KRÖNIKA: SD:s stora förvandling – från systemkritik till globalismens medlöpare?

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Det finns en fråga som varje tidigare, nuvarande och potentiell Sverigedemokratisk väljare borde ställa sig inför valet:

Vad har egentligen hänt med Sverigedemokraterna?

För det parti som en gång byggde sin framgång på att vara ett alternativ till det politiska etablissemanget har under de senaste åren genomgått en remarkabel förvandling.

Partiet har steg för steg närmat sig det politiska etablissemang som man en gång lovade att utmana. Från att ha varit ett parti som ifrågasatte utvecklingen har SD i dag blivit en central del av det regeringsunderlag som driver Sverige i en riktning som många av partiets ursprungliga väljare aldrig hade kunnat föreställa sig.

Det är därför hög tid att ställa frågan:

Har Sverigedemokraterna blivit det som de en gång lovade sina väljare att bekämpa?

Från Nato-motstånd till fult Natostöd

SD har i dag helt ställt sig bakom Sveriges medlemskap i Nato. Partiet skriver självt att det stödjer Natomedlemskapet och att Sverige inte ska ha några restriktioner i sin samverkan med alliansens medlemmar.

Detta är en dramatisk förändring jämfört med den tidigare Sverigedemokratiska hållningen.

Sverige har inte bara blivit medlem i Nato. Den militära integrationen fördjupas successivt och Sverige har blivit en del av en militär allians där USA spelar den dominerande rollen.

För den som en gång röstade på SD därför att man ville se ett mer självständigt Sverige finns det anledning att fråga:

Är detta verkligen den nationella självständighet som utlovades?

DCA-avtalet – amerikansk militär närvaro på svensk mark

Sverige har dessutom godkänt DCA-avtalet med USA.

Avtalet ger amerikanska styrkor tillgång till 17 svenska militära anläggningar och reglerar bland annat amerikansk militär närvaro, materiel och lagring i Sverige.

Kritiker har dessutom pekat på att avtalet inte innehåller något uttryckligt förbud mot kärnvapen på svensk mark.

För den som anser att Sverige ska ha full kontroll över sitt eget territorium är detta en fråga som förtjänar betydligt större debatt än den har fått.

Vad händer med den svenska suveräniteten när en främmande stormakt får långtgående rättigheter på svensk mark?

Migrationen – var blev paradigmskiftet?

Under många år var en av SD:s absolut viktigaste frågor den kraftigt minskade invandringen.

Partiets väljare fick höra att Sverige behövde genomföra ett verkligt paradigmskifte.

SD hävdar i dag att den asylrelaterade invandringen har sjunkit kraftigt och beskriver den som historiskt låg. 

Men frågan är större än enbart asylinvandringen.

Sverige har fortfarande arbetskraftsinvandring, anhöriginvandring och andra former av migration. Samtidigt fortsätter den demografiska förändringen av landet.

Därför måste SD få frågan:

Är den samlade migrationspolitiken verkligen den förändring som era väljare röstade på när nästan 300 000 invandrare kommit in i Sverige under er tid i makten– eller har löftet om ett totalt paradigmskifte urholkats?

Ukraina och EU – ytterligare en kursändring

SD:s gamla EU-skepticism är också värd att påminna om.

Partiet är visserligen fortfarande kritiskt till EU:s överstatlighet och vill minska EU:s makt.

Men när det gäller Ukraina har partiet gått långt i sitt stöd för landets europeiska integration.

SD skriver i dag uttryckligen att partiet delar regeringens ståndpunkt om att det finns anledning att vara beredd att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraina till EU. 

Det är ytterligare ett exempel på hur dagens SD på flera områden befinner sig långt från den EU-kritiska profil som tidigare präglade partiet.

Kärnvapen på svensk mark?

Sedan kommer den kanske mest grundläggande frågan av alla:

Ska kärnvapen kunna finnas på svensk mark?

DCA-avtalet innehåller, till skillnad från vissa avtal som andra nordiska länder har med USA, inget uttryckligt förbud mot att kärnvapen placeras i Sverige.

För ett land som under decennier byggde sin säkerhetspolitik på alliansfrihet och som länge hade en stark kärnvapenpolitisk tradition är detta en historisk förändring.

Och det är rimligt att fråga SD:s väljare:

Var detta vad ni trodde att ni röstade för?

Den demografiska förändringen fortsätter

Samtidigt fortsätter den demografiska förändringen av Sverige.

Kritiker av SD menar att partiet, trots hård retorik om migration och återvandring, inte gör tillräckligt för att faktiskt förändra utvecklingen.

Det handlar inte bara om hur många människor som kommer till Sverige varje år.

Det handlar om befolkningssammansättning, födelsetal, integration, återvandring och vilka grupper som växer snabbast.

SD talar numera om återvandring och om att barnafödandet måste öka kraftigt. Partiets aktuella valmaterial innehåller också konkreta förslag på detta område.

Men kritiken kvarstår:

Om partiet verkligen anser att den demografiska utvecklingen är ett existentiellt problem – varför har utvecklingen då kunnat fortsätta under de år då SD haft ett avgörande inflytande över regeringspolitiken?

Den katastrofalt låga nativiteten

Det kanske största långsiktiga problemet för Sverige är samtidigt något som nästan försvinner ur den politiska debatten:

Svenskarna föder för få barn.

Ett samhälle kan inte långsiktigt upprätthålla sin befolkning utan tillräckligt barnafödande.

SD har nu börjat tala tydligare om detta. Partiet skriver självt att barnafödandet behöver öka kraftigt och föreslår bland annat reformer av barnbidraget och satsningar på IVF. 

Men frågan är om det räcker.

Var finns den stora nationella satsningen på att vända utvecklingen?

Var finns den långsiktiga familjepolitiken?

Var finns visionen om ett Sverige där svenska familjer faktiskt har råd och möjlighet att skaffa de barn de önskar?

Invandringen och Socialdemokraterna

Det finns dessutom en politisk paradox som SD:s väljare bör fundera över.

Om den demografiska utvecklingen fortsätter och stora grupper människor med utländsk bakgrund blir svenska medborgare kommer dessa människor naturligtvis också att bli en del av det svenska politiska systemet.

Kritiken från SD:s motståndare är att den fortsatta invandringen på lång sikt förändrar det politiska landskapet och därmed potentiellt gynnar Socialdemokraterna och vänsterpartierna.

Detta är en politisk hypotes som naturligtvis kan diskuteras och måste beläggas med faktisk väljarstatistik – men frågan är relevant:

Vilket Sverige och vilket politiskt landskap lämnar dagens migrationspolitik efter sig om tio, tjugo eller trettio år?

Yttrandefriheten

Samtidigt har lagstiftningen kring hets mot folkgrupp utvecklats på ett sätt som väcker frågor om yttrandefrihetens gränser. Detta har sverigedemokraterna stött. 

När allt fler uttryck kriminaliseras uppstår den principiella frågan:

Hur mycket av det politiska samtalet ska staten egentligen få reglera?

Det är en fråga som borde vara särskilt viktig för ett parti som under lång tid profilerade sig som försvarare av yttrandefriheten.

Ett biometriskt register över medborgarna?

Sedan har vi den kanske mest integritetskänsliga frågan:

Biometriska register.

Ett omfattande register där staten kan identifiera människor genom biometriska uppgifter innebär en helt annan nivå av statlig kontroll än traditionella register.

För ett parti som talar mycket om individens frihet, personlig integritet och kampen mot ett allt mäktigare etablissemang borde detta vara en fråga som kräver mycket tydliga gränser och garantier.

Här måste SD:s väljare kräva svar:

Hur långt får staten gå i registreringen av sina egna medborgare?

”Öppen svenskhet” – vad betyder det egentligen att vara svensk?

Och så kommer vi till den kanske mest ideologiskt betydelsefulla förändringen.

Sverigedemokraterna talar i dag om en ”öppen svenskhet”.

På partiets egen hemsida står att svenskheten är öppen för den som vill bli en del av den och att svenskheten bygger på lojalitet, ansvar och anpassning. 

SD:s nuvarande politik betonar också medborgarskapet starkt. Partiet skriver att den som är svensk medborgare ska vara en del av Sverige och se Sverige som sitt hemland.

Detta är inte en oviktig semantisk förändring.

Det är en ideologisk förändring.

För vad innebär egentligen svenskhet?

Är svenskhet en juridisk status?

Är den en kulturell tillhörighet?

Är den historisk och etnisk?

Eller är den helt enkelt något som vem som helst kan bli genom medborgarskap och anpassning?

När Jimmie Åkesson säger att ”det enda som är relevant är medborgarskapet” och att den som är svensk medborgare är svensk, finns det anledning att ställa den principiella frågan:

Vad händer då med svenskarnas rätt att definiera sin egen historiska, kulturella och nationella identitet?

Det är en fråga som SD tidigare själva lade stor vikt vid.

Från opposition till etablissemang

Det stora problemet är därför inte en enskild politisk fråga.

Det är utvecklingen som helhet.

Nato.

DCA.

Amerikansk militär närvaro.

Kärnvapenfrågan.

EU.

Ukraina.

Migrationen.

Demografin.

Nativiteten.

Yttrandefriheten.

Biometrisk registrering.

Och framför allt definitionen av svenskhet.

Punkt efter punkt har SD förändrats.

Det behöver inte betyda att varje förändring är fel.

Men det betyder att varje väljare har rätt att fråga:

Är dagens Sverigedemokrater samma parti som det jag röstade på för tio eller femton år sedan?

Eller har partiet blivit en del av det politiska system som det en gång byggde hela sin existens på att bekämpa?

Det är den verkliga frågan.

SD:s väljare förtjänar ett ärligt svar.

Inte slogans.

Inte valaffischer.

Inte ännu ett tal om paradigmskifte.

Utan en konkret redovisning av vad partiet faktiskt har förändrat – och vad man faktiskt har kompromissat bort.

För ett parti som vill förändra Sverige måste till slut bedömas efter vad det gör med den makt det har fått, inte bara efter vad det lovade innan det fick den.

Skribent: Tor Änglasjö.