KRÖNIKA: Våra politiker klär på medborgarna en Digital tagelskjorta

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Digitaliseringen säljs in som enklare, tryggare och friare – men vad händer när samma teknik ger staten allt större möjligheter att kartlägga och styra medborgarna? Hans Erixon varnar för ett digitalt samhällskontrakt där bekvämlighet riskerar att bytas mot övervakning, beroende och förlorad kontroll.

Sedan juni 2020 pågår den Stora Transitionen (The Great Reset) annoserad av World Economic Forum (WEF), FN och de 1000 största multinationella företagen, syftande till att införa ett nytt globalt ekonomiskt och politiskt system. En nyckelkomponent i denna nya världsordning är den digitala styrningen och övervakningen av individen.

När World Economic Forum 2018 publicerade rapporten Identity in a Digital World – A new chapter in the social contract slog man fast att digitala identiteter skriver om samhällskontraktet mellan individ och institution. Åtta år senare tar Myndigheten för digitala förvaltning (DIGG) fram en rapport Samhällskontrakt i digital samhällsomställning upp samma tråd och använder den som analytisk grund för Sveriges digitala omställning, men det som presenteras i rapporten riskerar att landa i mer övervakning, mer styrning, mer beroende och mindre verklig makt för individen.

Det talas om ett nytt samhällskontrakt. Men det är viktigt att stanna upp vid själva begreppet. Samhällskontraktet är inte ett kontrakt i traditionell mening – inget papper, inga underskrifter, inga jämlika parter som förhandlar villkor. Det är en metafor för de ömsesidiga förväntningar, rättigheter och skyldigheter som håller samman individ, stat och samhälle. Det är något som växer fram över tid, formas av maktförhållanden och aldrig är färdigskrivet. Just därför är det farligt när begreppet används som om det vore ett frivilligt avtal.

När digitaliseringen ”omförhandlar” samhällskontraktet sker det sällan genom öppen debatt eller reell medborgarmakt. Det sker genom WEF-policyer, EU-regler, lagändringar, tekniska system, standarder och infrastruktur som medborgaren i praktiken har svårt att överblicka och välja bort.

Från ett medborgarperspektiv är detta mest en elegant omskrivning av en maktförskjutning. Det som presenteras som egenmakt är i praktiken ett system där vi förväntas lämna ifrån oss mer data, acceptera mer automatisering och lita på att staten och företagen använder vår data och uppgifter ansvarsfullt.

Historien visar att den tilliten är naiv.

All övervakning drabbas förr eller senare av av politisk ändamålsglidning, både i syfte och metod. Det är inte en teoretisk risk – det är ett mönster. Digitala identitetssystem införs för att underlätta identifiering av individen i brottsbekämpning, skattesystem, trygghetssystem, vård, skola eller banktjänster. Snart används samma data för att upptäcka ”avvikelser”, bedöma riskprofiler eller prioritera vilka som får snabb handläggning.

Kontaktspårningsappar under pandemin samlade in rörelsedata för att skydda folkhälsan. Inom kort fanns förslag om att behålla infrastrukturen för andra syften. Trafikkameror som skulle minska olyckor blir verktyg för att kartlägga rörelsemönster. Bankernas kundkännedomsdata, som skulle stoppa penningtvätt, delas allt oftare med myndigheter långt bortom det ursprungliga mandatet.

När väl dataflödena och identitetskopplingarna finns på plats är steget till nya användningsområden kort – och politiskt lockande.

Samma logik gäller den digitala förvaltningen. När principen om att uppgifter bara lämnas en gång och livshändelsebaserade tjänster införs minskar den administrativa friktionen för dem som redan är digitalt kompetenta. För dem som inte är det – äldre, personer med funktionsnedsättning och personer med liten ekonomi eller individer som inte vill vara digitalt kontrollerade i varje detalj och dag – blir systemet ett hinder.

Den som inte håller sina uppgifter uppdaterade, inte förstår samtyckesgränssnitten eller saknar stabil uppkoppling riskerar att falla utanför. Inkludering blir då inte en rättighet utan ett krav på ständig anpassning.

Den som kräver mänsklig handläggning framstår som ett problem i ett system som premierar automatisering.

AI-agenter som ska ”hjälpa” medborgaren att navigera i offentliga system gör saken värre. När formulär och portaler ersätts av samtalsbaserade, delegerade flöden försvinner transparensen. Vem bär ansvaret när agenten ger fel råd, missar ett viktigt undantag eller prioriterar fel? Individen, leverantören eller myndigheten? Ansvaret diffunderar medan makten koncentreras. Det som började som en tjänst för att underlätta blir en infrastruktur för att styra beteende.

Ändamålsglidningen är inbyggd: system som samlar data för att ge bättre service kan lika gärna användas för att bedöma, rangordna och styra.

Retoriken om valfrihet och kontroll är särskilt bedräglig. Att kunna se hur data används och välja vad som delas låter som makt. I praktiken är gränssnitten komplexa, samtycken utformade för att maximera delning och den som nekar riskerar sämre service eller påföljder. Den som har tid, språk och teknisk vana kan navigera. Den som saknar det får sämre utfall. Resultatet är en ny ojämlikhet: de digitalt starka får mer kontroll och bättre tjänster, medan övriga blir mer beroende av system de inte förstår och inte kan påverka.

Koncentrationen av makt förstärker risker (Post & Telestyrelsen och Myndigheten för Digital förvaltning föreslås gå samman). När samma institutionella struktur får ansvar för både digitala tjänster och den underliggande infrastrukturen – nät, robusthet, identitet, datadelning och regeltolkning – minskar möjligheten till motkraft. Det blir svårare att granska, att välja bort och att kräva alternativ. Medborgaren ställs inför ett sammanhängande system där rätten att välja bort är teoretiskt möjligt men en praktiskt omöjlighet.

Det är inte ett kontrakt mellan jämlikar.

Det är ett system där staten och marknaden delar på kontrollen över medborgarens data, medan medborgaren själv förväntas vara lojal användare.

Det finns de som invänder att loggning, spårbarhet och tydlighet skyddar oss. Men dessa verktyg är tveeggade. De kan öka insyn – eller skapa detaljerade digitala spår som kan återanvändas långt bortom det ursprungliga syftet. När data blir en strategisk resurs och AI tränas på samma data växer risken för systematisk selektering. Det behöver inte vara illvilligt. Det räcker att systemet optimerar för effektivitet. De som avviker från normen – av sociala, kunskapsmässiga, ekonomiska eller hälsorelaterade skäl – får sämre samhällsservice.

Bevisbördan läggs på individen.

Samhällskontraktet är inte en teknisk fråga. Det är en fråga om makt och politik. När digitaliseringen omformar relationen mellan individ och institution måste vi kräva att medborgarens ställning stärks, inte försvagas. Det kräver reell valfrihet – inklusive rätten att inte dela mer data än absolut nödvändigt utan att straffas. Det kräver att mänsklig handläggning och överprövning är en rättighet, inte ett undantag. Det kräver att ansvaret för fel och missbruk är tydligt placerat, inte utspritt mellan algoritmer och leverantörer.

Och det kräver att vi slutar låtsas att övervakningssystem förblir inom sina ursprungliga ramar.

Det kräver också att våra politiker fäster större vikt vid deras uppdragsgivares personliga integritet och inte städar av beslut utan debatt och tomma talarlistor via talmannens klubbslag på 8 sekunder, vilket var fallet den 16 juni 2026, när riksdagsbeslutet togs om den Digitala Identiteten (SverigeID) och den Digitala Identitetsplånboken togs i 100% enighet.

All övervakning drabbas förr eller senare av politisk ändamålsglidning, både i syfte och metod.

Det är dags att bygga system som utgår från den erfarenheten – inte från myndigheters och politikers önsketänkande om god vilja.

Annars riskerar det digitala samhällskontraktet inte bli en ny frihet utan en digital tagelskjorta och en mer sofistikerad form av beroende, där medborgaren reduceras till en dataresurs i ett politisk system som alltid vet bättre.