KRÖNIKA: Mannen som makteliten vill tysta: De verkliga hjältarna vågar rösta nytt

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Kulturbilders hemsida. Frihetsnytt återpublicerar den här med Kulturbilders godkännande.

Det är lätt att se problemen. Det är betydligt svårare att göra någonting åt dem.

I Sverige råder ingen brist på människor som klagar över kriminaliteten, massinvandringen, EU:s växande makt, Natoanpassningen, miljarderna till kriget i Ukraina och den politiska elitens ständiga svek. Missnöjet hörs vid fikabord, i kommentarsfält och i alternativmediernas sändningar.

Men när valdagen kommer återvänder många lydigt till samma gamla partier.

Sedan går de hem och väntar på ett nytt resultat.

Bromsklossarna

Förutom själva maktetablissemanget som bekämpar Alternativ för Sverige öppet finns också ett antal bromsklossar som sätter käppar i hjulset och vill hindra AFS från att nå framgångar. I ett poddavsnitt med titeln ”Varför Alternativ för Sverige inte växer” gjorde Alternativmedieprofilen Jonas Nilsson en egen tolkning av varför AFS inte har blivit större. Hans slutsats var att det beror på partiets ställningstaganden i vissa utrikespolitiska frågor.

Men Nilsson kunde ju ha sagt att det beror på att partiet blockeras av stora medier och att många väljer att rösta på Sverigedemokraterna eftersom de sitter i riksdagen och ses som ”det minst dåliga alternativet”. Detta trots att partiet har svikit på alla områden och att en röst på SD är en röst för EU, Nato, DCA-avtalet, fortsatt folkutbyte, minskad yttrandefrihet och ökat vapenstöd till kriget i Ukraina.

Jonas Nilsson är en av dem som har suttit vid sidan om och tittat på medan Alternativ för Sverige och dess aktivister har arbetat i stark motvind för att bekämpa ett korrupt system. Har AFS fått någon hjälp av Jonas Nilsson? Nej, ingen alls.

I slutet av poddavsnittet säger han att han inte vet vad han ska rösta på i valet den 13 september 2026. Han säger dessutom att han inte vet om han ska rösta över huvud taget. Jonas Nilsson hade kunnat bjuda in Gustav Kasselstrand till ett samtal, men valde i stället att sitta på sina höga hästar och kritisera partiet – det enda nationalistiska parti som kämpar för det svenska folkets rätt till sitt eget land.

Jonas Nilsson säger i poddavsnittet:

”Jag har inte bestämt vad jag ska rösta på i valet, om jag ens kommer att rösta.”

Det säger ganska mycket om Nilsson.

Jonas Nilsson har självfallet rätt till sina åsikter och tolkningar av de samhällsfrågor som intresserar honom, men nu blir han en bromskloss för alla som vill se AFS växa.

Ingrid och Maria är två kvinnor som i en videoblogg på YouTube under lång tid har kritiserat samhällsutvecklingen. Men nu, inför årets val, uppmanar de alla att rösta på det korrupta SD, som har sålt ut vår självständighet till Washington, Bryssel och Tel Aviv.

För Ingrid och Maria är uppenbarligen Israel viktigare än Sverige. Sverigedemokraternas underkastelse under Israel-lobbyn uppskattas av dessa två kvinnor, som nu kommer att lägga sina röster på ett parti som inte ens erkänner att Sverige är de etniska svenskarnas land. Med SD får vi ett fördjupat samarbete med ett EU som kommer att utvidgas. Vi får också ett fördjupat samarbete med ett Nato som Sverige blir underkastat – eftersom SD svek i dessa viktiga frågor.

En annan person som utifrån sett ger intryck av att vara oklar i sin politiska profil är Jeff Ahl som har hoppat från SD till AFS. Inför riksdagsvalet i år tänkte han först enligt egen utsago att rösta på SD, men bestämde sig sedan för Örebropartiet, som leds av den tidigare kommunisten Marcus Allard. Han har tidigare tills ganska nyligen stöttat SD trots partiets EU- och Natopolitik. Allard har även medverkat i SD-kanalen Riks.

Det finns en del andra profiler inom alternativmedierna som säger att de ska rösta på SD. En av de mer kända är Nick Alinia.

Swebbtv är också en märklig företeelse. Kanalen framställer sig som ett alternativ och låter representanter för den politiska oppositionen medverka i olika program, men har gjort en del märkliga utspel och ställningstaganden.

Swebbtv hade tidigare medarbetare som sparkades ut bland annat på grund av att deras åsikter var mer grundade i kritik mot sionismen. Petra Agapi och Magnus Stenlund sparkades ut och finns nu på YouTube med egna kanaler som har blivit populära.

Swebbtv har sionisten Katerina Janouch som fast medarbetare och har även knutit till sig just Jeff Ahl och Jonas Nilsson – personer som Swebbtv:s finansiärer troligen accepterar. Ingen av dem ger sitt stöd till nationalistpartiet Alternativ för Sverige, utan snarare till Örebropartiet. Det innebär också att svensk nationalism motarbetas av Swebbtv, även om Gustav Kasselstrand har fått medverka i kanalen några gånger.

Örebropartiet fick nyligen ett stort bidrag på fem miljoner kronor och hade inte ens ett partiprogram förrän helt nyligen. Det finns helt klart aktörer som hjälper icke-nationalistiska partier och vill sätta käppar i hjulet för en verkligt nationalistisk politik.

Flera andra har gått till våldsamma angrepp mot Alternativ för Sverige och mot Gustav Kasselstrand personligen, men AFS har haft den sunda inställningen att inte gå i konflikt med alla som ägnar sig åt smutskastning på ganska låg nivå. AFS bekämpar det politiska etablissemanget som förstör landet och låter de element som ägnar sig åt smutskastning skämmas över sig själva.

Väljer man att lägga sin röst på något av de nuvarande riksdagspartierna är man inget ”alternativ”. Då är man en del av det system som gör oss till marionetter under Washington, Bryssel och Tel Aviv, med aktörer som Nato och EU som tillåts styra politiken i vårt land. De gör oss till osjälvständiga marionetter och tar ifrån oss våra rättigheter.

Vill du verkligen ge stöd till aktörer som vill Sverige väl, då ska du stödja partiet Alternativ för Sverige och de personer som backar upp partiet. Videobloggaren Petra Agapi och Håkan Bergmark är två personer som har visat stöd för AFS. Det finns många fler. Sådana personer kan man stödja med bidrag, eftersom man vet att de har hjärtat på rätt ställe.

De verkliga hjältarna är därför inte de som klagar högst. Det är de som vågar dra den logiska slutsatsen av sin egen kritik – och röstar på ett parti som faktiskt företräder den förändring de efterfrågar, exempelvis Alternativ för Sverige.

Många lämnar SD nu och går över till AFS! Här är en man som vittnade om sitt partibyte igår under ett möte i Borås.

Hjältemod utan mantel och applåder

Att rösta på ett mindre parti kan verka som en liten handling. Man tar en valsedel, går bakom en skärm, stoppar den i ett kuvert och lämnar vallokalen.

Inga fanfarer hörs. Ingen medalj delas ut. Ingen dramatisk filmmusik börjar spela.

Ändå kräver handlingen något som blivit ovanligt i svensk politik: självständigt tänkande.

Den väljaren har lyssnat på argumenten, granskat partiernas agerande och förstått att verklig förändring aldrig börjar med att man belönar dem som orsakat eller förvaltat problemen.

Han kanske har hört hundra gånger att rösten är ”bortkastad”. Hon kanske har fått veta att man måste rösta ”taktiskt”. Båda vet att taktiken hittills mest har varit effektiv för att hålla samma partier kvar vid makten.

Trots grupptrycket väljer de efter övertygelse.

Det är civilkurage i sin mest demokratiska form.

De röstar inte på opinionsmätningar

Den försiktige väljaren studerar opinionsmätningarna och frågar:

– Vilket parti är det säkert att rösta på?

Den modige väljaren frågar:

– Vilket parti företräder det Sverige jag vill ha?

Det är en avgörande skillnad. Demokrati handlar inte om att gissa vem som kommer att vinna och sedan ansluta sig till vinnaren. Valdagen är ingen tipskupong. Man får inget pris för att ha röstat på det största partiet.

En röst är ett uttryck för vilja, övertygelse och riktning.

Om man röstar på ett parti vars politik man egentligen inte tror på, enbart därför att det redan är stort, hjälper man till att bevara just den maktordning man säger sig vilja förändra.

Den som däremot röstar på Alternativ för Sverige eller något annat verkligt systemkritiskt alternativ säger:

”Jag tänker inte låta opinionsinstituten välja åt mig.”

Någon måste vara först

Alla växande politiska rörelser har en gång varit små.

De första väljarna fick höra att deras röster inte spelade någon roll. Sedan blev de fler. Varje ny väljare gjorde nästa väljares steg lättare. Till slut kunde det som nyss avfärdats som omöjligt inte längre ignoreras.

Men i Sverige vill många gärna ansluta sig när förändringen redan är framgångsrik. De vill stå på torget när folkmassan är stor, men helst slippa vara bland de första tio personerna.

De verkliga hjältarna ställer sig där ändå.

De bygger grunden innan huset finns. De planterar trädet innan det ger skugga. De röstar på övertygelsen innan opinionsmätningarna har gett sin välsignelse.

Utan sådana människor skulle inget nytt någonsin kunna växa.

De ser sambandet mellan orsak och konsekvens

Det är inte särskilt modigt att säga att Sverige har problem. Det gör numera politiker från nästan samtliga partier.

Modet ligger i att våga tala om varför problemen har uppstått – och vilka politiska beslut som krävs för att ändra utvecklingen.

Den som vill stoppa massinvandringen måste rösta på ett parti som verkligen vill göra det.

Den som vill återupprätta svensk självständighet måste granska partiernas inställning till EU, Nato och utländskt inflytande.

Den som vill se fred och diplomati måste våga ifrågasätta en krigspolitik där nya vapenpaket och miljardbeslut presenteras som de enda tillåtna svaren.

Den som vill ha en verklig opposition kan inte nöja sig med partier som låter oppositionella i valrörelsen men röstar med makten när de avgörande besluten fattas.

Alternativ för Sveriges väljare nöjer sig inte med att beskriva problemen. De försöker förändra den politik som skapat dem.

Fyraprocentsspärren är ingen moralisk gräns

Riksdagsspärren har blivit ett psykologiskt fängelse.

Vissa människor verkar tro att partier under fyra procent inte bara saknar riksdagsmandat, utan även idéer, väljare och existensberättigande. Som om demokratin börjar först när ett opinionsinstitut säger att den får börja.

Men varje röst har betydelse. Den visar att missnöjet inte kan tas för givet. Den hjälper en rörelse att växa, organisera sig och nå fler. Den kan påverka de etablerade partierna, även innan ett nytt parti tagit plats i riksdagen.

Framför allt bevarar väljaren sin politiska heder.

En verkligt bortkastad röst är inte nödvändigtvis en röst på ett litet parti. Det kan lika gärna vara en röst på ett stort parti som man vet kommer att fortsätta med den politik man motsätter sig.

De väljer handling framför klagomål

Den svenske soffrevolutionären är en fascinerande figur.

Han kan ägna fyra år åt att förklara att landet går mot avgrunden. Han delar arga inlägg, skriver ”vakna Sverige!” i kommentarsfälten och berättar att samtliga politiker är köpta.

Men på valdagen röstar han på ett av de etablerade partierna eftersom ett mindre alternativ ”nog inte kommer in”.

Sedan återvänder han hem, sjunker ned i soffan och fortsätter revolutionen på Facebook.

Väljaren som röstar efter sin övertygelse gör någonting annat. Han förvandlar kritiken till en konkret demokratisk handling.

Han väntar inte på att alla andra ska gå först.

Han går först.

Historiens förändringar började med en minoritet

Stora förändringar börjar nästan aldrig med en trygg majoritet. De börjar med människor som vågar säga att det rådande inte är oundvikligt.

Det krävs inga perfekta människor och inga ofelbara partier. Det krävs väljare som jämför orden med handlingarna och som är beredda att byta politisk riktning när de gamla partierna sviker.

Alternativ för Sveriges väljare förtjänar respekt just därför. De har sett problemen, dragit slutsatserna och valt att agera. De låter inte medieklimatet, opinionsmätningarna eller rädslan för en ”bortkastad röst” bestämma över deras valsedel.

De röstar inte för att bli inbjudna till den politiska salongen. De röstar för det Sverige de vill lämna över till kommande generationer.

Hjältarna finns bakom valskärmen

Framtidens Sverige avgörs inte bara av partiledare, journalister och opinionsbildare. Det avgörs av vanliga människor som vägrar fortsätta belöna misslyckanden.

Av den pensionär som har sett sitt land förändras och fortfarande vågar säga ifrån.

Av den unge väljare som vägrar acceptera att svensk självständighet är föråldrad.

Av småbarnsföräldern som tänker längre än till nästa mandatperiod.

Av alla som röstar på Alternativ för Sverige därför att de vill se en annan färdriktning – även när omgivningen säger att det är enklare att följa strömmen.

De behöver inga mantlar. De behöver inga statyer.

Det räcker att de har modet att ta rätt valsedel.

För den som ser problemen men fortsätter rösta på deras upphovsmän har bara uttryckt en åsikt.

Den som ser problemen och röstar för verklig förändring har börjat handla.

Och det är där varje politisk förändring börjar.

Det är inte utan att man kan känna ett visst förakt för vissa alternativmedieprofiler som länge klagat över utvecklingen men likväl röstar på partier som saknar lösningar. 

Med facit i hand måste man se de som röstar på Alternativ för Sverige som de riktiga hjältarna. Glimt från AFS-möte i Lidköping 27 augusti 2026. Ungdomen sluter upp bakom AFS.