En fransk lärare som emigrerat till Storbritannien har häktas för att utlämnas till fransk domstol. Detta trots att hans så kallade brott, att inte tro på gaskamrarna, är straffritt i Storbritannien. Principen om dubbel straffbarhet åsidosätts numera även för åsiktsbrott.
Den franske gymnasieläraren Vincent Reynouard har flera gånger suttit i fängelse för sina åsikters skull. Hellre än att ändra sin ståndpunkt eller hålla tyst om sina övertygelser valde han att lämna sitt land för att slippa fler perioder bakom lås och bom. I Storbritannien, där hans åsikter är lika lagliga som alla andras, skulle han vara säker för lagens långa arm – trodde han. För närvarande sitter Reynouard i skotskt häkte i väntan på ett beslut om utlämning till Frankrike, rapporterar Nordfront.
EU:s ramdokument för den Europeiska Arresteringsordern föreskriver att politiska åsikter inte kan ligga till grund för ett giltigt krav på utlämning. Där står även att föreningsfrihet, pressfrihet and frihet att uttrycka sig i andra medier går före en medlemsstats plikt att bistå med utlämning. Emellertid är denna text formulerad på ett försåtligt sätt. Trots att ordet ”rättigheter”, förekommer 7 gånger i ramdokumentet, ibland med förleden ”fundamentala”, handlar det ingen gång om den enskildes rättigheter. Det handlar bara om den utlämnande statens rättigheter gentemot den stat som begär utlämningen.
Demokrati ger olikheter
Den viktiga princip som EU har rundat i sina ändlösa texter är principen om dubbel straffbarhet. Alla allvarliga brott, sådana som strider mot en normal rättsuppfattning – kidnappning, mord, bedrägeri, sprängattentat med mera – är som bekant förbjudna överallt. Därför utlämnar världens länder rutinmässigt personer som är misstänkta för sådant till varandra. Men när det gäller diskutabla saker som åsiktsbrott och fildelning har länderna olika lagstiftningar – så blir det med demokrati. Principen om dubbel straffbarhet är till för att skapa en förutsägbarhet för den enskilde och framförallt för att inte den strängaste lagstiftningen ska växa över gränserna till att bli gällande lag överallt oavsett vad respektive nations väljare har önskat.
Svenskar drabbas
Gottfrid Svartholm-Warg som enligt svensk domstol gjort sig skyldig till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen flydde från Sverige till Kambodja, där nedladdning av exempelvis film är lagligt. Om principen om dubbel straffbarhet fortfarande hade varit gällande hade Swartholm-Warg kunnat nöja sig med ett EU-land som Nederländerna, Spanien eller Polen. I dessa länder är nedladdning inte ett brott. Därmed vore inte heller svenskens företagsamhet åtalbar och han skulle därför inte ha kunnat utlämnas till Sverige.
Om principen om dubbel straffbarhet hade gällt hade en tysk eller fransman som gjort sig skyldig till att inte tro på gaskamrarna kunnat fly från Tyskland eller Frankrike till exempelvis Storbritannien eller Sverige, där sådan misstro inte är något brott.
”Fundamentala rättigheter” gäller – ingen
Att fly undan sitt straff genom att utnyttja principen om dubbel straffbarhet kan synas omoraliskt. Trots att förseelsen är så ringa att flera länder inte menar att den är ett brott överhuvud taget finns det gott om påtryckargrupper som lider av att de inte kan låsa in en medmänniska som de ogillar eller som hotar deras politiska eller ekonomiska intressen.
De ”fundamentala rättigheter” som EU:s ramdokument talar om gäller för stater, inte för individer. Men rätten att vägra utlämning på grund av att en handling är laglig i det egna landet gäller inte ens staterna. När det gäller hela 32 kategorier av brott – inklusive åsiktsbrott – har alla EU-länder avsagt sig rätten att vägra utlämna personer vars handlingar varit helt lagliga i landet. Detta framgår av den ”handbok” från EU som våra myndigheter följer.
Den väsentliga rättighet som återstår för EU-länderna är rätten att lämna EU. Bedömare menar att denna rättighet bör utnyttjas med skyndsamhet medan den ännu finns. Det återkommande talet om att ställa upp en EU-armé kan förebåda nya villkor i denna del.
