måndag, 28 november

Kulturkanon: Den svenska unika musiken

Detta är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte FrihetsNytt. Hos oss får alla åsikter komma till tals, oavsett hur obekvämt det är. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Låt vår svenska musik bli vår reklam och vårt signum

Den här debattartikeln kommer att handla om musikens möjligheter att vara en kraft i vår kamp för ett svenskt Sverige. Det blir många lösa tåtar, som nödvändigt är. Det finns till exempel ingen möjlighet att jaga fram en svensk kanon (betoning på a) inom musik, utan det handlar som så ofta om att övertyga snarare än övertala. Lite samma sak som att kommunikation sker på mottagarens villkor och försäljning sker på köparens villkor. Vi behöver helt enkelt få väldigt många att tycka som vi om musik, för att de själva kommer på att de gör det. Men det är vi som måste hjälpa dem dithän.

Rörelser behöver musik

Alla politiska rörelser som har lyckats har förr eller senare skapat eller använt sig av musik som marknadsföring av sig själva. Det är en del av det utåtriktade arbete man måste klara av, för att få och behålla stöd. Frankrikes revolutionärer hade Marseljäsen. De baltiska folken sjöng bort Sovjetunionen från sina länder. Vänstern och socialdemokratin hade länge Internationalen, en fin marsch musikaliskt sett. 68-vänstern hade Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, bland många andra.

Borgerligheten missade musiken

Den svenska borgerligheten har inte haft någon musiksektion. Men så har det inte gått något vidare för den svenska borgerligheten genom åren heller, trots ofta brett stöd i väljarkåren.

Vår rörelse, om man får lägga ett lite brett perspektiv på saken, hade till exempel Ultima Thule. Det är ingen tvekan om att Ultima Thule, som faktiskt låg på Svensktoppen under en tid tills PK-filtret slog till, hade en stor betydelse för att skapa gemenskap och enighet mellan de många som ingick i den kraftiga opinionskantringen mot svenskvänlighet i 90-talets början.

Ett problem var att Thule var för ensamma, det gick att tysta dem, ta bort dem från Svensktoppen och bränna ner deras studio. Nu lever de och deras publik på minnen. Men inget ont om dem för det. Ett annat problem var dock att Thule följdes i spåren av hårdför musik som man får kalla ”vit makt”-musik i brist på bättre ord, trots att det är ett uttryck från PK-världen. Man får konstatera att den musikgenren var en återvändsgränd när det gällde att samla lite bredare stöd för saken.

Vi behöver en egen musik för marknadsföring

Vi behöver musik och musiker som kan slå an brett och som inte går in för att vara så extrema och lätta att hata som möjligt. Lättare anslag, gärna med lite folkmusiktema, gärna med visor även om formatet måste vara modernt. Den rena folkmusikrörelsen har för övrigt förkastat oss, där har vi inget att hämta, men å andra sidan är vi då fria att skapa vår egen tagning av folkmusiken – nog så värdefullt. Kan vi skapa vår del av en svensk musikkanon, så får vi en marknadsföringspuff varje gång ”vår” musik spelas. Det är lite som att alla tänker på Elvira Madigan, filmen och personen, varje gång Mozarts pianokonsert nummer 21 spelas. Det är ovärderligt.

En kanon måste vara lite smal

En kanon måste som sagt växa fram lite på egen hand, men med diskret hjälp av oss förstås. Ett rimligt krav på en kanonisk artist är att personen och verken ska vara så kända att det är konstigt att inte känna till dem. Bellman och Taube hör hit, till exempel. En ytterligare merit är att personen ska ha slagit an utanför Sveriges gränser. Det gör att Bellman hör dit av ett skäl till.

Sedan måste vi tyvärr träna oss till lite liberalism och vidsynthet, för vi kommer att bli tvungna att ta in miljonsäljande svensk musik som ABBA och Roxette i kanon även om deras musikgenrer inte är ursvenska. De spelar 3- till 4-minuters låtar i D-dur med vers och refräng. Det är inte specifikt svenskt, nej. Men viktigt – de har satt sin speciella svenska prägel på musiken de har skapat med byggstoff utifrån. Det är bra nog.

Det unika med den svenska musiken

Den svenska musikskaparådran, som inte syntes till förrän inspelningstekniken slagit igenom brett, ger en lite melankolisk folkmusikalisk ton till nästan all sin musik, vare sig ABBA eller annan pop med en särart som känns igen över hela världen.

Och vi behöver liberalisera oss lite till – jobbigt – och acceptera även Max Martin, Denniz Pop och Avicii som stora musiker och musikproducenter, bland många andra i vår kanon. Det finns knappt några motsvarigheter i världen, framför allt inte i länder med kring 10 miljoner invånare, utan bara i USA och Storbritannien. Den svenska musikskaparådran är unik och det behöver vi fånga upp.

Så vad behöver vi göra?

Vi behöver lyfta fram vår svenska musik som svensk, i en generös men ändå inte alltför bred kanon. Vi behöver se till att den musiken spelas, så fort vi har lite inflytande över vad som ska spelas.

När det gäller vår egen svenskvänliga musik behöver vi vara så goda och betala för den som det bästa sättet att lyfta fram den. Spotify tar normalt inte bort den, så den kan få vår ekonomiska draghjälp, som den så väl behöver. Eller på Apple Music, eller var den nu dyker upp. Det är lite samma sak som att vi måste stödja våra egna framväxande medier. På så sätt ger vi den musiken dess välförtjänta plats i vår svenska musikkanon – och skapar samtidigt ett ständigt rullande musikaliskt reklaminslag för oss själva.

Fram för vår svenska musik – framgången är upp till oss själva!

Skribent: Bengt Karlsson

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

Liknande artiklar