KRÖNIKA: Mannen som makteliten vill tysta: Alternativmediernas stora paradox

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Kulturbilders hemsida. Frihetsnytt återpublicerar den här med Kulturbilders godkännande.

I åratal har profiler inom alternativmedierna producerat videor, poddar, direktsändningar och rasande inlägg om Sveriges utveckling. De har varnat för massinvandring, kriminalitet, Nato, EU:s makt, miljardstödet till Ukraina, censur, globalism och politikernas ständiga svek.

De har analyserat sönder varje regeringsbeslut. De har pekat ut hyckleriet, kartlagt nätverken och förklarat att landet befinner sig på väg åt fel håll.

Sedan kommer valdagen.

Då promenerar många av dem lydigt till vallokalen och röstar på något av de partier som varit med och fört Sverige längs just den väg de ägnat fyra år åt att fördöma.

Det är nästan konstnärligt.

Först tre timmar systemkritik – sedan en röst på systemet

En typisk alternativmedieprofil kan ägna en hel kväll åt att förklara hur de etablerade partierna har svikit Sverige.

Han berättar att invandringspolitiken aldrig förändras på allvar, att EU tar alltmer makt, att Nato binder Sverige närmare USA och att skattebetalarnas pengar försvinner till internationella projekt. Han slår näven i bordet och förklarar att ”nu får det vara nog”.

Sedan rundar han av:

– Därför måste vi rösta på det minst dåliga riksdagspartiet.

Ridå.

Efter tre timmars rasande kritik mot den politiska kartellen kommer alltså slutsatsen att kartellen måste få en chans till.

Det påminner om en man som upptäcker att hans hus brinner, spelar in en fyra timmar lång dokumentär om brandförloppet och sedan röstar för att pyromanen ska få fortsätta som fastighetsskötare.

Partiet som alltid ska få en sista chans

Särskilt fascinerande är föreställningen att vissa partier ständigt står inför sitt slutliga avgörande.

De ska bara få en mandatperiod till.

De behöver bara bli lite större.

De måste få mer inflytande.

De är egentligen emot utvecklingen, men tvingas kompromissa.

Nästa gång kommer de säkert att sätta ned foten.

Så går åren. Kompromisserna blir fler, principerna färre och bortförklaringarna alltmer fantasifulla. Ändå fortsätter lojala opinionsbildare att försäkra sin publik om att det verkliga genombrottet ligger precis runt hörnet.

Det politiska tåget rullar vidare mot Bryssel, Nato och nya internationella åtaganden, medan alternativmedierna står i restaurangvagnen och diskuterar om lokföraren egentligen menade att köra åt andra hållet.

Missnöje har blivit en affärsmodell

Det finns också en obekväm fråga som sällan ställs: Vad skulle vissa alternativmedieprofiler göra om problemen faktiskt började lösas?

Missnöjet skapar klick. Ilskan ger tittare. Svek ger rubriker. Varje nytt politiskt misslyckande blir material till ännu en sändning, ännu en insamling och ännu ett klipp med en person som stirrar allvarligt in i kameran.

”Det här får du inte höra i etablerade medier.”

Ofta finns det ett värde i sådana granskningar. Alternativmedierna har vid många tillfällen lyft frågor som de stora redaktionerna undvikit eller förminskat. Problemet uppstår när avslöjandet inte leder till någon politisk slutsats.

Om samma profiler sedan uppmanar människor att fortsätta stödja partier som accepterar eller administrerar utvecklingen, blir systemkritiken mest politisk underhållning.

Publiken får vara arg i två timmar. Därefter leds den tillbaka till samma valurna.

Den heliga riksdagsspärren

Den vanligaste ursäkten är att en röst på ett mindre parti skulle vara ”bortkastad”.

Detta påstående upprepas så ofta att det fått karaktären av en naturlag. Tydligen är en röst bara värdefull om den omedelbart resulterar i ett riksdagsmandat. Att bygga en ny opposition, markera en riktning eller tvinga etablerade partier att reagera räknas inte.

Men om alla resonerar så kan inget nytt parti någonsin växa.

Det blir en självuppfyllande profetia:

– Vi kan inte rösta på dem eftersom de är för små.

– Varför är de för små?

– Därför att ingen röstar på dem.

Det är som att vägra plantera ett träd eftersom det ännu inte ger någon skugga.

Samtidigt framställs en röst på ett större parti som automatiskt meningsfull, även när partiet efter valet gör motsatsen till vad väljaren önskade. En bortkastad röst är alltså inte en röst som belönar svek. Nej, den är tydligen en röst som försöker åstadkomma förändring men ännu inte passerat fyra procent.

Bekväm logik för de redan etablerade.

Kritik åt alla håll – utom mot den egna valsedeln

Alternativmedieprofiler kan vara skoningslösa mot journalister, myndigheter, EU-kommissionärer, ministrar och statsråd. Men när någon frågar varför de själva fortsätter rösta på partier som stött Nato, EU:s maktutvidgning, miljardpaket utomlands och otillräckliga förändringar av migrationspolitiken blir tonen plötsligt försiktig.

Då heter det att politik är ”det möjligas konst”.

Det är märkligt hur det omöjliga alltid gäller väljarnas krav, medan det möjliga alltid råkar vara det som makten redan vill genomföra.

Partiernas företrädare ursäktas med att de måste kompromissa. Men även väljarna kompromissar – val efter val, fråga efter fråga – tills nästan ingenting återstår av det de ursprungligen ville förändra.

Ändå fortsätter profilerna att spela opposition.

Den bekväma rollen som evig bedragare

Att ständigt känna sig sviken kan paradoxalt nog bli en identitet.

Profilen får vara både skarpsynt avslöjare och oskyldigt offer. Han förutsåg allting, varnade för allting och kan ändå aldrig hållas ansvarig för att han fortsatte rekommendera samma politiska alternativ.

När partiet sviker igen kommer en ny video:

”Detta är fullständigt oacceptabelt!”

Miniatyren visar ett rött ansikte, en chockad blick och tre utropstecken.

Två veckor senare kommer förklaringen:

”Trots allt måste vi hålla ihop.”

Inför nästa val återkommer budskapet:

”Vi har egentligen inget val.”

Men det finns alltid ett val. Problemet är att verklig förändring kräver risktagande, uthållighet och beredskap att lämna det invanda. Det är enklare att kalla sig systemkritiker och därefter välja den tryggaste tillåtna oppositionen inom systemet.

Opposition på riktigt börjar vid valsedeln

Alternativmedier fyller en viktig funktion när de granskar makten, bryter åsiktskorridorer och släpper fram perspektiv som annars tystas. Men trovärdigheten försvagas när deras politiska rekommendationer inte följer av deras egen analys.

Den som hävdar att Sveriges problem är strukturella kan inte samtidigt låtsas att problemen försvinner genom ännu en mandatperiod med samma partier.

Den som anser att massinvandringen måste upphöra bör granska vad partierna faktiskt har genomfört – inte bara vad de säger i valfilmer.

Den som motsätter sig överstatlighet måste väga in partiernas agerande i frågor om EU, Nato och svensk självständighet.

Den som kritiserar ett långvarigt proxykrig mot Ryssland kan inte bortse från vilka partier som ständigt stöder nya militära och ekonomiska åtaganden utan att presentera en trovärdig väg mot fred.

Och den som år efter år ropar att landet är på väg åt fel håll bör kanske sluta rösta på lokföraren.

Annars återstår bara den obekväma slutsatsen:

Alternativmedierna må vara alternativa i sina studios, sina rubriker och sina analyser – men inne i vallokalen blir många av deras profiler förvånansvärt etablerade.