måndag, 28 november

Ledaren 14: Tre skäl att inte rösta på SD

Redaktörskollegan Kenth Ekerot på utmärkta Samhällsnytt frågade häromdagen om någon verkligen vill riskera ytterligare fyra år av vänsterstyre genom att avstå från att rösta på SD. Min mening om detta är att utgångspunkten är felaktig: Sverige inte bara riskerar det som Kenth kallar vänsterstyre, (jag kallar det clownstyre). Vi är till 100% garanterade fortsatt clownstyre.

Hur kan detta stämma, om SD är bäst i riksdagen borde väl politiken bli bättre ju fler som väljer SD?

  1. Tyvärr fungerar politiken inte på detta sätt. De övriga riksdagspartierna är fjärrstyrda av några herrar som Jonas Nilsson kallar för makthavarna du aldrig valde. Detta och ingenting annat är skälet till att de sju partierna driver samma politik i alla de frågor som är viktiga för WEF, EU & co. Skillnaderna inom sjuklövern, som jag kallar Politikernas Parti, (PP) är ointressanta i den mån det överhuvudtaget finns några skillnader. I ett utbalanserat mångpartisystem har inget parti ansvar – varje parti kan säga och lova vilka trevligheter som helst i valrörelsen – för att efter valsegern rycka på axlarna och konstatera att just dessa krav föll ned från bordsskivan under regeringsförhandlingarna. Ett annat populärt trick är att skylla på EU. Eller Nato. Eller något annat internationellt som politikerna passat på att teckna medlemskap i av just det här skälet – för att slippa ansvar. SD-ledningen beter sig som om den inte förstår att sjuklövern är ett enda parti med olika varumärken för olika väljargrupper. Givetvis värjer sig SD:s ledning mot den insikten – den egna segern ter sig då plötligt mer avlägsen. Men för den som accepterar verkligheten är SD:s prat om att ”vinna valet” bara löjeväckande. PP vinner alla val – tills oppositionen tar 51% av riksdagsmandaten. Och nej, kära Heja-Jimmie-tanter på Facebook: Det finns ingenting omoraliskt med att ett parti med 80% av väljarna bakom sig utestänger ett annat med 20%. I USA stänger ett parti med 51 (ganska tveksamt förvärvade) procent ute ett parti med 49%. Amerikanerna skulle inte förstå vad ni menar när ni klagar över att SD inte får något inflytande. ”The winner takes it all”.

Men, om SD får ännu fler procent, 30 eller 40 procent?

  1. SD blir säkert snart största parti med 30 eller 40 procent. Vad händer? KD och M tar stöd av SD för att bilda regering. SD kanske tilldelas ministerposter. Men oavsett vilka ministerposter Sverigedemokraterna erhåller kan partiet inte få sin politik genom riksdagen så länge som Politikernas Parti har majoritet där. Detta gäller även statsministerposten. En proposition från regeringen som går på tvärs mot globalismens hjärtefrågor kommer inte igenom en globalistisk riksdag. Om statsminister Jimmie Åkesson framhärdar spricker regeringen. Om den inte hinner spricka av sig själv – en moderat politiker är något man kan lita på lika mycket som på en rabiessmittad skallerorm. Och när regeringen spruckit får TV-tittarna höra i fyra år att det politiska kaoset är SD:s fel. Om statsminister Jimmie nöjer sig med att föra M/KD-politik går det kanske bra att regera en gång eller två. Frågan är till vilken nytta. Det spelar alltså ingen som helst roll om Åkesson blir statsminister. Statliga SVT marknadsför alltid regeringarna som något slags halvgudar. Men skenet bedrar. Det är riksdagen som bestämmer – med all rätt. Den statsminister från SD som vill genomföra något mot PP:s vilja måste ha 175 riksdagsmän bakom sig. Att tro något annat är lika realistiskt som att upphäva tyngdlagen. Så fungerar demokrati, gudskelov faktiskt.

Men om SD, tack vare min röst, får sina 51 procent? Vad händer då?

  1. Med nuvarande partiledning inte särskilt mycket. Men låt oss ta sakerna i rätt ordning! Först måste vi fastställa om SD kan få 51%. Med nuvarande partiledning är svaret nej. Jimmie Åkessons politik, att efterlikna M, garanterar ett absolut betongtak för SD mellan 30 och 40%. Det beror på enkel matematik: Två partier som marknadsför samma politik kommer att dela mandaten från de väljare som instämmer med denna politik. Och nu, när KD anlänt till den konservativa/reaktionära festen blir ännu mindre kvar av tårtan. Det blir inga 175 riksdagsmän på det sättet.

Låt oss nu prata lösningar. I en riksdag kan man vinna majoritet genom att positionera sig mot sin konkurrent, inte för. Man måste ta de positioner folket har men som konkurrenterna inte får ta för sina ”ägare”.

Vilka positioner talar jag om? Detta kan ändra sig från val till val men 2022 är det
a) frihetsfrågorna
b) utträdet ur överstatliga maktnätverk och militärallianser
c) massåtervandringen.
Den som tar monopol på desse tre frågor kan vinna minst 51% redan nu om tre veckor. Dessa tre är Sveriges ”snöscooterfrågor”, för att tala med de politiska konsulterna. Målet är vidöppet eftersom PP inte får röra någon av dessa frågor annat än genom att försöka luras under en valrörelse – vilket väljarna skulle se igenom.

Om SD väljer en partiledare med lite klös i, som tar upp de tre snöscooterfrågorna, då får partiet sina 51%. Överdriven optimism? Nej. Den som antingen har medierna med sig eller egna pengar att satsa är det lätt att vinna makten i ett demokratiskt land. SD har pengar. Dessutom behövs två saker till för att vinna 51%:

a) en normal, insiktsfull hållning till dagsfrågorna

b) en hederlig personlighet med modet att säga rakt ut vad man tänker och vill.

Jovisst, Politikernas Parti har också pengar – men ingen enda riksdagsman som klarar de två sistnämnda kriterierna. Och det finns flera inom SD som har vad som behövs.

Att säga sanningen är för övrigt en del av det som kallas god uppfostran. En annan del av god uppfostran är att, ifall man till äventyrs misslyckas, erkänna sig besegrad. Om man misslyckas, oavsett skäl, har folket fått sin chans och man har i alla fall gjort vad man kunnat. I vilken match är man garanterad seger? Heter man Sverigedemokraterna är det ens plikt är att åtminstone försöka. Matchen är ändå på hemmaplan och man har publiken med sig.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

Liknande artiklar