Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Vad händer med en människa som tvingas välja mellan sina övertygelser och sitt sociala liv? När trycket från omgivningen blir så starkt att det till slut känns enklare att ge upp än att fortsätta stå fast? I ett demokratiskt samhälle ska ingen behöva välja mellan att uttrycka sina åsikter och att få vara en del av gemenskapen. Ändå är det precis den situation som vissa människor kan hamna i när deras åsikter går på tvärs mot det etablerade samhällets normer, skriver Tobbe Larsson.
När priset för att säga vad man tycker blir för högt
När en person hoppar av gör man det av olika anledningar. Men en vanlig orsak är att man helt enkelt inte klarar av trycket – trycket som kommer av att stå utanför det etablerade samhället.
Det sociala priset för att avvika
Vi som företräder en mer invandringskritisk linje, vi som anser att man är man och kvinna är kvinna, och vi som försvarar mer traditionella värderingar utsätts i dag för ett betydande socialt tryck.
Det kan handla om problem på arbetsplatsen, social utfrysning, konflikter med vännebr och familj eller andra konsekvenser. Det blir helt enkelt jobbigt att stå upp för sina åsikter.
Men det är någonting som vi som står längst fram måste vara beredda att klara av.
När trycket till slut blir för stort
Tyvärr finns det människor som inte gör det. Särskilt personer som har haft en ledande roll och som under många år har stått längst fram och företrätt en viss idé. När trycket blir tillräckligt stort väljer de att hoppa av.
Vi har sett många exempel på människor som har lämnat olika nationalistiska eller invandringskritiska miljöer. Vissa går över till vänstern, andra blir socialdemokrater, andra går till Sverigedemokraterna och ytterligare andra lämnar politiken helt.
Det finns naturligtvis många olika orsaker bakom sådana beslut. Men ibland handlar det också om något så enkelt och mänskligt som att man vill komma tillbaka in i värmen.
Det är jobbigt att vara annorlunda. Det är jobbigt att stå ensam. Det är jobbigt att försvara en åsikt när nästan hela det etablerade samhället säger att man har fel.
Och när någon till slut ger upp står motståndarna ofta där och säger:
”Titta. Det gick inte att hålla ut.”
Att lämna – och förväntan på att bli välkomnad tillbaka
Men frågan är vad som händer sedan. Många av dem som hoppar av förväntar sig kanske att de ska vinna tillbaka respekt och anseende. Men resultatet blir inte alltid det de hade tänkt sig.
Människor som har litat på dem under många år kan i stället börja fråga sig: Kan jag verkligen lita på den här personen?
Om en person i 15, 18 eller 20 år har företrätt en viss idé och sedan plötsligt säger: ”Allt jag stod för tidigare var fel. Nu har jag förstått det.”
Då är det naturligt att människor blir skeptiska.
Antingen har personen faktiskt genomgått en genuin förändring – vilket naturligtvis kan hända – eller så finns det andra motiv bakom förändringen. Kanske blev trycket för stort. Kanske ville personen tillbaka in i värmen. Kanske blev priset för högt.
Alla avhopp ser inte likadana ut
Det finns också en annan typ av avhoppare. Det är personen som inte går hela vägen över till vänstern, utan i stället byter till en annan position som upplevs som mer accepterad. Man kan exempelvis lämna en mer radikal nationalistisk miljö och bli Sverigedemokrat. Då slipper man försvara vissa ståndpunkter som tidigare varit centrala och kan placera sig i en mer etablerad politisk miljö.
Att själv kunna tänka kritisk. Jag har själv blivit utsatt för mängder av anklagelser och påståenden om saker som jag anser vara fullständigt vedervärdiga.
Men jag brukar tänka så här: En människa som hör något fruktansvärt om mig och omedelbart tror på det – utan att ens ringa mig och fråga: ”Stämmer det här? Har du verkligen gjort det här?” – är inte en person jag vill ha omkring mig.
Inte för att alla måste försvara mig. Utan för att jag vill ha människor omkring mig som kan tänka själva.
En människa som kan höra ett påstående, sätta det i ett större sammanhang och sedan säga: ”Vänta lite. Jag vill höra båda sidor innan jag bestämmer mig.”
Det är en människa jag kan respektera.
Det kommer att blåsa
För den som står upp för något kontroversiellt måste förstå en sak: Det kommer att blåsa.
Människor kommer att försöka få dig att ge upp. Du kommer att bli ifrågasatt. Du kommer kanske att förlora vänner, möjligheter och social status. Men om du verkligen tror på det du säger måste du också vara beredd att bära kostnaden för det.
För när du väl har hoppat av är det inte säkert att du får tillbaka det du trodde att du skulle få. Du kan förlora något som är betydligt svårare att återfå: människors förtroende.
Skribent: Tobbe Larsson
Mycket Kloka ord Tobbe!
Jag vet på mitt sista jobb, fick jag smyga med mina åsikter inför min chef, ville inte riskera sparken i min ålder, men jag försökte ändå sakta men säkert få min Chef på andra tankar.
Och det tog ett år, så lyckades det, han började se saker som dom var, och idag är han mer invandrar kritisk än mej( om man nu kan vara det). Så man får aldrig ge upp, min fru är likadan som mej, men hennes syster är svår att förändra, vem vet kanske går det också, men då måste det hända något i hennes närhet.
Själv har jag fladdrat mellan NMR, SD och AFS, och slutligen landat i AFS
En artikel med ovanligt och tänkvärt innehåll. Tack Frihetsnytt och Tobbe!
Vare sig artikelns syfte har något att göra med att en tidigare nationellt sinnad kvinna nu tydligen ”tar avstånd” ifrån sin tidigare gärning eller ej, så förtjänar artikeltemat reflektion.
Till att börja med kan man fundera över vad ”rörelsen” är. Men visst är det möjligt att betrakta den mångfald av olika och sinsemellan delvis motsatta strävanden på mer eller mindre nationalistisk grund som ”en rörelse”.
Den enligt många enda sanna nationalismen går dock förstås betydligt djupare ur livsfilosofiskt perspektiv än att kunna jämföras med olika ”åsikter” som kan ligga till grund för mer eller mindre ytliga och materiella ställningstaganden. Den sanna nationalismen är en sant andlig strävan baserad på en objektivt grundad existentiell livsfilosofi som heter släktmoralen.
Den som förstår grunderna för livets utveckling, existens och potentiellt eviga framtid ”väljer” inte ”en åsikt” på ett liknande sätt som någon väljer ett politiskt parti i ett så kallat demokratiskt val. Nej den verklige nationalisten som inser den enda sanna andlighetens tvingande och livslånga plikt är i stället i någon mening ”själv vald”.
Vald och hedrande utvald av det sagolika ödet (i termer av alla kända och okända påverkanskrafter) att få bli född till livet på Jordaland för att under en period få den ärofulla uppgiften att föra vidare det heliga uppdraget att sammanlänka våra vördade förfäders beundransvärda strävanden och manifestationer med kommande släkten.
Man torde således inte ”kunna lämna rörelsen” oberoende av hur dessa ord definieras eller dravlas bort med svammel för att tillskansa sig individuella fördelar i ett strukturellt rasistiskt samhälle med målet att folkmörda bort vårt ursprungsfolk via massinvandring, religiöst bedrägeri och systematisk historieförfalskning.
I stället behöver alla sanna nationalister ödmjuka sig inför livet, verkligheten och vår eviga heliga plikt. Ärade folkfränder, var beredda på att om situationen förvärras och vi inte lyckas vända folkmordsagendan så här i elfte timmen, så kan plikten för oss som individer komma att behöva handla om något som till synes ligger bortom vårt egna överlevnadsintresse.
Nämligen plikten att vara beredd att offra det egna livet för våra barn, vår familj, vår släkt och vårt vördade folk. Den som inser den enda sanna andlighetens lysande skönhet i denna livshyllning, kommer med stolthet, ära och glädje att stå till förfogande i kampen för det heliga livets potentiella evighet.
Glöm aldrig att vårt sagolika folk består av tre lika viktiga grupper:
1. Våra vördade förfäder
2. Vår tids levande folkfränder
3. Kommande släkten
Vilken ära att få ha blivit utvald till att förstå detta heliga uppdrag vars uppfyllande är en kärlekshandling om den så skulle handla om att ensam och obeväpnad gå emot en pansararmé, eller att sponsra de krafter vars grund är kärlek och den enda sanna moral som existerar.
Förfäder, folkfränder och kommande släkten – evigt närvarande!