedda familjehändelser1 som skulle förändra mitt liv för många år framöver, om inte för alltid. Då sov jag inte ordentligt på två månader och tog inte ens en time-out från jobbet och träningen, utan körde bara på som vanligt. Jag sov inte ordentligt på två månader, varpå arbetsprestationen led ytterligare, just när jag hade börjat förbättra mig ordentligt dessutom.

Att fylla 30 den våren blev därför inte i närheten så glädjefyllt som det hade kunnat vara för en ung man. Det kändes på många sätt som jag var ljusår från där jag borde vara enligt de flesta (eller åtminstone vad jag trodde att de flesta förväntade sig).

Inga incitament kvarstod

Om till sist inte ens lönen är god, vilka skäl har man egentligen att förbli kvar på sin arbetsplats om man har andra val? Foto: Envato

Till råga på hur livet såg ut just då så tjänade jag – tvärtemot vad många tror – inte heller särskilt bra med pengar på min tjänst. Jag var ju egentligen inte beroende av anställningen för min överlevnad då jag hade ganska gott om passiva inkomster vid sidan av.

Något som blivit möjligt då jag aktiesparat redan från unga år, inte hade några studieskulder2, bostadslån (tvåan i Karlskoga var så billig att den kunde köpas kontant) och levde ganska enkelt och sparsamt i min ungdom. Till exempel åt jag sällan ute, särskilt inte på dyra restauranger, drack sällan alkohol och lade inga större pengar på bilar och andra lyxprylar.

Med andra ord, till sist fanns det inga incitament för mig att stanna kvar vid min tjänst. Om inte ens lönen var god så fanns det ju verkligen inga skäl att leva som jag gjorde, bara för att göra företaget till lags. Därför tog jag under senhösten 2018 att säga upp mig följande vinter och sedan sluta någon gång till våren, för att därefter flytta tillbaka till huvudstaden och påbörja nya projekt och vägar i livet. Det var en viss lättnad som sköljde över en den där frusna, mörka oktoberdagen när jag bilade hem från Öland efter en tävling.

En ännu större lättnad kände jag när brevet om min uppsägning var inlämnad och när väl min sista arbetsdag kom så var det ändå med viss separationsångest. Jag visste ju att det här blev en arbetsplats – och kollegor – som jag aldrig mer skulle få återse. Åtminstone inte som anställd. Samtidigt var det skönt att för första gången i livet få känna sig någorlunda fri att få staka ut min egen väg. Det hade jag ju aldrig riktigt gjort tidigare då det hela tiden varit studier och/eller jobb som stått i vägen.

Året efter – en stökig tid

Samma sommar (2019) reste jag runt två veckor i vår nord. Bilden ovan är tagen i Nordnorge det året. Foto: Alexander Söderberg.

Visst blev året efter, för att inte säga de två åren efter, en stökig tid då man inte hade någon utstakad plan för vad man skulle göra efter det att den fasta anställningen upphört. Både med flytten från Karlskoga och uppdraget med att hitta en bostad i Stockholmsområdet, som inte kostade skjortan. Det närmaste halvåret blev därför en stökig och kaotisk tid där mycket av den gick ut på att ordna alla praktiska saker.

Det blev därför mycket skrivande – och en del resande – det närmaste året, där jag mer och mer kunde bereda vägen för mina framtida projekt. När p(l)andemin väl slog till året därpå blev det inte lika mycket resande, samtidigt som min psykiska hälsa fick lida av den lyhörda lägenheten jag bodde till (många nätter kunde jag knappt sova). Däremot fick jag samma år (2020) hjälpa till att driva vidare ett nytt projekt – Vinnarskolan3 –  vilket kändes mycket meningsfullt, även om jag inte tjänade några pengar på det.

Två år senare (2022) började jag även att skriva artiklar för Frihetsnytt, något som gick lite knackigt till en början innan det började släppa mer och mer. Att skriva väl är en konstform som kräver mycket tid, övning och koncentration, men som samtidigt passar min introverta natur alldeles utmärkt. Det finns få saker som jag uppskattar lika mycket som att sitta tyst och ostar i min bubbla och skriva om saker som intresserar mig.

Som till sist var värt besväret

När stormen väl har börjat lägga sig och man har kunnat staka ut sin bana, känns allting så mycket bättre än tidigare. Bilden ovan är även den från Nordnorge. Foto: Alexander Söderberg

Med facit i hand var det helt värt besväret att säga upp mig och flytta tillbaka, även om jag i dagsläget inte tjänar lika bra som gjorde tidigare. Jag vet däremot att det bara är en tidsfråga innan även detta blir verklighet. Med detta vill jag bara säga att det aldrig är försent att byta bana eller karriär i livet, särskilt inte om man inte har egen familj eller har de ekonomiska medlen att vara utan fast anställning ett år eller två.

Dock kräver det ett viss mod och personlighetstyp att göra det. Du måste ha en egen vilja, strunta i vad folk tycker och även vara ganska prestigelös när det kommer till dina karriärval. Det vill säga, att du inte bryr dig om jobbtitlar, statusen eller fetaste jobbinkomsterna under några års tid.

Jag tror för övrigt att det är där som skon klämmer för många som tjänar bra men samtidigt ogillar sina jobb. De vet inte vilka de ska identifiera sig som ifall de säger upp fetaste jobbtiteln och lönekuveret, om så bara för ett litet tag. Kanske bör man då jobba mer på vem man är och inte stirra sig alltför blind på det man gör?

  1. Jag vill inte bli alltför personlig och avslöja vad just detta rörde sig om. Dessvärre har de oförutsedda händelser som ägde rum då, fortfarande inte fått sin lösning.Ej heller har jag några förhoppningar om att de kommer bli lösta. []
  2. Dessa täcktes helt och hållet av olika stipendier under både min kandidatexamen (BS) och masterexamen (MS). []
  3. Ett projekt inom personlig utveckling som jag fick hjälpa till att axla vidare. []
KATEGORIER

Kommentarsfält

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

1 KOMMENTAR

  1. Lycka till i framtiden ! Utbildningen till analytisk kemist är ju värdefull .

    Min tidigare frisör utbildade sig till något sådant , liknande –men hon är på ett sjukhus labb och kollar prover.

    (frisören gav upp efter att ” gängkillar” trängt sig in i hennes lilla frisörsalong och rånat henne på hennes lilla kontantkassa två gånger )

    Fast boende i huvudstaden tycker jag är överskattat. 😁

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några artiklar i din kundvagn ännu.

Bläddra bland produkter